Go to main navigation
4560295608_463f702554_o.jpg

Bill Gates skänker miljarder till behövande.

Foto: E Verdazco/Flickr

Reportage

Filantroperna älskar bistånd

Filantropernas bidrag beräknas uppgå till ungefär 35 procent av det totala officiella biståndet. De är framgångsrika företagsledare, som är vana att lösa problem och engagera sig till hundra procent för att åstadkomma förändring. Vad händer när de tar sig an biståndet?

Du sprider ondska i världen! En svart kvinna från Afrika i politiskt bråk med en superrik, vit man från USA. Visst känns det som en klassisk konflikt där man utan problem vet vem som är ond och god? Eller vet man det? I det här fallet finns det ett problem: den vite mannen är Bill Gates som skänker miljarder för att minska hälsoproblemen i världens fattiga länder, den svarta kvinnan heter Dambisa Moyo, tidigare styrelseledamot i Lundin Petroleum och en av nyckelpersonerna i den globala kampanjen mot bistånd.

Ja, det är inte utan att världen har förändrats.

Han var en av sin tids mest brutala kapitalister och hans förmögenhet var enorm. Men år 1889 måste något ha hänt i Andrew Carnegies liv. Han började ge bort sina pengar och myntade ett uttryck som levt kvar sedan dess: ”Den som dör rik, dör i skam”.

Nästan hundra år senare fattar en annan superrik ett liknande beslut. Kanske är han trött på kampanjerna som målat ut honom som it-världens onda genius. I alla händelser, Bill Gates bestämmer sig för att göra något gott för världen (och då pratar vi inte om en ny version av Windows).

Han får snart sällskap av Warren Buffett och andra superrika. Så startas The Giving Pledge där världens riktigt rika förbinder sig att ge bort minst hälften av sina förmögenheter till filantropi.

När detta skrivs har drygt hundra av världens miljardärer anslutit sig till sällskapet (sedan 2013 även icke-amerikaner som ukrainaren Victor Pinchuk). Stefan Persson, son till H&M:s grundare och nummer tolv på Forbes lista över världens rikaste, saknas dock, liksom samtliga övriga stormrika svenskar.

Pontus Braunerhjelm forskar om entreprenörskap på KTH, är vd på Entreprenörskapsforum och grundare av Filantropiskt forum. Han menar att intresset för filantropi nu växer explosionsartat, också i Sverige.

Men är filantropi egentligen bara ett finare ord för välgörenhet?

– Välgörenhet är vad jag kallar folkhemsfilantropi, det människor donerar via 90-konton. Filantropi ser jag som mer storskaliga projekt. Ofta handlar det om att bygga kollektiva varor med privata pengar, som till exempel utbildning, forskning och bistånd. CSR, Corporate Social Responsibility, har däremot en koppling till ett företag som vill bygga sitt renommé, menar Pontus Braunerhjelm.

I Sverige har rika av tradition gett via sitt testamente, eller genom anonyma donationer, till framför allt forskning och vetenskap. I USA talar man nu om en ny generation filantroper sedan Generation X och Millenniegenerationen (de födda 1964–1980 respektive 1981–2000) kommit upp sig smöret. Ingen tidigare generation har haft så stora förmögenheter att förvalta och de kommer att ha ett oerhört stort inflytande över hur samhällen planeras, hur de globala utmaningarna kommer att mötas – och vilken utformning biståndet får.

Den nya tidens filantroper är i hög utsträckning entreprenörer och de ser filantropin som ett sätt att fortsätta sin affärsverksamhet, men för ett gott syfte. Det hela kallas för venture philanthropy, riskfilantropi.

Tove Lifvendahl var MUF-ordföranden som rökte ut det moderata bunkergänget och banande väg för Fredrik Reinfeldts nya moderater. Sedan dess har hon varit författare, pr-konsult och är nu politisk chefredaktör på SvD. För några år sedan skrev hon boken Att ge där hon intervjuade ett antal filantroper om deras bevekelsegrunder.

– Få väljer att tala öppet om sina filantropiska gärningar och ett syfte med boken var därför att inspirera andra till öppenhet kring sitt givande. En anledning till försiktigheten är att människor i Sverige snarare uttrycker misstänksamhet än beundran, menar Tove Lifvendahl.

Det som utmärker dagens filantropikapitalister är att de själva tjänat sina pengar.

– De är vana vid att lösa problem och de engagerar sig till hundra procent för att åstadkomma en förändring. Det handlar dock i Sverige fortfarande om relativt begränsade pengar. Staten dominerar, till skillnad från i USA där civilsamhället bär en mycket större del, konstaterar Tove Lifvendahl.

Enligt beräkningar från FN-organet Ecosoc uppgår filantropernas stöd till biståndet till cirka 50 miljarder dollar, eller motsvarande ungefär 35 procent av det totala officiella biståndet (125 miljarder dollar 2012, enligt statistik från DAC).

Redan nu är det dock tydligt att filantroperna påverkar biståndsagendan, inte minst inom ramen för diskussionen för vad som ska komma efter millenniemålen. Men kanske inte på det sätt som biståndsmotståndarna förväntat sig: snarare agerar Bill & Melinda Gates Foundation och andra till stöd för det som är biståndets kärna, samtidigt som politiker och stora givare pladdrar på om näringslivets förträfflighet.

Detta är ett utdrag. Läs hela reportaget i OmVärlden #6 2013. Finns att köpa digitalt här   eller teckna en prenumeration.

 David Isaksson