Go to main navigation
Chile

Foto: Felipe Morales

Besviken. Margarita Conejera tjänar ungefär 100 svenska kronor om dagen.

Chile

Foto: Felipe Morales

Framför Viña Mar breder 87 hektar vinodlingar ut sig. I Casablancadalen ligger 40 vingårdar.

Chile

Foto: Felipe Morales

Många arbetare får arbeta utan skydd och saknar dusch för att tvätta bort giftet efteråt.

Chile

Foto: Felipe Morales

När Maria Barrientos blev ordförande för en fackförening fick hon inte jobb längre.

Chile

Foto: Felipe Morales

I norra Chiles koppargruvor finns källan till Chiles rikedom. Här är lönerna högre än söderöver.

Chile

Foto: Felipe Morales

Personalansvarig. Pablo Alonso på Concha y Toro säger att kunderna nu kräver etiska koder.

Chile

Foto: Felipe Morales

Santiago, september 2013. Våldsamma demonstrationer med krav på reformer och mer jämlikhet blir allt vanligare.

Chile

Foto: Felipe Morales

Chiles universitetsstudenter kräver gratis utbildning och sammandrabbningarna med polisen blir ofta våldsamma.

Chile

Foto: Felipe Morales

Vinprovning. Concha y Toro valdes i år till det mest beundransvärda vinmärket i världen.

Reportage Chile

Bakom kulisserna i det ekonomiska undret

Sällan blir de socioekonomiska klyftorna i Chile så uppenbara som på en vingård. Landet lyfts ofta fram som ett ekonomiskt under – på kort tid har det gått från diktatur och fattigdom till demokrati och medlemskap i OECD. Men bakom undret döljer sig stora klyftor och ojämlikhet. Kritiken från studenter, organiserade och oorganiserade arbetare, ursprungsfolken samt kvinnoorganisationer blir alltmer samstämmig och högljudd.

Det är storslaget. I glasdisplayer visas vingården Viña Mars mest framträdande viner. Genom entréfönstren skymtar de snötäckta Anderna och utanför den höga dubbelporten breder den vackra Casablancadalen med sina 40 vingårdar ut sig.

Vid foten av den palatsliknande byggnadens trappa porlar en fontän och på båda sidor av den spikraka uppfarten ligger 87 hektar av Viña Mars vinodlingar. Bland vinrankorna skymtar små gestalter som rör sig i sakta mak från ranka till ranka. Den chilenska våren är på väg och de spretiga vinplantorna ska beskäras och bestrykas med gift mot svampangrepp.

Margarita Conejera tittar sällan upp mot det grekiskinspirerade vita palatset. Koncentrerat penslar hon på ett rosa, illaluktande gift på de grövsta av de avklippta grenarna. Hon ska hinna med mycket innan arbetsdagen är slut.

– Vi får nio pesos per ranka, säger hon. Jag tror att vi måste klara av ungefär 900 per dag.

Om utgångspunkten är att hon ska tjäna den lagstadgade chilenska minimilönen stämmer Margaritas beräkning rätt bra. 900 vinrankor per dag ger ganska exakt en minimilön, 100 svenska kronor om dagen. Minimilönen motsvarar 2700 svenska kronori månaden.
Margarita har ingen skyddsdräkt. För att hantera bekämpningsmedlet mot svamp ska vinarbetarna inte bara ha en skyddsdräkt, de ska även ha tillgång till dusch på jobbet och en lokal för ombyte. Margarita får inte bara giftet på sig, hon tar det även med sig på bussen och till sin dotters hem.

– Normalt jobbar jag på en tårtfabrik i Curacavi, men jag var rätt trött på det och tog ledigt för att hälsa på min dotter som bor här i Casablanca. Sedan hörde jag på radion att de sökte folk som kunde jobba på en vingård. Jag tyckte det verkade spännande och anmälde mig. Men nu ångrar jag mig. Jag tror att jag ska sticka när veckan är slut.

Casablancadalen i centrala Chile är det chilenska vinets Mecka. Klimatet är idealiskt med en frisk havsvind som drar in från kusten över dalen. Många av dalens invånare jobbar direkt eller indirekt med vinproduktion, även om antalet fast anställda har minskat stadigt i takt med att den löpande produktionen blivit mer och mer mekanisk. Det finns dock alltid behov av tillfällig personal.

Totalt finns ungefär 2000–2500 säsongsarbetare bara i staden Casablanca. Fler dyker upp under skördetiden i februari–mars. Det är ett tufft jobb med långa fysiskt krävande arbetsdagar, inte sällan i kraftig värme.

Säsongsarbetarna, som Margarita, rekryteras av bemanningsföretag. En vinproducent anlitar ett bemanningsföretag för att utföra ett uppdrag åt vingården. Bemanningsföretaget anställer i sin tur det antal personer som det anser behövs för att genomföra jobbet. Det är också bemanningsföretaget som sätter lönerna och arbetsvillkoren.

Både vinproducenten och bemanningsföretaget måste följa de chilenska arbetsmarknadslagarna, men så är långt ifrån alltid fallet. Att Margarita får nio pesos får anses okej. Andra säsongsarbetare vittnar om löner så låga som tre pesos per ranka. För att tjäna en minimilön eller mer måste en person jobba hårt och ofta långt mer än åtta timmar per dag.

Annat som det tummas på kan vara matsalen. Margarita och hennes arbetskamrater sitter under tak i en framkörd vagn och äter, men så är det inte jämt. Ibland saknas tak över huvudet, toaletterna kan vara utedass eller så finns det ingen toalett alls. Det är mot alla regler.
Att få äta sin lunch och gå på en anständig toalett är detaljer. Ett vanligare och betydligt grövre övergrepp är att de arbetare som påtalar missförhållanden får sparken och troligen aldrig mer kan hitta ett jobb på en vingård.

– De säsongsarbetare som organiserar sig eller försöker göra det svartlistas. Bemanningsföretagen talar sinsemellan och undviker vad de kallar bråkstakar.

Orden är Maria Barrientos, en dam i 60-årsåldern med 31 års arbetslivserfarenhet på Casablancas vingårdar. Sedan den första vinproducenten i dalen slog upp sina portar 1982 har hon jobbat hos nästan alla producenterna, krävt sina rättigheter och svartlistats.
I dag är Maria pensionär, men jobbar fortfarande frivilligt med arbetsrättsliga frågor, bland annat inom ramen för organisationen Anamuri, en chilensk förening som samlar kvinnliga lantarbetare och kvinnor från Chiles olika ursprungsfolk.

– Vi bildade en fackförening redan 1985, men förföljdes och tvingades lägga ner. Först 2004 vågade vi oss på att göra det på nytt. Det gick bättre och vi kunde hålla verksamheten levande i fyra år. Jag var ordförande under alla år eftersom ingen annan vågade. De andra var rädda för att svartlistas. Själv har jag inte fått ett jobb sedan 2007.

I Casablancadalen finns i dag sex fackföreningar som organiserar vingårdarnas fast anställda personal. Sedan Maria och hennes kamrater avvecklade sin förening finns inga organiserade säsongsarbetare i dalen. När producenterna 2007 vägrade gå med på vissa krav, som säsongsarbetarna enligt lag har rätt till, anmälde Maria dem till en domstol. Anmälan ledde aldrig någon vart, men det blev slutet på den fackliga verksamheten. Arbetsgivarna vägrade anställa någon av dem som låg bakom anmälan.

Maria möter dagligen tidigare kollegor och andra säsongsarbetare på gatan. Genom dem får hon höra om arbetsförhållandena. Ingen vågar besöka hennes hus då de är livrädda för att stämplas som bråkmakare. I stället sker arbetet med att försöka förbättra villkoren på vingårdarna genom Anamuri.

Bättre har det blivit, det kan Maria hålla med om, men hon ser och hör fortfarande att det finns mycket kvar att göra.

– Genom att anlita bemanningsföretag tror producenterna att de kan tvätta sina händer och luta sig tillbaka. Utåt sett ser det ut som de följer lagar och regler, men matsalar, toaletter, arbetskläder, sociala avgifter och löner är på många ställen fortsatt dåliga. För att få ihop till en minimilön eller mer, som ändå knappt räcker för att leva på, måste man slita hårt. Fast i slutändan överlever de fattiga alltid, de anpassar sig till det lilla de har.

Själv har Maria det rätt bra. Hon lever på sin man som ännu arbetar, och på sin egen magra pension. I det fint möblerade huset i Casablanca råder ingen brist på möbler och de har så att de kan betala till gas, el och mat för dagen.

– Men inte mer, säger Maria. Det enda vi unnar oss utöver det viktigaste är en tv-apparat och ett abonnemang för att kunna titta på den.

Under de många år som Maria engagerat sig för arbetsrättsliga frågor har hon vid ett flertal tillfällen påtalat missförhållandena både för lokalpolitiker och den nuvarande regeringens tidigare arbetsmarknadsminister, Evelyn Matthei, från högerpartiet UDI. Matthei är en av presidentkandidaterna till valet den 17 november.

– Vinet här i Casablanca står på en piedestal, både utomlands och i Chile. Jag vill att politikerna också förstår hur verkligheten ser ut för oss som jobbar på vingårdarna, men de vill inte.

Erik Halkjaer

 

Antifacklig inställning på vingårdar

Lantarbetare är bland de sämst betalda i Chile och många av dem har svårt att klara sig på den lön de tjänar. Det visar en granskning som publiceras i slutet av året.

Granskningsorganisationen Swedwatch har, i samarbete med biståndsorganisationerna Afrika- och Latinamerikagrupperna, undersökt hur Systembolaget arbetar för att upprätthålla bra arbetsvillkor hos vinproducenter i Chile, Argentina och Sydafrika.
OmVärlden har fått information om en del av de preliminära resultaten. Det handlar bland annat om att det förekommer en utbredd antifacklig inställning, att den informella sektorn är stor och att flera studier visar att de som har sämst lön är kvinnliga kontraktslösa säsongsarbetare.

Av Swedwatchs fältstudie i Chile framgår det även att lönefrågan i vinindustrin är central. Majoriteten av arbetarna tycker inte att deras inkomst täcker basutgifter som mat, boende, transport, hälsa och utbildning. Resultaten från intervjuer med vinproducenterna tyder på att lönestrukturen varierar. En av de granskade producenterna använder sig av ett komplicerat lönesystem där bara en del av lönen består av själva grundlönen. Resten baseras på olika bonusar och bidrag.

Flera av de intervjuade upplever att företagen behandlar arbetarna olika. Det mest påtalade är att vissa tjänar mer än andra trots att de har samma arbetsuppgifter. Facktillhörighet är ytterligare en faktor som kan innebära att anställda behandlas olika.

Många anställda som Swedwatch talat med uppgav trots allt att de faktiskt gillar sina arbeten, men att de önskar att de kunde få större uppskattning och att detta skulle synas i lönekuvertet. Flera sade att de skulle vilja vidareutbilda sig, men uppgav att det inte finns några sådana möjligheter där de arbetar.