Go to main navigation
Fotbollssupportrar

Vilket fotbollslag och vilken politiker? Frågorna som splittrar supportrarna är desamma.

Foto: Rickard Kilström/Kontinent

Fotboll och politik

Kampen om Ukraina

Dynamo Kiev mot Shakhtar Donetsk. Det är så mycket mer än en match. Det är öst mot väst, ryskt mot ukrainskt. Samma frågor som splittrade Ukraina inför valet, där Viktor Janukovitj stod som segrare.

50 000 människor skriker och viftar med var sin orange-svart flagga. Klockan är halv åtta den 28 oktober och platsen är nybyggda Donbass Arena i Donetsk. Nu ska det avgöras vilket fotbollslag som är bäst i Ukraina, Shakhtar Donetsk eller Dynamo Kiev.
Men det är också en politisk match.
För mellan de båda lagen går samma skiljelinje som splittrar Ukraina inför presidentvalen den 17 januari; frågan om vilken väg Ukraina ska välja i framtiden. Den som leder mot EU eller tillbaka till Ryssland?
I gruvstaden Donetsk är det ryssvännen Viktor Janukovitj som gäller och i Kiev har den andra huvudkandidaten, EU-förespråkaren Julia Tymosjenko, ett massivt stöd. Shakhtars ägare är nära vän med Janukovitj och Dynamos ägare backar upp Tymosjenko.

1:a minuten. Domaren blåser till spel. Shakhtar Donetsk anfaller på högerkanten, men Alexander Kucher slår ett misslyckat inlägg som går ut över kortlinjen.

Vi är på Kievs paradgata Kreschatik. Det är två dagar till matchen mot Shakhtar. Solen håller precis på att gå ner över Majdan, självständighetstorget. Under några veckor i december 2004 följde en hel värld händelserna här. Det var den orange revolutionen som ledde till att Viktor Jusjtjenko utropades till president efter en smutsig valperiod som innehållit både förgiftningar och valfusk.
Nu är det snart dags för val igen. Och den här gången befinner sig Ukraina i en djup ekonomisk kris. Arbetslösheten har ökat och levnadsstandarden har blivit sämre för miljontals ukrainare.
Men ju sämre ekonomin har gått desto bättre har de ukrainska fotbollslagen lyckats.
I våras vann Shakhtar Donetsk UEFA-cupen och Dynamo Kiev har gjort bra ifrån sig i höstens Champions League.
Det gillar både Jurij Michailitjenko och Alexej Martjuk, två hängivna Dynamo-fans. Jurij är 34 år och driver ett litet bokförlag, och Alexej är en rödlätt 20-årig student.

– Vi har ett bra lag nu. Och om några år tror jag vi kan vinna Champions League, säger Alexej.

Vi är på väg mot Dynamostadion, helig mark för de två Kievborna.

– Alla Kievpojkar vill spela i Dynamo. Jag försökte, men det blev bara ett år i pojklaget, berättar Jurij.

Bättre gick det för en jämngammal kille, Andrij Sjevtjenko. Han är en av Dynamos främsta spelare genom tiderna. Efter några succéår i Milan och ett par halvdana säsonger i Chelsea är han tillbaka i Dynamo.

– Han är inte lika bra som förut, men en ikon, säger Alexej Martjuk samtidigt som han pekar med hela armen.

– Här är det, säger han när vi ser den blåvita entrén till Dynamostadion, knappt tio minuters promenad från Majdan.

Det har mörknat och strålkastarna lyser över klubbmärket och ett stort idolporträtt. Det är Valerij Lobanovskij. Han var spelare och tränare under flera decennier i Dynamo Kiev, som precis som alla Dynamolag var en av KGB:s sportklubbar. Under Sovjettiden en av kalla krigets banérförare, i dag en klubb vars ägare och supportrar öppnar sig för Europa.
Men Dynamo Kiev var och är störst av alla. Bäst i Sovjetunionen, bäst i Ukraina. Laget har fått titlar i mängder och klubben har fostrat tre spelare som fått det finaste man kan få som spelare i Europa – Guldbollen. Förutom Andrij Sjevtjenko, Oleg Blokhin och Igor Belanov.

27:e minuten. Matchens första varning går till Eyven Kacheridi i Shakhtar. Han protesterar mot att domaren friar en ful kapning på en lagkamrat.

Kievkvällen är kylig. Alexej vill fortsätta prata fotboll hemma hos sig.
Efter en ryckig taxifärd på 20 minuter hamnar vi i en av Kievs många förorter på "fel sida" Dnjepr. Vi snirklar oss fram till Kharkivska ulitsa nummer 58 på dåligt upplysta smågator. En plåthiss tar oss upp till fjärde våningen och lägenhet nummer 46.

– Kom in, säger lillebror Yegor från den halvmörka hallen.

Så när som på några ljusstrålar från ett rum bredvid är lägenheten kolsvart. Grundregel ett i ukrainska hem är att alltid ha släckt i rum som ingen är i.
Alexej och Yegor delar rum, ett riktigt pojkrum. Två enkla sängar längs varsin vägg. En dator på ett slitet bord och på väggarna Dynamo Kiev. Överallt Dynamo Kiev. Bilder från matcher, på lagen, på tifon, klistermärken, ja allt som handlar om Dynamo. På golvet en fotboll med autografer och på några krokar hänger blåvita halsdukar.
Alexej blev Dynamofrälst när han var sex år och pappa tog med honom på en match. I dag ser han i stort sett varje match. Både hemma och borta. För ett par veckor sedan var han i Milano och såg Dynamo spela oavgjort mot Inter. I helgen tog han tåget till Dnipropetrovsk. Men matchen mot Shakhtar tvingas han se på tv. Han har inte pengar att åka.

– Tråkigt. För matchen mot Shakhtar är den viktigaste vi har i Ukraina. Shakh-tar är vår största fiende.

Alexej Martjuk studerar webbdesign på Kievs universitet och jobbar extra på ett dataföretag. Allt för att finansiera supporterlivet.

– Det värsta är Europamatcherna. När jag var i Milano kostade det 400 euro totalt. Men det var det värt, säger han.

Till skillnad från många klubblagsfantaster i andra länder är han en hängiven supporter också till landslaget. Han ser så många landskamper han kan och kallar sig själv nationalist. Precis som många andra i Dynamo Ultras, klackens mer hårdföra kärna, gillar han varken homosexuella eller invandrare. Nationalist och reaktionär med andra ord.

– Och så gillar jag inte kravet på att ryska ska vara ett nationellt språk. Vi är ukrainare, säger han.

En given röst på en högerextremist i valet? Nej, knappast. Ukrainsk politik är mer komplicerad än så. Här handlar det om att rösta mer på person och språktillhörighet.

– Jag tror att Julia Tymosjenko är bäst för oss.

45:e minuten. Gult kort till lagets kaptener Dario Srna och Artem Milevsky, precis innan halvtidsvilan. "Vi hatar domaren", skriker delar av publiken.

I Donetsk håller få med Alexej Martjuk, vare sig det gäller politik och fotboll. Efter att ha flugit de åttio milen från Kiev känns det som att komma till en annan värld. Redan på flygplatsen möts vi av en gigantisk valaffisch med Viktor Janukovitj och Shakhtarsouvenirer säljs överallt.
Jag räknar till 17 stora Janukovitjskyltar från flygplatsen och in till Donetsk centrum. Alla på ryska.
Miljonstaden Donetsk som under Stalintiden kallades Stalino har i över 100 år varit en av Östeuropas största industristäder. Orsaken stavas kolet.
Det finns 79 kolgruvor som är djupare än 500 meter i Donetsk. På flera håll inne i staden tornar stora högar upp sig, några säkert 100 meter. Under varje hög finns en gruva. Hela Donetsk andas kol och svett, död och miljöförstörelse. Gruvorna är Ukrainas farligaste arbetsplatser och staden den mest förorenade i Ukraina.
Det är en dag kvar till matchen mot Dynamo Kiev. Fotbollstemperaturen håller på att nå kokpunkten och Donbass Arena är utsåld.

– Det kommer att bli en fantastisk match. Dynamo är vår värsta rival, säger Dmitry Rassipolov, som bott i Donetsk i hela sitt liv.

69:e minuten. Två av Shakhtars brasilianare Ilsinho och Jadson i fint samspel i straffområdet. Det slutar med ett hårt skott precis utanför vänster stolpe.

Han har ljust hår och en minimal hästsvans som inte ens når ner till nacken. Han talar hyfsad engelska och pratar i ett. Om fotboll och om Viktor Janukovitj. Det är nu eller aldrig för Janukovitj, menar han.

– Janukovitj är professionell och kan få landet på fötter igen. Under Jusjtjenkos och Tymosjenkos ledning har korruptionen ökat. Det behövs mer professionalitet, säger Dmitry Rassipolov, som inte vill kännas vid Janukovitjs över 30 år gamla fängelsedom för rån och misshandel. Inte heller en misstänkt våldtäkt.

Dmitry är ingen vanlig Janukovitj-anhängare. Han jobbar för honom också. Han är it-ansvarig för Janukovitjs presidentkampanj i Donetsk, Janukovitj hemstad och absolut starkaste fäste. I senaste presidentvalet fick han 94 procent av rösterna här.
Hans politik är betydligt mer ryssvänlig än huvudkonkurrenten Julia Tymosjenko. Ganska naturligt med tanke på att det talas ryska i Donetsk och staden ligger mindre än tio mil från gränsen.
På en högervänsterskala kan man säga att Janukovitj ligger åt mitten och vänster medan Tymosjenko är socialliberal som lutar åt höger. Hon är också mer positiv till EU och Nato.
Att Tymosjenko är en av ytterst få kvinnor på toppositioner i Ukraina kan både vara en för- och nackdel. I parlamentet Verkhovna Rada är bara 8 procent av de 450 ledamöterna kvinnor. Fotbollen styrs uteslutande av män.
En stridsfråga i valet är språket. I dag är ukrainska landets officiella språk. Janukovitj vill ha ryskan på samma nivå.
Självklart delas åsikten av partiarbetare Rassipolov:

– Jag gillar verkligen inte ukrainiseringen som skett de senaste åren. Ryska borde definitivt vara officiellt språk jämte ukrainskan. Det konstiga är att både Jusjtjenko och Tymosjenko är rysktalande från början.

På kampanjkontoret i Donetsk, där vi träffar Dmitry första gången, hänger inte bara valaffischer med Janukovitj. Det finns en sovjetisk hörna också. Här finns bilder på Lenin och Molotov och en sovjetisk flagga.

– Han som jobbar vid det skrivbordet gillade Sovjetunionen. Och jag har förståelse för det. Jag är född i Sovjetunionen 1984. Folk hade det bättre då. Alla hade jobb och fick lön i slutet av varje månad så de kunde planera sina liv.

84:e minuten. Andrij Sjevtjenko slår en frispark nere i målvaktens ena hörn, lite väl löst, och den ukrainske landslagsmålvakten Andrij Pyatov har inga problem att stoppa skottet.

Att många i Donetsk tycker att det var bättre under Sovjettiden betyder inte att kommunistpartiet är speciellt starkt. I Ukraina fick partiet drygt fem procent i senaste parlamentsvalet, i Donetsk ungefär det dubbla.
Uppgörelsen med kommunismen har varit försiktig. På stora torget i Donetsk finns en stor Leninstaty och stan vimlar av andra monument i kommunismens tecken.
Vi stannar till vid ett med en stor stridsvagn, bara några hundra meter från Lenin. På matchdagen firar kommunistpartiet i Donetsk en minnesdag över triumfen mot Nazityskland.
Ett dussintal äldre män i keps och hatt lägger ner rosor. En av dem är Jurij Karatkov. Han instämmer i talarnas hyllningar till Lenin och ger mig en almanacka med den klassiska förkortningen – CCCP.
Det är Donetskbor som Jurij som funderar över om det inte vore bättre att Donetsk tillhörde Ryssland.

– Resonemanget tog fart för två-tre år sedan. Men jag tror inte det är rätt väg, säger Dmitry Rassipolov.

För den skull är han inte någon vän av Kievs inflytande över Donetsk. Dmitry menar att Donetsk tvingas skicka stora pengar till Kiev.

– Donetsk drar in massor av pengar till Kiev, men vi får lite tillbaka.

Samma sak med fotbollen. Kiev bestämmer genom att styra fotbollförbundet. Dmitry menar att Dynamo Kiev alltid har domarna på sin sida.
Rinat Akhmetov tycker samma sak.

– De är korrupta. De dömer så att Dynamo Kiev ska vinna.

Och förklaringen, menar Akhmetov, stavas bröderna Surkis, Igor och Grigorij. Igor är oligark och äger Dynamo Kiev. Brorsan Grigorij är ordförande i Ukrainas fotbollförbund. Dessutom parlamentsledamot som backar upp Julia Tymosjenko.

85:e minuten. Dynamospelaren Vokojevic ger en hemmaspelare en armbåge i ryggen. Han har en varning sedan tidigare och domaren visar det röda kortet.

Rinat Akhmetov är inte vem som helst. Han är inte bara parlamentsledamot för Regionpartiet, som leds av vännen Viktor Janukovitj. Han är landets oligark nummer ett och dessutom både ordförande i och ägare av Shakhtar Donetsk. Enligt ryska tidningen Kosmopol är han Europas rikaste man med ett imperium värt 31 miljarder dollar, drygt 210 miljarder kronor.
Han vill göra Shakhtar till Östeuropas Chelsea.
Vi möter Akhmetov på Shakhtars lyxiga träningsanläggning Kirsja. Det är sista träningen före matchen mot Dynamo. 43-årige Akhmetov håller hov för ett 20-tal journalister, med domarattacken som största nummer. I lila skjorta, lila tröja och välfönat hår ser han ut som en ukrainsk yngre variant av Donald Trump.
Akhmetovs pappa var gruvarbetare i Donetsk och nu betalar han tillbaka till sin hemstad. Stadion, som invigdes under spektakulära former i slutet av augusti med sångerskan Beyoncé kostade drygt tre miljarder kronor att bygga. Att hans miljarder sägs komma från maffialiknande affärsverksamhet är inget som lyfts fram i medierna, även om det i formell mening råder tryck- och yttrandefrihet. I Donetsk äger Rinat Akhmetov alla tidningar och tv-kanaler utom en, tredagarstidningen Donbass. Han vill köpa den, men tidningens ägare – personalen och ett brittiskt företag – vill inte.
Det är mer eller mindre omöjligt att skriva något negativt om Akhmetov.

– Ingen vågar skriva ett kritiskt ord om honom. Då vet man hur det går, säger Viktor Tasjynskij, sportjournalist på Donbass och drar pekfingret längs halsen.

92:a minuten. 2–0. Dynamo anfaller med hela laget. Det öppnar för en hemmakontring som avslutas med en skott och stolpe in av Fernandinho.

Viktors oro bekräftas i en rapport från IFJ, Internationella Journalistfederationen, som säger att ungefär 40 ukrainska journalister har mördats sedan självständigheten 1991.
Som parlamentsledamot har Akhmetov carte blanche för sina tveksamma affärsmetoder. Alla ledamöter har åtals-immunitet.
Det stör Dmitry Rassipolov. Han hoppas att Viktor Janukovitj ser till att den försvinner om han blir president. Men han tror det blir svårt.

– Det var en parlamentsledamot som mördade en person för någon månad sedan. Det är bedrövligt om han inte åker dit. I princip är alla oligarker i Ukraina parlamentsledamöter idag. De köper sig en plats genom att backa upp något parti ekonomisk

Mycket handlar om motsättningar i ukrainsk politik och fotboll. Men det finns en sak som gör att motsättningar mellan Dynamo och Shakhtar, öst och väst, Tymotjenko och Janukovitj är som bortblåsta. Euro 2012.
Om drygt två och ett halvt år ska Ukraina och Polen arrangera Fotbolls-EM. Flera matcher ska gå i Donbass Arena.
Om nu Ukraina får behålla värdskapet. Förberedelserna går knackigt. Europeiska fotbollförbundet, UEFA, är långt ifrån nöjt.
Men det ska gå vägen. Det lovar både Julia Tymosjenko och Viktor Janukovitj. Och Rinat Akhmetov och Igor Surkis.
Alla håller med. För kampen om Fotbolls-EM förenar hela Ukraina, till skillnad från klubblagsfotboll och presidentval.

93:e minuten. Slutsignalen går. Jublet stiger i Donbass Arena. I kväll är Shakhtar Ukrainas bästa fotbollslag.

 

Fredrik Nejman