Fotboll och drömmen om fred

Jean Joaes Zougori är sjutton år och drömmer om en karriär som proffs i Europa.

– Jag vill till Premier League, säger han. Eller kanske till svenska ligan.

Fast det sista är nog ett tillägg av ren artighet, för när jag berättar om de svenska klubblagens svårigheter i den internationella fotbollen höjer Jean Joaes på ögonbrynen.

– Okej, men kanske som språngbräda till de större ligorna då?

– Jo, säger jag. Det kan fungera.

Vi träffas på en sliten gräsplan på en nedbränd militärförläggning i utkanterna av Abidjan, Elfenbenskustens största stad. Fotbollsplanen omges av tomma, sotiga stenbyggnader, en effekt av det första kriget i Elfenbenskusten för tio år sedan då rebellgrupper från norr svepte söderut i den konflikt som sedan dess präglat Elfenbenskusten. Det finns inga omklädningsrum och spelarnas vardagskläder ligger slängda i diket bredvid spelarbussen.

– Det här är inte vår vanliga träningsplan, säger Jean Joaes och sveper med handen över den ojämna, brunfläckiga gräsmattan. Här tränar vi bara under skolloven. I vanliga fall är vi några mil norrut, på skolan. Där finns det bra träningsplaner.

Sedan fem år är Jean Joaes elev på Afad, en av Elfenbenskustens omtalade fotbollsakademier, där studenterna kan varva skolundervisning med träning. Yaya Touré, Kolo Touré, Didier Zokora och Salomon Kalou är bara några exempel på spelare som gått den vägen och som i dag är stjärnor i landslaget och de bästa europeiska klubblagen.

Flera av de politiker, fotbollsspelare och andra jag träffar under veckan i landet beskriver hur fotbollen, trots Elfenbenskustens alla konflikter och uppslitande krig lyckats förbli en enande kraft.

– I Afad har vi spelare från alla folkgrupper, säger Jean Joaes, som kommer från en riktig fotbollsfamilj. Hans pappa spelade i högsta serien på 1980-talet och hans tvillingsyster spelar i damernas förstaliga. Själv spelar han i Afads lag för 17-åringar.

– Det kommer spelare från norr, väst, syd, och både kristna och muslimer, fortsätter han. Det är inga problem. Vi är lyckliga att spela tillsammans och låter inte samhällskonflikterna störa laget.

Laurent Boli, sportchef för Afad, står i skuggan under ett träd och tittar på spelarna. Han berättar att fotbollen i landet förlorade en halv säsong i samband med kriget förra året.

– Vi fick ställa in seriespelet. Och de flesta ungdomar på vår akademi höll sig gömda under några månader för att inte drabbas av striderna.

Han menar samtidigt att det inte går att överskatta fotbollens betydelse för det ivorianska samhället.

– Särskilt landslaget, Les Elephants, är viktigt för att överbrygga skillnaderna. När människor ser Drogba, Toaré och de andra spela för Elfenbenskusten glömmer de bort konflikten.

Under vårt besök i landet pågår gruppspelet i de afrikanska mästerskapen. Elfenbenskusten har vunnit sina första två matcher och är klara för kvartsfinal. Laget har spelat stabilt utan att övertyga och överallt ser man referenser till fotbollen. Vid varje trafikstockning springer gatuförsäljare med matchtröjor och vimplar med lagets färger. Stora affischtavlor med texten 22 miljoner spelare för Les Elephants pryder hela Abidjan.

Budskapet är tydligt: Alassane Ouattara vet vilken makt fotbollen har. Och han hoppas att landslaget ska ena nationen.

Den senaste konflikten i Elfenbenskusten bröt ut i november 2010. Den sittande presidenten, Laurent Gbagbo, med starkt stöd i södra Elfenbenskusten, utmanades av Alassane Ouattara i presidentvalet. Ouattara är son till invandrare från Burkina Faso och har sitt starkaste fäste i de norra landsdelarna.

När rösterna räknats samman hade Ouattara fått 54,1 procent av rösterna mot 45,9 för Gbagbo.

Men Gbagbo hävdade att det förekommit ett omfattande valfusk i flera valkretsar där Ouattara vunnit och vägrade lämna ifrån sig makten. Miliser från norr marscherade mot söder och trängde snabbt tillbaka de Gbagbotrogna trupperna. Frankrike och FN, som erkänt Ouattara som segrare, grep in militärt och den 11 april greps Laurent Gbagbo efter brutala strider över hela landet. En dyster tid för ett land som en gång var Afrikas rikaste.

Jesper Bengtsson

Läs hela reportaget i OmVärldens papperstidning, nummer 2 2012. Finns i butik den 13 mars. Du kan också teckna en prenumeration här.