Go to main navigation
Pakistansk flicka

Foto: Linda Forsell

Pakistanska kvinnor

Foto: Linda Forsell

Pakistanska kvinnor. En av dem ringer.

Foto: Linda Forsell

Ständigt dödshot

Kamp för kvinnors skydd och rättigheter under - ständigt dödshot

Vi åker bil genom Lahore i Pakistan. I baksätet trängs fotografen Linda Forsell, advokaten Hina Jilani och jag. I framsätet sitter chauffören och den kulsprutebeväpnade vakt som alltid följer Hina, vart hon går. Jag säger att jag är imponerad, att Hina är modig. Hon nästan fräser sitt svar:

– Jag är inte modig. Jag är rädd. Men jag måste.

Den som googlar på advokatsystrarna ”Asma Jahan-gir” och ”Hina Jilani” får mängder av imponerande träffar. Asma valdes i höstas till ordförande i Pakistans högsta domstols inflytelserika advokatsamfund och har bland annat varit FN:s speciella rapportör kring religionsfrihet och olagliga avrättningar. Hina har grundat Pakistans människorättskommission och varit FN:s generalsekreterares speciella rapportör i människorättsfrågor.

Om man talar med utbildade pakistanier vet också de flesta vilka man menar. Vissa är djupt imponerade och stolta – andra tycker att systrarna är antimuslimska omoraliska USA-agenter.

Hina Jilani och Asma Jahangir driver en gemensam advokatbyrå i centrala Lahore. De är uppfostrade till engagemang som döttrar till Malik Jilani, en man som tillbringade många år i fängelse i opposition mot Pakistans mer eller mindre demokratiska regimer. Asma Jahangirs första insats som nybakad advokat var att försvara pappan mot anklagelser från president Ali Bhutto.

GENOM EN VÄLBEVAKAD stålport kommer vi in på gården till Hina Jilanis barndomshem där hon fortfarande bor tillsammans med sin mamma. Vakten följer oss. När Hina är ute på offentliga uppdrag skyddas hon av två vakter. Dödshotet är ständigt närvarande.

– Det här huset har sett mycket våld. Precis här – hon pekar på en plats på den stora altanen – försökte någon döda min far. Då var jag 12 år.

En krypskytt låg på ett tak och misstog en gästande journalist för Malik Jilani. Journalisten dog.

– 1995 hölls vi som gisslan när några islamister tog sig in i huset för att döda Asma och mig.

1995 hade Asma Jahangir vunnit ett mål i Högsta domstolen där hon försvarade en 14-årig pojke som hotades av dödsstraff för hädelse efter att han – enligt anklagelsen – skrivit något nedsättande om profeten Muhammed på en moskévägg. Han friades när Asma kunnat bevisa att han var analfabet. Hädelselagen finns kvar och bekämpas energiskt av advokatsystrarna.

Vi möter Hina Jilani på hennes och Asma Jahangirs advokatkontor. Vi ska tala om mordet på Samia Sarwar. Advokaterna fokuserar på skydd för mänskliga rättigheter. I Pakistan betyder det alltför ofta skydd för vanliga kvinnors vardagliga rättigheter, som rätten att tjäna egna
pengar, fatta egna beslut, slippa bli misshandlad – i sista hand att överleva. Samia Sarwars död för nästan 12 år sedan plågar fortfarande Hina Jilani.

– Samia satt här, visar Hina Jilani och visar på en stol i det lilla kontoret. Och där – hon pekar mot dörren ut mot korridoren – kom hennes mamma med sin ”medhjälpare”, mannen som lyfte sin pistol och sköt henne till döds, framför ögonen på mig, och på uppdrag av hennes egen familj.

BAKGRUNDEN VAR ATT Samia Sarwar, 29 år, för flera år sedan hade lämnat sin misshandlande man och tillsammans med sina söner flyttat hem till föräldrarna. Samias far var ordförande i Peshawars handelskammare och mamman var läkare. Föräldrarna tog motvilligt emot henne, men när Samia ville skilja sig för att gifta om sig med en fattig kapten i armén – då var måttet rågat. Samia flydde och sökte skydd i den kvinnojour som Hina Jilani och Asma Jahangir driver.

– Hon var livrädd för sin pappa och sin farbror, berättar Hina Jilani. Samias händer skakade när hon berättade om dem. Hon var säker på att de skulle döda henne om de fick en chans. Jag har lärt mig att lyssna på sådant.

Sin mamma kunde Samia ändå tänka sig att träffa, speciellt sedan mamman berättat att familjen accepterat sin dotters vilja, och att modern skulle ha med sig undertecknade skilsmässohandlingar. Det var ett ödesdigert misstag som kostade Samia livet.

Efter mordet försvann Samias mamma tillsammans med Samias farbror som väntat utanför. Mördaren dödades av den polisvakt som stod posterad utanför advokat-kontorets port.

HINA JILANI HAR sedan dess ägnat många år åt att få föräldrarna
dömda för att ha beställt mordet. Den inflytelserika familjen har svarat med mot-anklagelser och genom att förstöra bevis, men till sist blev Samias farbror åtalad för att ha varit inblandad i förberedelserna. Då ”förlät” Samias familj – det vill säga pappan, mamman och hennes ännu inte frånskilde man – farbrodern. Det är möjligt enligt pakistansk lag och innebär att hedersmördare, som ofta återfinns inom familjen, för det mesta kommer undan straff.

– Många undrade vad jag höll på med, säger Hina Jilani. ”Det var deras dotter. Om de dödat henne är det deras sak. Varför ska du lägga dig i?” sade man. De förstod inte att jag drev Samias fall, ja, alla hedersmördade kvinnors fall. Jag vill visa att de har egen rätt och att kvinnorna inte är familjens ägodel.

Advokaterna driver en kvinnojour, Dastak, där Samia också bodde en period. Hina Jilani berättar att sju kvinnor som bott på jouren dödats. Två när de lämnat jouren för att göra ärenden, fem när de flyttat hem till sina familjer efter att ha fått garantier att de skulle vara säkra.

– Vi har anmält alla fall till polisen men inget händer. I Pakistan ses mord inom familjen som en privat affär. Om inte familjen vill driva fallet händer ingenting.

– Det finns ingen rätt att överleva i det här landet.

BÅDE HINA JILANI och Asma Jahangir hotades till livet flera gånger i samband med Samia Sarwar-fallet, men de var vana. Många av systrarnas strider har varit kontroversiella. Det är tusenåriga traditioner – etablerade långt för profeten Mohammed som många i dag hänvisar till – som styr stora delar av Pakistans rättssystem.

Därför är det imponerande att Asma Jahangir ändå valdes till ordförande i Högsta domstolens advokatsamfund i oktober 2010. Vi lyckades aldrig träffa henne under vårt besök i Pakistan. Vi pratade i telefon med henne men hon var alltid på väg till något valmöte, i Islamabad, eller Multan, eller Karachi, eller i någon annan stad. Men vi kunde följa debatten i medierna.

Vänligt sinnade tidningar beskrev henne som försvarare av misshandlade kvinnor, åtalade tonåringar och förföljda minoriteter. Motståndarna kallade henne antipakistansk, proindisk och proamerikansk och sade att hon skulle komma att arbeta mot hädelselagarna om hon blev vald.

I det sista kan nog kritikerna ha rätt. När någon föreslog att Asma Jahangir skulle bli Pakistans första kvinnliga domare svarade hon: ”Det vore hyckleri att försvara lagar jag inte tror på, som dödsstraffet, hädelselagen och lagar som missgynnar kvinnor eller stödjer barnarbete.” 

Karin Alfredsson

 

Väldet mot kvinnor i Pakistan

I Pakistan finns ingen officiell statistik kring våld mot kvinnor. De uppgifter som används kommer från kvinnogrupper och bygger på information de samlat in från medier, sjukhus och människorättsorganisationer.

I den halvårsrapport som Aurat Foundation Violence against Women Watch Group släppte för perioden januari – juni 2010 redovisas:

  • 1 099 kidnappningar
  • 285 hedersmord
  • 719 ”vanliga” mord
  • 483 våldtäkter/gängvåldtäkter
  • 246 misshandelsfall
  • 285 självmord
  • 65 sexuella överfall
  • 20 syraattacker
  • 20 köksbränder
  • 852 andra övergrepp (människohandel, tortyr, barnäktenskap, incest, hot, sexuella trakasserier, mordförsök och så vidare.)

Att ”självmord” och ”köksbränder” räknas till våld mot kvinnor beror på att nästan alla kvinnor som tar sitt liv gör det på grund av problem i familjen – ofta kopplat till våld och trakasserier från make och svärföräldrar. Dessutom är det lätt att få ett mord att se ut som självmord. Att maskera ett mord som ”köksbrand” är också vanligt, och många kvinnor har inte informerats om hur farlig till exempel en läckande gastub kan vara. 

 

Dastak kvinnojour

Murarna är höga och porten är låst, men så är det i hela området. Inget på utsidan visar att huset rymmer ett 20-tal kvinnor som fruktar för sitt liv. Innanför sitter några vakter med automatvapen i händerna, men så är det på många andra ställen i Lahore.

Kvinnojouren heter Dastak (det betyder ”knacka” på urdu) och har kapacitet för 25 kvinnor (med 45 barn) men på sommaren händer det att 70 kvinnor trängs i huset.

– Vi avvisar ingen och våldet ökar alltid på sommaren, säger Sunila Amman som arbetar på jouren.

Kvinnorna delar våningssängar med sina barn och rum med tre–fyra andra familjer. Ingen stannar mindre än tre månader, men det finns kvinnor som lever under akut dödshot och har blivit kvar i flera år. Det är svårt för kvinnor som lämnat sina familjer att få ett arbete, och ännu svårare att hitta någonstans att bo. Den som lämnat sin man är ofta inte välkommen tillbaka till sina föräldrar.

– Man måste vara mycket stark, och rik, för att kunna leva som ensam kvinna i Pakistan.