Go to main navigation
Marlinguldgruvan i Guatemala. Giftiga utsläpp, hotelser och till och med mord har följt i gruvdriftens spår.

Foto: David Isaksson

Marlinguldgruvan i Guatemala. Giftiga utsläpp, hotelser och till och med mord har följt i gruvdriftens spår.

Den 7 juli 2010 blev Diodora Hernández skjuten i sitt hem. Hon har anmält händelsen, men inget har hänt.

Foto: David Isaksson

Den 7 juli 2010 blev Diodora Hernández skjuten i sitt hem. Hon har anmält händelsen, men inget har hänt.

Gruvans symbol pryder basketkorgarna i det kommunala centret.

Foto: David Isaksson

Gruvans symbol pryder basketkorgarna i det kommunala centret.

Området kring gruvan har förorenats av utsläppen och både barn och vuxna har blivit sjuka.

Foto: David Isaksson

Området kring gruvan har förorenats av utsläppen och både barn och vuxna har blivit sjuka.

Sprängningarna har orsakat stora sprickor i Crisanta Hernández hus.

Foto: David Isaksson

Sprängningarna har orsakat stora sprickor i Crisanta Hernández hus.

Crisanta Hernández bror blev misshandlad och slängd vid den här vägkanten. Några dagar senare dog han. Ordföranden för Första AP-fondens etiska råd vill inte svara på hur många som måste dö innan investeringarna i gruvan omprövas.

Foto: David Isaksson

Crisanta Hernández bror blev misshandlad och slängd vid den här vägkanten. Några dagar senare dog han. Ordföranden för Första AP-fondens etiska råd vill inte svara på hur många som måste dö innan investeringarna i gruvan omprövas.

Första AP-fonden

Guld, mord och misshandel

Marlingruvan i Guatemala startades 2005 och drivs av ett dotterbolag till det kanadensiska företaget Goldcorp. Driften och kritiken har sedan starten varit hård från organisationer, fondrådgivare och forskare. Flera studier visar på förhöjda halter av tungmetaller i gruvans närhet. Och brotten mot de mänskliga rättigheterna är omfattande.
Första AP-fonden har investerat närmare 100 miljoner kronor i Goldcorp.

Det är en kall fredagsmorgon när jag kliver över staketet till Diodora Hernández mark. Tillsammans med sin man, dotter och ett av barnbarnen håller hon på att klippa fåren. Byn San José Nueva Esperanza ligger tjugo minuters resa längs en slingrade bergsväg från San Miguel Ix Tahuacán i nordvästra Guatemala. Men trots att detta är en av de fattigaste kommunerna i Guatemala är vägen ny och asfalterad. De flesta hus som kantar den är också nybyggda.

Det var 2005 som det kanadensiska gruvbolaget Goldcorps dotterbolag Montana Exploradora inledde brytning av guld i området. Utvinningen startade utan att bolaget i förväg fått det medgivande från den lokala indianbefolkning, som internationell lagstiftning till skydd för ursprungsbefolkning anger som ett krav. Vid samma tid började våldet och övergreppen mot dem som inte ville sälja sin mark. Snart kom också oroande rapporter om förgiftat vatten och sjukdomar hos barn och vuxna.

Diodora Hernández är 56 år, men som så många andra fattiga indiankvinnor ser hon betydligt äldre ut. Hon har aldrig lärt sig läsa och skriva och har levt hela sitt liv på det lilla som jorden gett. Här har hon fött och begravt barn, tagit hand om barnbarn – allt i en ständig kamp för överlevnaden. Diodora Hernández pratar mayaspråket mam, och ibland, när hon snubblar på de spanska orden, blandas språken.

Nu står hon där, barfota i den kalla morgonen, på marken utanför sitt hus och det är ett under att hon fortfarande lever.

– En ingenjör kom hit. ”Señora vi vill förhandla mer er, vägen måste gå där nere”, sade de. Men jag ville inte bli av med marken. ”Ni kan inte tvinga mig att sälja. Min mark har jag för att leva på”, sade jag.

Utan tillåtelse satte bolaget upp ett högt stängsel, en meter in på Diodora Hernández mark. Flera av grannarna hade vid det laget redan sålt sin mark, men Diodora Hernández vägrade fortfarande. Nu kom gruvans folk tillbaka i sällskap med byledarna.

”Varför tar ni min mark?”, frågade jag. En av dem höjde sin machete mot mig och sade: ”Kvinna, sätt dig!”. ”Men döda mig då!”, svarade jag. De var många nu. ”Ta ett rep så binder vi henne”, sade en. ”Tror ni att jag är rädd för er?”, svarade jag.
– De ville binda mig, tänka sig! De har ingen skam i kroppen de där människorna!

Didora Hernández anmälde händelsen men inget hände. I stället fortsatte hoten. Den lokala bysamfällighetens ledning, cocode som de kallas, hade redan fått betalt av gruvan. Nu gällde det att undanröja kvarvarande ”hinder”.

Så, den 7 juli 2010, kom de två männen hem till Diodora Hernández:

– De sade att de ville bo här, men det fick de inte. Då ville de köpa kaffe. Jag började undra om de hade kommit för att döda mig. Jag gick för att hämta koppar, det var lite mörkt, jag var i hörnet, syntes nog inte så bra. Jag såg en av dem höja något, blodet rann på mig, min dotter började skrika och ropa på folk.

Diodora Hernández fördes med taxi till samhället San Miguel och sedan vidare till huvudstaden. Hon överlevde, men förlorade sitt högra öga.

Vi går runt och Diodora Hernández visar oss det enkla huset. Bakom oss, på lagom avstånd för att inte störa, går en polis. Sedan mordförsöket har hon polisbeskydd dygnet runt.

Granne med den mark Diodora Hernández envist vägrar att sälja ligger ett splitter nytt kommunalt center, finansierat av gruvan. Här finns möteslokaler, en trädgård med springbrunnar och en basketplan. Bakom basketplanens korgar sitter gruvans symbol, en hammare och ett berg. De påminner om något ur filmen 1984.

Korgarna saknar nät, planen saknar spelare.

Är du aldrig rädd?

– Nej, rädsla är inget för mig. Jag går dit jag vill för det här är min mark! Men jag hör hur de som arbetar på företaget pratar om mig: ”Varför dog inte den där kärringen en gång för alla!”, säger de.

Det är på väg att att mörkna och utanför Marlingruvan går några av dagskiftet. Arbetare kommer släntrande ut, andra är på väg in.

Några tjejer hänger i dörren till en av serveringarna. ”Jo, det finns tamales kvar”, svarar en när någon undrar. De vill inte svara på mina frågor eller vara med på bild.

Det går inte att se mycket av gruvområdet utifrån. Uppifrån en av bergskammarna syns det öppna schaktet och en bit bort, på andra sidan vägen, visar avverkningar ett område där ny brytning planeras. Några av gruvarbetarna tycker att det är okej att småprata medan de väntar på bussen.

– De säger att man tjänar bra här, men det vet jag inte om jag tycker. Jag är anställd av ”colombianen”, han behåller nog det mesta av pengarna, säger en man och skrattar ironiskt.

Som så många andra är han anställd av en underleverantör. På så sätt kan bolaget slippa ifrån sitt direkta ansvar.

De många vittnesmålen och de oberoende rapporterna om utsläpp, föroreningar, hot och våld rimmar illa med uttalanden om förbättringar och dialog som kommer från AP-fondernas etiska råd. Det finns inga tecken på att övergreppen avtar. Tvärtom, ju mer man hör om vad som händer i anslutning till gruvan desto obehagligare blir det.

Nyckeln till den makt gruvbolaget skaffat sig är borgmästaren och de lokala byledarna, vars lojalitet man köpt sig. Och de som får pengar av gruvan är kapabla till allt. Till och med att döda sina grannar.

Chrisanta Hernández är 29 år. Det yngsta av hennes tre barn sitter på hennes rygg, det äldste, en femåring, trampar irriterat runt och kräver uppmärksamhet, allt-medan Crisanta Hernández försöker berätta sin historia.

Hon hör till dem som inte ville sälja, men som till slut kände sig tvingad. Nu går den nya asfalterade vägen tvärs över hennes mark.

– De sade: ”Här har du dina 5000. Om du inte vill ha dem så kommer vi att ta din mark ändå och då får du inget alls! Då får du skylla dig själv!” Jag hade inte råd att åka till en advokat, så jag lämnade över mina papper och min mark. När jag sedan försökte köpa mark i närheten så kostade den mycket mer än vad jag fick för den jag sålde, berättar Crisanta Hernández.

Men problemen var inte slut med det. Sprängningarna i gruvan orsakade stora sprickor i hennes hus. Crisanta Hernández går runt och visar. En del sprickor är så grova att man utan problem ser rakt igenom dem. Det känns som om hela huset är på väg att rasa.

– Det kom hit en man för att inspektera skadorna. Han sade att huset gått sönder för att det var felbyggt. ”Men”, sade jag, ”Om det var problemet med en murare hur kan det komma sig att över 120 hus är skadade på samma sätt?”

Crisanta Hernández fick ingen ersättning. Och det skulle bli än värre. Den 20 oktober 2009 förändrades livet för alltid för familjen.

– Min bror bodde här bredvid, han var också motståndare till gruvan. En kväll hörde jag ljudet av hur de kom till hans hus – de skulle lyncha honom! De påstod att han hade skjutit någon. De slog och slog honom, han slängdes vid vägkanten, men var fortfarande vid liv när polisen kom. Jag bad polisen prata med mobben, att de skulle tillåta min bror att åka till sjukhuset. Men de som höll på att döda honom hade stängt av vägen, de tillät inte att han fördes bort. ”Ingen ska bestämma över oss i vår by!”, sade de och då åkte polisen därifrån. De krävde att få alla vapen som fanns hos min bror. Hans fru sade att det inte fanns några vapen. ”I så fall dödar vi dig och hela din familj, även kvinnorna, vi häller bensin på er alla!”, skrek de. Jag försökte säga att han inte gjort något. ”Gå in i huset och titta om ni tror att det finns vapen där”, sade jag. Då sade de: ”Häll bensin och bränn den där kvinnan också!”. ”Ja, gör det!”, ropade folk.

Crisanta Hernández pratar detaljerat i nästan 30 minuter, utan att avbryta sig. Hennes skrämmande berättelse är som en enda monolog, som om hon har en fotografisk bild av det som hänt.

Tillsammans med sin svägerska tvingades Crisanta Hernández att skriva på ett dokument där de lovade att vara solidariska med byn (och gruvan). Annars skulle de dödas. Till slut fick Crisanta Hernández föra sin bror till sjukhuset. Men då var det för sent. Några dagar senare avled han av skadorna.

– Han lämnade fyra små barn efter sig. Ibland känner jag mig så ledsen. Jag kan inte förstå varför företaget kom hit, det har fört med sig så stora problem. Allt är en sådan sorg för mig – att förlora en älskad bror!

När jag står där och intervjuar Crisanta Hernández grips jag för första gången själv av rädsla: Vad hindrar dem från att komma och lyncha även oss, nu när vi står här? Alla i byn vet att jag intervjuar Crisanta Hernández. Det hon berättar om skedde bara en liten bit bort, vid ett vitt hus mindre än hundra meter från oss. De som dödade hennes bror är kanske de jag gick förbi på vägen alldeles nyss. Ändå vågar hon prata med mig, ändå har hon inte gett sig iväg med sina små barn.

– Jag har tänkt ge mig av många gånger, men vart ska jag ta vägen? Jag har inget annat. Det här är det enda hus jag har och här har vi åtminstone lite mark kvar.

Från den plats där Diodora Hernández fortfarande lever och bor är det inte mer än tio minuter till gruvan med bil. Felipe Hernández, ansvarig för gruvbolagets sociala arbete, tar emot, trots att varslet är kort.

Felipe Hernández, som tidigare varit konsult för en schweizisk biståndsorganisation, vet vilka ord han ska använda: Analfabetismen och fattigdomen är stor. Därför har gruvan satsat stort på en hållbar, social utveckling och har för ändamålet bildat en stiftelse. Man bygger skolor och kommunala anläggningar och samarbetar nära med byråden.

– Vi stödjer byråden för att de ska berätta för sina invånare om vilket verkligt stöd vi ger till den lokala utvecklingen, fortsätter Felipe Hernández. I dag är det bara en liten grupp som är emot gruvan, hävdar han.

– Nio av tio är nöjda. De som är emot säger att gruvan förorenar, att folk blir sjuka. Men anklagelserna saknar helt grund. Det handlar om en liten grupp som för ut falska anklagelser med hjälp av pengar utifrån.

Och vad säger du om våldet mot dem som varit mot gruvan?

– Det har inte förekommit något våld. När det uppstår problem sätter vi oss ned och pratar med folk.

Jag intervjuade precis en kvinna som blivit skjuten. Hon var motståndare till gruvan.

– Det fallet känner jag inte till. Det finns folk som sätter griller i huvudet på människor. Men nej, det finns ingenting sånt här. Att det skulle finnas våld som beror på företaget? Nej det tror jag inte, det har jag inte sett.

(Hernández är ett mycket vanligt efternamn i Latinamerika, ungefär som Svensson i Sverige. De olika personerna i texten som heter Hernández är inte släkt med varandra.)

 

FAKTA

Marlingruvan i Guatemala startades 2005 och drivs av ett dotterbolag till det kanadensiska företaget Goldcorp. Mord, mordförsök och hot har förekommit mot dem som engagerat sig mot gruvdriften.

  • I oktober 2010 inledde Amnesty International en blixtaktion till skydd för Carmen Mejia som dödshotats.
  • I gruvbolagets egen studie över situationen konstaterades flera brister, tvärtemot vad den ansvarige Felipe Hernández hävdar under OmVärldens intervju.
  • Sommaren 2010 krävde den Interamerikanska Mänskliga rättighetskommittén (ACHR) att Guatemalas regering skulle stoppa gruvdriften.
  • I juli 2010 förklarade Guatemalas president att gruvan skulle stängas under flera månader medan anklagelserna utreddes. Trots detta stängdes aldrig gruvan.

AP-FONDEN FÖRSVARAR SIN INVESTERING

Första AP-fonden har investerat närmare 100 miljoner kronor i Goldcorp, vilket motsvarar cirka 0,1 procent av bolagets kapital. Nadine Viel Lamare är ordförande för AP-fondernas etiska råd. AP-fondens inställning är att man ska påverka inifrån och fortsätta att vara delägare i Goldcorp. Trots detta kan Nadine Viel Lamare inte ge några konkret besked om vad som gjorts för att förbättra situationen.

– Vi har noterat att det hänt saker och det är det vi håller på att undersöka. Vi har hört om de beskjutningar som skett, men det är inte något vi tycker är bra, det är en av de saker vi tittar på, säger Nadine Viel Lamare.

Den tredje december skickades ett brev från ett antal svenska organisationer som ännu inte besvarats. Organisationerna frågar hur många fler fall liknande Carmens behöver AP-fondernas etikråd ha för att omvärdera en investering.

Vad svarar ni?

(lång tystnad)

 – Vi utgår från det uppdrag vi har från regering och riksdag där vi ska ta hänsyn till etik och miljö, utan att göra avkall på hög avkastning. Vårt vårt sätt att verkställa det är att vi engagerar oss i ett bolag som Goldcorp för att påverka dem att ändra sitt sätt att agera så att detta inte ska hända igen.

Hur många mord krävs det för att ni ska ompröva er investering i gruvan?

– Vi omprövar våra investeringar hela tiden under dialogens gång. Jag tänker inte kommentera den frågan närmare än så.

David Isaksson