Go to main navigation
2.jpg

Live Aid på JFK Stadium, Philadelphia, PA.

Foto: Wikimedia Commons

Reportage

Älskade och hatade stödgalor

Stöd- och insamlingsgalorna har varit många sedan den första arrangerades på 60-talet. Bob Geldof, själva symbolen för bistånd med musik, anser att de lyckats skapa engagemang och att de hjälpt till att minska fattigdom och lidande – medan Morrissey tycker att de främst varit en blandning av självgodhet och usel musik. David Isaksson tar oss med på en ”walk down memory lane”.

Stämningen var inte den bästa. Några timmar tidigare hade Eric Clapton hittats till synes livlös på sitt hotellrum. ”Ge honom ett äpple eller en apelsin”, var rådet från läkaren efter att han konstaterat att Clapton inte dött av en överdos heroin. En nervös Bob Dylan vankade ensam omkring i omklädningsrummet och spelade på sitt munspel: ”Tänk om de inte tycker om mig längre?” sade han.

Det var med andra ord upplagt för den stora katastrofen. Men så blev det inte. Från det ögonblick George Harrison introducerar Ravi Shankar är stämningen elektrisk. The Concert for Bangla Desh (ja, så stavades namnet under de två första månaderna) blir en succé!
Det har gått drygt fyrtio år sedan Ravi Shankar, Bob Dylan, Eric Clapton och George Harrison stod på Madison Square Gardens scen i New York. Kanske skulle man kunna kalla Ravi Shankar för världsmusikens anfader. Född 1920 i Uttar Pradesh lärde han så småningom George Harrison att spela sitar och hans påverkan på Beatles kan inte underskattas.

Frigörelsekriget från Pakistan 1971 ledde till att närmare en halv miljon människor i öst-Pakistan (som området kallades) mördades av pakistanska trupper och närmare tio miljoner människor flydde över gränsen till Indien. Bilder på svältande barn kablades ut över världen.
”Jag kände att jag måste göra något, allt kändes helt fruktansvärt. George Harrison såg hur jag mådde och frågade om han kunde göra något”, berättar den nu drygt 90-årige Ravi Shankar i en intervju.

Vid den tiden stod George Harrison på topp. Musikaliskt hade han sluppit ur Lennon-McCartneys tvångströja. Efter upplösningen av Beatles hade han i snabb takt gett ut flera skivor, bland annat den monumentala trippel-LP:n ”All Things must pass”. Så George Harrison lyfte telefonluren och började ringa runt. Två månader senare väntade ett fullsatt Madison Square Garden på att rockhistoriens första välgörenhetskonsert skulle börja.

I efterhand känns The Concert for Bangla Desh långt från de professionella insamlingsgalor vi vant oss vid genom åren, men engagemanget går det inte att ta fel på. Musikaliskt överträffar förmodligen också skivan alla senare försök – dels för att den inleds av ett drygt femton minuter långt stycke av Ravi Shankar (något som av kommersiella skäl skulle ha varit otänkbart under senare galor), dels därför att det var en av de få gånger som Bob Dylan uppträdde mellan 1966 och 1974 – och första gången sedan tidigt 60-tal som han spelade sina gamla protestsånger.

När konserten väl var över fick George Harrison känna av de problem som skulle komma att drabba många senare insamlingsnoviser. Få eller inga pengar från konserten nådde i tid fram till dem som flytt. Arrangörerna hade dessutom gjort misstaget att inte från början ange Unicef, FN:s barnfond, som förmånstagare, vilket innebar att den amerikanska skattemyndigheten tog en rejäl bit av insamlingskakan.
Ändå blev The Concert for Bangla Desh en framgång. Före galan hade få människor hört talas om Bangladesh. Nu spreds kunskapen över världen. I Sverige gjorde Björn Skifs (!) en cover på George Harrisons specialskrivna låt Bangla Desh och snart blev Bangladesh en stor svensk biståndsmottagare.

Fyrtio år senare finns stiftelsen bakom The Concert for Bangla Desh fortfarande kvar och konsertskivan och filmen ges ut i ständigt nya upplagor. Hittills har Unicef fått in 150 miljoner kronor tack vare George Harrison och Ravi Shankar. Bara i december 2011 fick man in ytterligare ett tiotal miljoner kronor.

Nu var Konserten för Bangla Desh faktiskt inte den första insamlingsgalan. Redan 1963 (!) hade Valfrid Lindeman gjort sitt för att minska svälten och fattigdomen i världen. Det året tog Svenska FN-förbundet initiativ till en gala till förmån UNHCR, FN:s flyktingorgan. UNHCR hade gett ut en skiva, All Star Festival, och drev en världsomspännande försäljningskampanj. I Sverige ledde det till den första tv-utsända insamlingsgalan.

 På skivomslagets baksida blickar en allvarlig Tage Erlander mot oss. Året innan hade Burundi och Rwanda blivit självständiga och snart bröt strider ut, med stora flyktingströmmar som följd.
”Om Sverige kunde ta emot 200 000 flyktingar efter andra världskriget så kan vi nog klara av att hjälpa till också i Afrika” var statsministerns budskap.
På skivan medverkade bland annat Louis Armstrong och Edith Piaf, men här i Sverige var det Hasse & Tage och deras figur Valfrid Lindeman som tillsammans med Povel Ramel lockade tittarna, allt under Lennart Hylands vakande ögon.

Lars Eriksson var på den tiden förbundssekreterare i Svenska FN-förbundet och en av nyckelpersonerna bakom insamlingen.
I dag, när det bara är att skänka pengar med ett enkelt SMS, är det lätt att glömma bort att tekniken var en annan för femtio år sedan. Hur skulle man till exempel kunna ringa in och beställa skivan i en tid då ordet digital inte ens var påkommet och då samtal kopplades manuellt? Lars fick rådet att kontakta Televerket för att höra var de största telefonväxlarna fanns i varje län:

 – Det kunde vara hos länsstyrelsen eller något företag. I Stockholm var det Dagens Nyheter. Vi kontaktade alla och fick deras personal att frivilligt ställa upp som ordermottagare under tv-galan. Märkligt nog så fungerade det, berättar Lars Eriksson.

Tekniskt fungerade allt och den där kvällen beställdes 94 000 skivor. Tillsammans med de skivor som senare såldes i radio- och tv-handeln (ja det hette så på den tiden) kom antalet upp i 168 000!

– Vi var med detta faktiskt bäst i världen, inte ens i USA sålde de så många skivor, konstaterar Lars Eriksson.

Men skulle det kunna gå att upprepa succén? Några år senare hade popmusiken nått världen. I Sverige hette artisterna Hounds, Shanes, Slamcreepers – och Ola and the Janglers. I den nystartade radiokanalen P3 kunde man höra Popligan där publiken fick rösta på olika band. I dag känns den insamlingsskiva som gjordes både entusiastisk och aningslös – som från en helt annan tid. Samtidigt förebådade den något nytt: ungdomskulturen. Så här står det på baksidan:

Den LP Ni just nu håller i Er hand, är en LP, där Ni träffar Sveriges 12 bästa popband. Heder åt dessa popkillar som dels komponerat, spelat in och donerat varsin melodi på skivan för att hjälpa Flykting-67”
– 60-talet var mest av allt en ungdomsrevolt mot vuxensamhället. Den första protesten handlade om att man inte skulle tvingas att bli vuxen. Visst, det var rätt så naivt, men vi började också förstå hur världen såg ut. Och några år senare kom Vietnam, berättar Ola Håkansson som tillsammans med bland andra Clabbe af Geijerstam bildat Ola and the Janglers, som hade en låt med på skivan. Utan stöd från tv sålde Popligan dock bara 22 000 exemplar och under de kommande åren förmådde ingen upprepa succén från 1963.

***
”Ladorna i Europa och den amerikanska mellanvästern är sprängfyllda med spannmål. Att det inte omedelbart ges till de människor som i dag dör är ett brott som vi alla är en del av. Så länge vi inte gör något kommer vi alla att förbli skyldiga!”
Det är en ung Bob Geldof som tittar in i BBC-teamets kamera. Än så länge är han bara sångare i Boomtown Rats, ett obetydligt band i punkens utkant som lyckats få till en megahit, ”I don’t like Mondays”. Nu vill han förändra världen.
På tv har Bob Geldof sett ett reportage från svältens Etiopien som engagerar honom djupt. Tillsammans med Midge Ure (Ultravox) skriver han låten ”Do they know it’s Christmas” och får med sig den dåvarande popeliten (däribland Phil Collins, Paul Weller, Sting, Boy George) till studion.
Bob Geldofs julsång går direkt in på första plats på topplistan och blir den snabbast säljande singeln i Storbritanniens historia. På andra sidan Atlanten vill artisterna inte vara sämre.

 Michael Jackson och Lionel Richie skriver ”We are the World”, Quincy Jones producerar och låten säljer i över tjugo miljoner exemplar.
Den brittiska skivan domineras helt av manliga artister, vilket tycks spegla hur Geldof såg på den tidens pop-elit. På den amerikanska plattan finns däremot ett stort antal kvinnliga artister med.

13 juli 1985 inleds Live Aid på Wembley i London. På scenen sjunger Freddie Mercury från Queen låten Radio Gaga. Sex år senare är han död i Aids, han liksom så många i det Afrika han vill hjälpa.
Live Aid spelas på två scener, London och Philadelphia och ses av uppskattningsvis två miljarder människor. Phil Collins tar Concord-planet för att hinna med och spela på båda konserterna(!). Men alla är inte lika hängivna. Anarko-punkbandet Chumbawamba döper sin debutskiva till ”Pictures of Starving Children Sell Records” och sjunger i låten ”How to get your band on Televion” följande rader:

Paul McCartney - come on down
With crocodile tears to irrigate this ground
Make of Ethiopia a fertile paradise
Where everyone sings Beatles songs and buys shares in EMI

En som retat sig på Bob Geldof är Morrissey som senare säger i en intervju:
”Man kan känna starkt för människorna i Etiopien, men det är en helt annan sak att utöva daglig tortyr av människorna i England. Det var en fruktansvärd skiva, med tanke på alla talanger som var inblandade. Och det gjordes inte blygt – det var den största uppvisningen av självgodhet någonsin i popmusikens historia”.

”Trots” Morrisseys kritik blir galan framgångsrik och Live Aid drar in närmare 250 miljoner dollar. Men kritiken upphör inte. De följande åren dyker det då och då upp artiklar som hävdar att pengarna försvunnit, att de naiva popstjärnorna låtit lura sig och att inget förändrats.
25 år efter Live Aid hävdar BBC att stora belopp stulits av den dåvarande gerillarörelsen TPLF (som leddes av Etiopiens nyligen avlidne ledare Meles Zenawi) och använts till vapeninköp. I själva verket hade bara fem procent av pengarna hamnat rätt, hävdar BBC. Bob Geldof slår tillbaka och när uppgifterna inte går att leda i bevis tvingas BBC gå ut med en unik, offentlig ursäkt.

Även inom biståndsvärlden finns kritiker. Arvet efter Live Aid har skapat en förenklad bild av Afrikas problem som gör att folk tror att överbefolkning är en av huvudorsakerna, menar en del. Forskarna Andrew Darton och Martin Kurk som skrivit rapporten Finding Frames (2011) kallar Geldofs insats för checkblocks-aktivism (i dag kanske kreditkortsaktivism) och menar att även om Bono, Geldof & Co försökt bryta sig loss har de aldrig lämnat välgörenhetstänkandet.
Andra kritiserar Geldof för valet av artister. Varför är till exempel inga afrikanska artister med? Varför så får kvinnor? Och förresten – om nu dessa rika superstjärnor ville göra något så kunde de ju i stället bara ta tio procent av sina privata förmögenheter, heter det surt.

***
70-talet blev den politiska musikrörelsen, proggmusikens, glansperiod i Sverige och under 80-talets första hälft finns en avgrundsdjup klyfta mellan ”proggarna” och de ”kommersiella”.
Det är mot den bakgrunden som tankarna på att göra en svensk Live Aid föds. Men vilka artister vill ställa upp?

– Det var en otrolig polarisering på den tiden. Man pratade helt enkelt inte med varandra, konstaterar Dan Hylander som själv stod med ett ben i varje läger:

 – Jag kom från musikrörelsen, samtidigt hade jag under hela 70-talet jobbat med så kallade kommersiella artister som Mikael Rickfors och Mats Ronander, Tomas Ledin och Eva Dahlgren.

Nu blev Dan Hylander bryggan mellan de båda världarna. Efter att ha snackat med Mikael Wiehe slog han en signal till kompisen Tomas Ledin och märkligt nog kom de två musikerna väl överens.
Men vad skulle pengarna gå till? Att det skulle bli något mer politiskt än Live Aid var nog de flesta med på, men vad?

– Vi var överens om att göra något som alla kunde stå bakom och då blev det ANC och kampen mot apartheid. Framför allt var det personen Nelson Mandela som vi kunde enas kring, fortsätter Dan Hylander.

Vid den tiden stod anti-apartheidrörelsen på sin höjdpunkt och projektet hade stöd från alla partier, med undantag för Moderaterna (även om de på senare tid sökt göra något annat gällande).
Gensvaret från de svenska musikerna blev också stort och i november 1985 genomfördes två utsålda konserter på Scandinavium i Göteborg med totalt 25 000 personer i publiken. Förutom de cirka tolv miljoner som galan och skivförsäljningen gav, bidrog regeringen med ytterligare fem miljoner kronor.

– Det var helt fantastiskt och den största svenska konserten någonsin om man ser till vilka artister som var populära vid den tiden. Det var otroligt roligt att se Björn Afzelius och Thomas Ledin på samma scen, fortsätter Dan Hylander.

Än i dag framstår skivan från ANC-galan som speciell. Att höra Ledins discolåt Don’t touch that dial på samma skiva som revolutionsromantiska ”Folkens kamp är folkens hopp” (av Nationalteaterns Bertil Goldberg) känns märkligt. Men kanske handlar det bara om förutfattade meningar. Olof Palme som var där och talade ser i alla händelser ut att trivas i sällskap med både Thåström och Eva Dahlgren.

På samma sätt som We are the world blev inspelningen av den svenska singeln Berg kan flyttas (av Wiehe och Ledin!) en komplicerad historia med artister som fick flygs hit och dit för att kunna sjunga sina rader.
Efter konserterna åkte Dan Hylander, Py Bäckman, Thomas Ledin och Eva Dahlgren på en kombinerad musik och politikturné i södra Afrika.
De insamlade pengarna fick ANC använda efter eget gottfinnande och i Expressen anklagades artisterna för att samla in pengar till vapen. Var de inte lite väl naiva ibland?

– Nej, det fanns olika åsikter om ANC och olika åsikter inom ANC, både då och nu. Samtidigt var det ingen tvekan om att ANC var den enda rörelse som var tillräckligt bred för att alla skulle kunna enas om att stödja den, fortsätter Dan Hylander.
Wiehe och Ledin då? Ja, de samarbetar faktiskt fortfarande då och då, som i engagemanget för Tibet och den skiva som gavs ut 2008.

***
Det är oktober 1988. Tillsammans med tiotusentals andra står jag på La Plata-stadion i Argentinas huvudstad Buenos Aires. Grannlandet Chile styrs fortfarande av Pinochet och i Argentina har det bara gått fem år sedan militären tvingades bort från makten. En stund senare kommer Sting att sjunga sin sång om de försvunna och bakom honom ska mödrarna från Plaza del Mayo hålla upp bilderna på dem som försvann. Det är starkt, oerhört starkt.
Om Live Aid ville få oss att tycka synd om de svältande så hade Human Rights Now-turnén ett uttalat politiskt syfte. Idén kom från Jack Healey som på den tiden var chef för Amnesty International i USA.

– Jag ville göra något som skulle markera 40-årsjubileet för deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Några år tidigare hade vi gjort en turné i USA med U2 som fungerat bra så jag tänkte – varför inte en världsturné! berättar Jack Healey.

Tanken var att spela på alla kontinenter i världen och i länder som styrdes av olika politiska system. Efter att Gorbatjov sagt nej blev det ingen spelning i Moskva – däremot i Ungern. Till andra, för rockartister ovanliga platser dit turnén kom hörde Harare, Delhi och Abidjan. Till skillnad från Live Aid hade Human Rights Now-turnén också alltid lokala artister från det land man spelade i.

En förutsättning menar Jack Healey för att framgångsrikt koppla musik till kampanjarbete är att artisterna själva har ett engagemang. Bruce Springsteen tackade till exempel nej till en annan turné som skulle ha gett honom 22 miljoner dollar i intäkter. Istället bidrog han själv med pengar för att turnén skulle kunna genomföras.

 – Det handlar om att förena den ilska som finns i rocken med de mänskliga rättigheterna. De som demonstrerar och protesterar, de som fängslas och som våldtas är nästan alltid unga människor. 
Turnén hade också en positiv betydelse för Amnestys arbete. I USA och Japan tredubblades antalet medlemmar.

– Vi nådde ut till universitet och skolor runt om i världen. På så sätt bidrog vi till att bygga upp en framtida generation av MR-aktivister. Turnén visade också många regimer att vi fanns i hela världen, och att de mänskliga rättigheterna verkligen var universella.

Allt det här hindrade inte att det också fanns stark kritik inom Amnesty mot turnén, framför allt för det kontroversiella samarbetet med Reebok Foundation och de risker detta kunde medföra för organisationen.
Jack Healey är fortfarande aktiv när det gäller mänskliga rättigheter. Han menar att en konsert måste ha ett tydligt fokus för att fungera.

– Det budskap du vill nå ut med måste rymmas på en t-shirt!
Medan många andra artister gjorde enstaka galor fortsatte Bob Geldof envetet. Nu inleddes en utveckling från välgörenhet till politiska kampanjer. 2005 genomfördes Live8 med tio konserter runt om i världen.

I London presenterade Bob Geldof en av gästerna med följande ord, samtidigt som en film med svältande barn från Live Aid rullade i bakgrunden:
”Den här lilla flickan hade tio minuter kvar att leva, då för 20 år sedan. Förra veckan tog hon sin agronomexamen! Så låt dem inte säga att det vi gör inte fungerar!”
Under de år som gått hade Bob Geldof och hans kampanjarbete tagit ett viktigt steg framåt. För även om Live8 samlade in pengar så var huvudsyftet att påverka G8-länderna – och få dem att skriva av de fattiga ländernas skulder.

 Live Aid som blev Live8 blev sedermera kampanjorganisationen ONE med Jamie Drummond som chef. I dag är Jamie Drummond en av välgörenhetsvärldens mäktigaste personer, omgiven av multimiljonärer som Bill Gates, George Soros och Warren Buffetts dotter Susan Buffett. Och så förstås parhästarna Bob och Bono.
Jamie Drummonds eget kampanjarbete började i Jubel 2000-kampanjen för de fattiga ländernas skuldavskrivning.

– 1995 såg vi att de 200 miljoner dollar som vi samlat in för Etiopien var samma belopp som landet betalade på sina skulder till väst. Genom att sätta press på västländerna lyckades vi få till stånd skuldavskrivningar på två miljarder dollar, berättar Jamie Drummond.
Han menar att kampanjarbetet rört sig från enkla budskap kring fattiga barn till mer komplicerade frågor som de fattiga ländernas skuldsättning.

– I dag är ONE:s arbete för minskad fattigdom framför allt fokuserat på anti-korruptionsarbete, öppenhetsfrågor och hantering av råvaruutvinning.

Vilka risker finns det med att ha med kändisar i en kampanj?
– För att en kampanj ska fungera krävs gräsrotsaktivister, personer som driver politiska strategier – och personer som kan smuggla ut budskapen i de stora medierna. Och det är här kändisarna kommer in. Samtidigt måste man förstå sambandet mellan kändisen, hur folk tänker och hur medier agerar. Bono och Bob för ofta fram ett komplext budskap, men om du frågar folk vad de gör så skulle många säga att det handlar om att öka biståndet, konstaterar Jamie Drummond.
Liksom Bob Geldof började Jamie Drummonds engagemang i och för Etiopien. Han håller dock inte med om att arbetet bidragit till att förstärka den stereotypa bilden av Afrika. Inte heller tycker han att man inte brytt sig om att diskutera de mänskliga rättigheterna.

– Etiopien är i dag ett framgångsrikt land på många områden, men det återstår också mycket att göra. Meles Zenawi hade en tydlig vision för hur han ville att Etiopien skulle utvecklas som inte stämde överens med västerländsk demokrati. Vi håller inte med om allt det står för. Demokrati och utveckling ska gå hand i hand och Bob Geldof tog till exempel upp situationen för de fängslade svenska journalisterna när han träffade Meles Zenawi tidigare i år.

***
Tillbaka till Sverige. Trots framgången med ANC-galan blev det aldrig någon uppföljare. Radiohjälpen genomförde visserligen regelbundet sina insamlingar, men de stora galorna lyste med sin frånvaro. Allt kom dock att ändras 1996 när en ny organisation etablerade sig i Sverige: Plan International.
Plan var den första internationella biståndsorganisation som såg Sverige som en ”marknad” med många engagerade människor och en stark biståndsvilja. Samtidigt arbetade de flesta etablerade organisationerna på ett traditionellt och gammaldags sätt.
Plan satsade stort. Den första Faddergalan, som genomfördes hösten 1997 i samarbete med TV 4, höll dock på att sluta riktigt illa. En av sändningsbussarna brann och det blev alldeles svart i rutan ... Trots det fick Plan in närmare 6 000 faddrar, en drömstart för organisationen.

– Redan från början fick vi ett mycket stort gensvar från tv-publiken och många av dem som blev faddrar de första åren är fortfarande kvar. Vi lyckades också få många artister som verkligen engagerade sig på riktigt, berättar Anna Hägg-Sjöquist som är Plans generalsekreterare.
Trots att Faddergalan aldrig var någon glittrig ”Hollywoodföreställning”, fanns det kritiska röster och Plan blev under tio års tid synonymt med Faddergalan.

 – Plan uppfattades som en kommersiell organisation, eftersom vi var duktiga på att samla in pengar, fortsätter Anna Hägg-Sjöquist.
Sedan dess har insamlingsgalor i tv blivit en självklarhet. Men kanske har de varit för många? Live Aid minns alla, och kanske minns någon uppföljaren Live8. Men Live Earth som arrangerades 2007, vad var det?
För alla som antagligen inte minns så var Live Earth en mastodontgala som sändes över jorden och med Al Gore som hologram i Tokyo (han kunde ju inte vara på alla platser samtidigt!).

Men kritiken var inte nådig. Brist på fokus och tydliga mål var några omdömen. Och hur var det förresten med miljötänkandet – med biltillverkaren Chevrolet som en av sponsorerna? För att inte tala om de hundratals ton sopor som konserterna genererade? Dessutom, hävdade kritikerna, skulle 100 000 nya träd behöva planteras för att kompensera det koldioxidutsläpp som mastodontgalan skapat.
Ärevördiga Radiohjälpen har genom åren gjort många galor. Alltjämt är man huvudman för Världens barn-insamlingen, men nyblivne chefen Per Byman funderar på hur man bäst förnyar verksamheten.

– Det gäller att hitta former som tar vara på engagemang, inte bara att folk ringer in till en gala. De som är yngre i dag vill göra något mer, konstaterar han.
En del i kritiken mot Live Aid handlade om att det enbart var vita, västerländska män och kvinnor som stod på scenen. Sedan dess har artistvärlden förändrats och många av dagens svenska stjärnor som Laleh, Loreen och Darin har egna erfarenhet från andra kulturer än den ”äktsvenska”.
Kanske finns det också en gräns när även artisterna tröttnar. Mikael Wiehe beskriver hur han varje år får 100-200 förfrågningar om olika galor där han i de flesta fall förväntas ställa upp gratis …
Och varför är det förresten alltid bara artister som ska arbeta gratis när den som kör bussen, trycker skivomslaget och bokför kvittona får betalt?

 – Jag minns att jag en gång föreslog att alla LO-medlemmar skulle skänka en timlön till ANC-kampanjen, men det gick inte. Det var liksom underförstått att de gjorde ett ”riktigt arbete”, till skillnad från oss artister, konstaterar Dan Hylander.
Per Byman på Radiohjälpen håller med om att det kan vara problematiskt att använda sig av artister och kändisar:

– Det finns exempel på olika yrkesgrupper som skänker en dagslön till något ändamål, men här skulle mer kunna göras. Samtidigt är musiker och andra utövare beroende av att synas, en rörmokare är inte betjänt av en timmes rörpulande på bästa sändningstid.

I dag har välgörenhet har blivit en del av artisternas livsstil. Musiker som Jay-Z och Beyoncé har startat egna stiftelser, för andra ingår välgörenhet i varumärkesbyggandet på samma sätt som valet av parfym eller skomärke. Och för den artist som behöver bättra på sitt rykte efter en skandal, vad kan vara bättre än att leka världsförbättrare tillsammans med riktigt ädla människor?

Fullt så cynisk är inte Ola Håkansson som ofta får frågan från unga artister om de ska engagera sig – och i vad.
– Jag tycker det är bra att artister engagerar sig. Risken är annars stor att man blir empatilös. Samtidigt är artister nog som människor i stort. Det finns de som är starkt engagerade, andra som inte är det, konstaterar han.
Vilken betydelse har då galorna och artisterna? Bob Geldof (av alla människor!) varnar faktiskt för att förvänta sig mirakel:
”Välgörenhetsgalor drar in pengar och ökar medvetenheten. Det är bra och viktigt, men de berör oftast symptomen på de större problemen vars grundorsaker framför allt är politiska och ekonomiska. Och att lösa dem är betydligt svårare. Men det är helt ok, de som uppträder har redan gjort mer än nog för att bidra med det de kan”, säger han i en intervju.
Och kanske är huvudfrågan, som en brittisk journalist skriver, inte om musiken varit bra för välgörenhetsbranschen, utan om välgörenhetsbranschen verkligen varit så bra för musiken. Ser man till kvaliteten på de slagdängor som spelats in, allt från Harrison via Wiehe-Ledin till Geldof-Ure och Jackson-Ritchie är det inte utan att man vill ge Morrissey rätt: Musikaliskt är de inte mycket att hänga i julgranen.

Strax före julen 2011 spreds historien om motlåten ”Yes we do”. En grupp afrikanska artister hade spelat in den med målet att samla in pengar för att bland annat kunna dela ut preventivmedel till brittiska elever.
”Om jag inte står på samma scen som drottningen och David Cameron vid den här tiden nästa år så har jag gjort något rejält fel”, sade sångaren Boomtown Gundane i en intervju som glatt spreds vidare av alla medier, från Sveriges Radio till New York Times.
Att låten aldrig existerat och att det hela var ett skämt var det få som förstod – trots att den som gör en sökning på webben lätt tar reda på att Gundane betyder råttor på Zulu. Boomtown Rats, alltså.

David Isaksson

Not: David Isaksson har arbetat med Plan Sverige i många år – dock har han inte stått på scenen ihop med vare sig Bob Geldof, Ola Håkansson eller Madonna. 


Här kommer en lista över skivor som gjorts för olika insamlingsgalor samt några videoklipp. Saknar du någon? Lägg upp dina favoritlänkar på OmVärldens Facebook-sida.

Diskografi:

All Star Festival (1963)

 Skivan som låg till grund för UNHCR:s insamling 1963. Medverkan av bland andra Edith Piaf och Nana Moskouri (någon mer än jag som minns henne?). Skivan dyker ofta upp i backar på landsbygdsloppisar.

Popligan (1967) Shanes, Spotniks, Mascots, Slam Creepers.

Ett tidsdokument från en era då svensk popmusik skulle låta som i England. Benny Andersson medverkar – det här är långt före Omoralisk schlagerfestival och Feministiskt initiativ... Finns på skivbörser och Tradera.

World Star festival (1969) United Nations

Uppföljningen till All Star Festival med bland andra Diana Ross och Bee Gees. Blev dock aldrig någon stor framgång. Loppisfynd.

The Concert for Bangla Desh (1971) George Harrison med vänner

Den ultimata välgörenhetsskivan. Bra musik och stark tidsatmosfär. Finns i flera utgåvor, senast nyutgiven till 40-årsjubiléet av konserten. Filmen från konserten går också att köpa.

No Nukes (1979)

Trippel-LP med den (dåvarande) amerikanska artisteliten (Bruce Springsteen, Jackson Brown, Bonnie Raitt med flera) mot kärnkraft. Soundet är konsekvent, skivan håller fortfarande.

 Do they know it’s christmas? (1984) Band Aid

Är faktiskt bara en singel, men som sådan har den spelat en inte helt obetydlig roll … Låten har spelats in vid ytterligare två tillfällen, 1989 producerad av Stock Aitken Waterman och med en betydligt mindre imponerade artistuppsättning än första gången. Gick inge’ vidare … Tredje gången (Band Aid 20) spelades låten in 2004 och pengarna gick till Darfur-offren. Bono sjöng och kritiken var så där. Värt att notera är att Band-aid är ett amerikanskt plåstermärke.

We are the world (1985) USA for Africa

Den amerikanska artistelitens bidrag till kampen mot fattigdom, skrevs av Michael Jackson och Lionel Richie. 2010 gjordes en nyinspelning, denna gång för Haiti, av Artist for Haiti. Den nya inspelningen producerades av Lionel Richie och Wyclef Jean. Den sistnämnde (som själv är från Haiti) startade Yele Foundation som nu gått i konkurs under mystiska omständigheter. Ett bevis på att alla välgörenhetsinitiativ inte går så bra ...?

Sun City (1985) Artist United Against Apartheid

Bortglömd skiva där amerikanska rockartister spelade mot apartheid-systemet under ledning av Bruce Springsteens vapendragare Little Steven. Skivan är bra (alla från Ruben Blades till Lou Reed medverkar), men den sålde aldrig. Kanske var den alltför kritisk mot Ronald Reagan för att passa in i välgörenhetsvärlden.

Swedish metal aid (1985)

Också här skulle pengarna gå till Etiopien. Joey Tempest (Europe) skrev balladen Give a helpin’ hand och bland dem som medverkade kan nämnas en annan balladernas man, Tommy Nilsson.

ANC-galan (1985) Svensk rock mot apartheid

Välgörenhet med politisk udd. En del av musiken känns lite nattstånden (vem minns Sanne Salomonsen?), men Ledin-Afzelius är en intressant kombination.

Everybody Hurts (2010) Helping Haiti

Låten Everybody Hurts (ursprungligen av R.E.M) spelades in som en singel på initiativ av Gordon Brown(!) för att stödja offren för jordbävningen på Haiti 2010. Bon Jovi, Robbie Williams och Susan Boyle hör till de medverkande.

 

Filmklipp

Det finns massor av filmklipp från Live Aid och Live 8, men följande klipp kan vara lite svårare att hitta:

Svenska ”All star festival” med Povel Ramel som spelar ett potpurri, medan Hasse Alfredsson gör en lite nattstånden Lindeman: http://www.youtube.com/watch?v=QHXdU86QVsQ

Sting och Gabriel sjunger under Human Rights Now-galan i Buenos Aireshttp://www.youtube.com/watch?v=H1jslyzgXOk