Go to main navigation

Foto: Jonas Gratzer

Samosir, Indonesien

Allsång och mopedutflykter lockar på Samosir.

Foto: Jonas Gratzer

Samosir, Indonesien

Naturen är tropisk men en vulkanvinter för 75000 år sedan gör att det även finns inslag som påminner om nordisk granskog.

Foto: Jonas Gratzer

Samosir, Indonesien

OmVärldens reporter passerar ett omväxlande landskap med grönskande dalgångar där kreatur betar och backar där skrikande apor markerar revir. 

resa

Indonesiens bortglömda pärla

Få turister hittar till ön Samosir. Förutom en sjungande lokalbefolkning och prisvärda hotell, lockar ön med en säregen natur som lever kvar i sviterna efter en vulkanvinter för 75000 år sedan. I dag blandas djungel och bananpalmer med något som liknar norrländsk granskog.

Den som vill få en känsla för ön Samosir, på den norra delen av den Indonesiska ön Sumatra, kan med fördel göra en motorcykelutflykt till utkiksplatsen Tele. Den branta klättringen går på slingriga vägar längs en jättelik vulkankrater. Resan tar några timmar men vägen dit är en attraktion i sig. Vi passerar grönskande dalgångar där kreatur betar och backar där skrikande apor markerar revir.

Samosir ligger mitt i sjön Toba. För ungefär 75000 år sedan inträffade ett så kallat supervulkanutbrott här. Enligt geologer var det ett av de kraftigaste utbrott som vår jord någonsin har varit med om.

Det omedelbara resultatet var en massdöd av lokala djurarter och en global vulkanvinter som varade i tio år. Sedan följde ett millennium av lägre temperaturer till följd av de massiva mängder koldioxid utbrottet tillfört atmosfären.

Vissa forskare hävdar att katastrofen även förde homo sapiens till utrotningens rand. Enligt den så kallade genetiska flaskhalsteorin överlevde bara några tusen individer, spridda över planeten. Från dessa människor ska hela dagens mänsklighet ha härstammat.

Nu, ett antal årtusenden senare, kan vi inte bara glädja oss åt att människan överlevde utan även konstatera att supervulkanutbrottet skapade ett naturligt underverk med en säregen skönhet på ön Samosir. På en motorcykel, i det subtropiska klimatet, passerar vi granar och bananpalmer som växer sida vid sida – som om regnskogen fått nog och migrerat till Norrland.   

Tobasjön är främst en destination för inhemsk indonesisk turism. Utländska resenärer är i dag en relativt sällsynt syn. Det har att göra med finanskrisen i slutet av 1990-talet som slog hårt mot Indonesiens turistindustri. Det var nästa bara turistmagneten Bali som förmådde behålla sin popularitet som resmål.

På Samosir tömdes de lokalt ägda gästhusen på människor. Många av öns unga tvingades åka till Bali för att hitta arbetstillfällen. En av dem var Nanggass Siallagan som nu har återvänt till Samosir.

– Okej, alla behöver tjäna pengar, men Bali är för girigt. Alla försöker jämt lura varandra. Jag gillar att njuta av livet och är lyckligare här, säger han.

Efter flera arbetsresor till Bali vill han tillbringa mer tid med frun och dottern och försöker i stället försörja sig som guide på Samosir. Det går, med tanke på det blygsamma inflödet av utländskt kapital, inte jättebra. Men just i dag är det söndag och Nanggass har skjutit alla tankar på ekonomiska problem åt sidan.

Tillsammans med några lika arbetslösa vänner har han ordnat fest på en bergssluttning. Medan nedgrävd tapioka bakas i improviserade jordugnar dricker Nanggass och vännerna tuak och sjunger. Tonerna av U2:s Sunday, Bloody Sunday ekar – med en entusiasm som överträffar engelskkunskaperna – över sluttningarna.

Sången om den svarta söndagen 1972, då 14 obeväpnade ungdomar sköts ihjäl av brittisk militär i nordirländska Derry, kan tyckas malplacerad i dessa idylliska omgivningar.

– Jag känner inte till så mycket om Irlands kamp för självständighet, säger Nanggass och ser bekymrad ut. Men för oss betyder sången att vi är glada över att sitta här och spela musik och dricka. Precis som vi gör varje söndag.

Tuak är ett naturligt jäst palmvin som tappas direkt från trädet. Jäsningsprocessen tar två månader under vilka ärren i trädet dagligen måste sågas upp så att färsk sav kan rinna ned i den plastdunk som fästs i kronan.

Som västerlänning riskerar du att bli erbjuden drycken till överpris, men tuak är också en genuin del av den lokala kulturen och många kommer mer än gärna att visa dig hur tappningen går till bara för skojs skull. Om du har tur kan du hitta en färdigjäst omgång och bli bjuden direkt ur plastdunken. Då kommer din tuak att serveras med myror, spindlar och minst tre sorters flygfän som lockats av den söta doften och drunknat.

– Om du dricker det blir du stark, skrattar Nanggaas.

Samosir är hem för folkgruppen batakerna. Historiskt har de varit klämda mellan starka muslimska kungadömen i Aceh och västra Sumatra som har försökt att tvångsansluta dem till islam. Kanske var det därför de i slutet av 1800-talet konverterade till kristendomen efter att ha besökts av missionärer från Tyskland.  

Jansen Siallagan är kung och ättling i rakt nedstigande led till Samosirs sista monark. Men till skillnad från förfadern, som var envåldshärskare, är Jansen mer en ceremoniell ledare. Den äldre kungen torterade och åt avrättade förbrytare, den yngre försörjer sig som guide och återberättar historierna från fornstora dar.  

– Missionärerna visade respekt när de kom hit. De satt inte och väntade på att bli serverade utan hjälpte till, de lärde sig sederna och översatte bibeln till batak. Fortfarande är de flesta som bor här lutheraner, säger Jansen Siallagan.

Men samtidigt håller de också fast vid sin ursprungliga religion.

– Vi dyrkar våra förfäder och vi tror att träd och stenar också har en själ. Det är en blandning mellan animism och kristendom, säger han.

 

Ivar Andersen

 

Texten är ett utdrag ur det nya numret av OmVärlden som finns att köpa i butik från den 4:e november. Läs hela reportaget redan nu genom att köpa ett digitalt lösnummer via Qiozk. Du kan teckna en prenumeration på OmVärlden här.