Go to main navigation
Denna klump är värd 140 000 kronor på Stockholms  gator.  Edgar och hans familj tjänar motsvarande 175 kronor.

Denna klump är värd 140 000 kronor på Stockholms gator. Edgar och hans familj tjänar motsvarande 175 kronor.

Foto: Magnus Linton

Colombia

Kokain och fattigdom

Våren 2009 befäste kokainet sin roll som Latinamerikas främsta problem. Det blev alltmer uppenbart att det inte spelar någon roll hur mycket pengar som satsas på att bekämpa kokainet. Inte så länge fattigdomen består.

Tre apor klänger i de kamouflerande mangoträden när Edgar drar i gång gräs-trimmern så ett stålblått rökmoln sprutar ur motorn. Sonen rafsar ihop sina plastbilar. Dottern gömmer sig bakom ett oljefat. Nu ska pappa jobba.

– Jag har nio säckar i dag. Det kommer bli 300 gram.

Han ställer sig bredbent mitt i berget av kokablad och kör runt klippmaskinen så löven yr och blir småbitar. Och en kvart senare är högens storlek mer än halverad. Ekonomi, det är vad allt här handlar om nu. Att överleva krisen. För kvaliténs skull måste man inte hacka bladen, men för pengarna måste man. Labbet ligger bara två stenkast från bostadshuset och består av ett enkelt trägolv på 7 x 7 meter byggt på pålar täckt av ett tunt plåttak som skyddar mot djungelns regn. Och så fyra rostiga oljefat, sex bensindunkar, tre plasttunnor, två säckar cement, en påse konstgödsel och några hinkar med resten av det nödvändiga: svavelsyra, kaustiksoda, bikarbonat. Plus rännan av korrugerad plåt, den mest karakteristiska detaljen för varje labb. Som ett grönt berg av klippt gräs ligger nu 111 kilo råmaterial till världens mest eftertraktade pulver – bränslet i krig, korruption och missbruk, men också en sorts nödhjälp åt fattiga – på golvet och väntar på processens nästa steg.

– Sådär. Nu går det här ner i ett fat i stället för tre. Det betyder mindre bensin, mindre cement och mindre kemikalier. Bara en tredjedel. Jag spar pengar.

Klockan är sju på morgonen och Edgar är bara en av hundratusentals kokabönder, själva botten i kokainets globala miljardindustri, som på Andernas vackra sluttningar just dragit i gång sin klippmaskin. Allt kokain som konsumeras i världen kommer från Latinamerika – lejonparten från Colombia, resten från Peru och Bolivia – och i de colombianska djungelprovinserna surrar denna morgon, som alla morgnar, små motorer i händerna på illitterata familjefäder som sliter för att svara mot världsmarknadens tilltagande sug. I USA har efterfrågan stabiliserats, till och med gått tillbaka något, men på senare år har den rusat i höjden i Europa, delar av Asien och i Latinamerikas mest utvecklade länder: Argentina, Brasilien, Uruguay, Mexiko.

Trots över tjugo år av det USA-ledda kriget mot narkotikan odlas i dag lika mycket koka som 1990. Till enorma kostnader för människor och miljö har 140 000 hektar om året kemikaliebesprutats i Colombia under nollnolltalet – ändå producerar landet dubbelt så mycket kokain i dag som 1994. Och efter att Bill Clinton år 2000 skrev ut de första pengarna till Plan Colombia – historiens största satsning på att bekämpa kokaodling – har totalt 4 miljarder dollar satsats på att med militära medel och bistånd till alternativ odling eliminera produktionen. Men odlarna finns kvar. Liksom labben, smugglarna, maffian – och konsumtionen. Och på vägen från producent till konsument är nu staterna i en rad transitländer som Mexiko, Guatemala, Jamaica och västafrikanska Senegal och Guinea-Bissau på väg att helt krascha under trycket från expanderande knarkkarteller som med terror och mutor kontrollerar smuggelrutterna. Situationen är så allvarlig att allt fler talar om kokainet som "Latinamerikas atombomb". I våras tog tre ex-presidenter bladet från munnen då de kallade "the war on drugs" ett "fiasko" som drivit världen "längre än någonsin från det uttalade målet om en värld utan knark".

Edgar drar på sig gummistövlar och stänker vatten, cement och gödningsmedel över bladmassan och vadar fram och tillbaka i högen för att blanda noga. Sen ska allt ner i oljefaten och bensin fyllas på. En stank av ammoniak sprider sig när den kemiska reaktionen drar i gång och Luis, 4, håller för näsan när pappa lyfter bort honom från en bensindunk.

– Bara en gång har jag blivit upptäckt. Det var militären som kom förbi, men jag gav dem en påse fisk och då tackade de och gick. De är fattiga grabbar som vi. Polisen är värre, men dem har jag aldrig sett här.

Det här är Putumayo, den mest besprutade av Colombias alla provinser och själva experimentregionen för Plan Colombia. Edgars historia, liksom Putumayos, speglar både styrkan och bristerna i det sätt på vilket drogkriget förts och visar hur integrerad kokainproduktionen blivit med Colombias generella problem: landsbygdens fattigdom, den väpnade konflikten, statens frånvaro och kokan som "ekonomisk madrass".

Edgar kom hit tillsammans med sin bror och några kompisar 1996. Nelcy, hans fru, ett år senare. Ryktet att det fanns arbete och pengar att tjäna vid floderna utmed gränsen till Ecuador gick som en löpeld över grannprovinserna och på bara femton år tredubblades Putumayos befolkning. Både Edgar och Nelcy började som "raspachines", egendomslösa daglönare som skördar koka hos odlare som äger mark.

– Många slösade bort sina pengar, säger Edgar. Men jag investerade. När jag kom hit hade jag ingenting. Nu har jag ett hus, fem hektar, en familj. Mycket är tack vare kokan, men inte allt. Vi har haft andra grödor också som varit viktiga.

 Han förvandlar kokabuskens mytomspunna blad till kokapasta, den mest arbetsintensiva men minst lönsamma första länken i kokainkedjan. Pastan säljs sedan till traktens uppköpare, kontrollerade av gerillan eller paramilitära grupper, som smugglar den vidare till mer sofistikerade labb – så kallade cocinas, "kök", ofta strategiskt placerade i anslutning till utförselvägarna – där det slutliga kokainet framställs. Knarkpyramidens ekonomiska fördelning är brutal. Enligt ekonomen Francisco Thoumi går, runt räknat, inte ens en procent av det gatupris kokainet säljs för till kokabonden. Fyra procent går till de grupper som finprocessar pulvret och tjugo procent går till smugglarna, medan de stora vinnarna är de som kontrollerar försäljningen på marknaderna i USA och EU. Det är också där den stora pengatvätten sker; 75 procent av de enorma vinster som görs i kokainhandeln lämnar aldrig det land där slutprodukten säljs. För att ta fram ett gram finkalibrigt kokain krävs 1,5 gram kokapasta, och med dagens gatupris i Europa och USA kommer Edgars lilla dagsskörd att säljas för ett detaljistpris på motsvarande 140 000 kronor. Hans egen avkastning efter två dagars arbete blir – när blad, bensin, kemikalier och grannpojkens hantlangning är betalt – 50 000 pesos, 175 kronor. Drygt 10 kronor i timmen. Men han är nöjd.

– Ja, mycket. Det är fyra gånger så mycket som jag tjänar på de andra grödor jag jobbar med. Ingen produkt betalar sig som koka. Ibland kommer folk från myndigheter och samlar oss i byn och säger att det finns andra grödor som är mer lönsamma, men det stämmer inte. Om jag odlar ananas eller yuca finns det ingen här som köper det. Kokapasta blir jag av med på fem minuter.

 Under 1990-talets kokabonanza växte byar och städer fram i södra Putumayo och år 2000 – då Plan Colombia sattes i verket – stod kokabuskar på 66 000 hektar i provinsen, 40 procent av all koka som odlades i Colombia detta år. Situationen var ett öppet hån mot USA och den colombianska regeringen, och när flygbesprutningarna drog i gång var målet att utrota all koka i Putumayo inom fem år. En historisk besprutningskampanj startade och efter två år hade kemikaliemattor lagts över 104 000 hektar i regionen. Bönderna fick även lagliga odlingar förstörda och protesterade med hjälp av miljöorganisationer och internationella enskilda organisationer, medan regeringen betonade resultaten: år 2004 hade Putumayos kokaodlade areal sjunkit till 4 400 hektar.

Så fort besprutningarna börjat koncentrera sig till andra regioner återuppstod emellertid verksamheten och redan 2005 var Putumayo den provins i landet där odlingarna ökade snabbast. Och så har det fortsatt; kokan kommer och går – beroende på intensiteten i bekämpningen och beroende på böndernas möjligheter att leva på annat. En del problem när det gäller att finna alternativ delar colombianska odlare med bönderna i Peru och Bolivia. Småjordbrukets kris i Latinamerika spelar en avgörande roll för kokans utbredning, och bristen på transportmöjligheter och marknader i avlägsna trakter gör det svårt att få ekonomi i lagliga grödor, medan kokainproduktionen har ett väl utvecklat och effektivt nät av ambulerande uppköpare som just söker sig till av staten övergivna landsändar. Lagliga grödor är ofta tillräckliga för familjebehov, men kokan är det enda som gör att pengar kommer in i familjeekonomin. Det är inte bara i Putumayo utan i stora delar av Anderna som kokan i kristider framstått som en gudasänd gröda; den klarar sig fint i påver jord, ger fyra skördar om året och har en evig marknad som bär kontanter till dörren. Men andra aspekter är mer typiska för Colombia, och det är ingen slump att allt större delar av produktionen över tid letat sig hit.

– Här, säger Edgar och pekar med en slang mot en hage. Alldeles här på gården. Paramilitärerna kom från byn och gerillan låg därborta. Tre gerillakrigare dog. Vi gömde oss i huset. Liken låg kvar när det var över.

Det är snart lunch. Edgar har tvättat bladen i bensin tre gånger och berättar om de senaste striderna, för nu fyra år sedan, mellan de väpnade grupper som krigar om Colombias landsbygd med kokan som bränsle. Regeringens fokus på repressiva åtgärder – främst flygbesprutningarna – har fått bönderna att vända sig mot staten, och det är ofta oklart vem som "styr" i ett område. Lojaliteter föds inte av fri vilja utan ur väpnat tvång. Edgar pratar om "la ley" – lagen – men det betyder bara "den som har vapen". Alla kan vara "la ley".

– Lagen är beväpnad. Här finns många lagar. Militären. Gerillan. Paramilitärer. För mig är det samma sak. Den som har vapen bestämmer vad man ska göra. Och gör man inte som de säger gör de slut på en.

I Colombia kontrollerar gerillan – grovt sett – böndernas odling och produktion av kokapasta. Paramilitära grupper hanterar den finare framställningen och transporter medan staten driver kriget mot gerillan med militära medel man får från USA. Det är ett slags våldsamt triangeldrama där allas vapenresurser pumpas ur samma källa: produktion eller kontraproduktion av kokain. I vissa delar av landet tvingar gerillan folk att odla koka då det fungerar som ett led i deras ambition att underminera regeringen, men Fidel, en granne som kommit för att ge ett handtag, säger att Farc nu är tillbakaträngda i Putumayo och sällan syns nära byn. Paramilitärer, säger Fidel, har tagit över och nu är det de som sköter även pastahandeln här.

Under eftermiddagen kommer Nelcy för att hjälpa till, hundar och höns drar omkring bland dunkar och fat medan Luis klänger i pappas ben. Bladen är nu tömda på sina attraktiva alkaloider och snart ska råkokainet separeras från bensin, vatten och kemikalier och slutligen "brytas", bli vit ostliknande massa – själva pastan. Arbetet sker med en säregen munterhet och även om fattigdomen är uppenbar – varken Nelcy eller Edgar kan läsa eller skriva, under sju år har de inte haft råd att lämna byn, huset är ett slags större koja, ingen av dem vet vad "Sydamerika" är – är det ingen slående materiell misär.

Familjen har i dag en liten fiskodling, en hektar yuca, några andra odlingar och fyra kor. De äldre av fyra barn går i skola. Och det har, säger Nelcy, blivit lite bättre. Efter de inledande åren av förödande besprutning har Plan Colombia utsatts för hård kritik, och med tiden har antidrogkrigets sociala sida byggts ut.

Utrotningen har de senaste åren skett mer med manuella insatser än med flygattacker och tack vare bättre designade biståndsinsatser har ekonomiska incitament för att fortsätta med koka minskat.

Fiskodlingen har de till exempel fått hjälp med av "någon organisation" och eftersom det finns en lokal efterfrågan skulle fisken kanske kunna ersätta kokan som pengagenerator till familjen. Det såg under ett tag rätt bra ut. Men så kom krisen. Eller som Nelcy säger: katastrofen. 

Med kvällen är aporna tillbaka. Några bananblast vispar i plåttaket då Ester, en tunn kvinna i för stora stövlar, kommer kånkandes på en enorm säck. 20 kilo, gissar hon.

Det är den femte personen under dagen som kommer för att sälja koka till Edgar; han tar emot, väger och lovar att betala när han processat nästa gång. Sen sätter sig Ester på labbgolvets kant och dinglar med stövlarna medan hon berättar samma historia som alla — alla — i Putumayo bär på, i varierande katastrofgrad.

– Jag har sex barn och vi investerade tillsammans. Men när jag kom för att ta ut pengarna hade de stängt alla kontor. Vi förlorade allt. Vi hade gått in för sent. När allt började hade vi inga pengar men sen sålde vi fyra kor och femton hönor för att kunna investera. Nu har vi inget kvar.

De pyramidspel som 2008 kraschade och raserade livet för miljontals colombianer hade inte bara geografiska rötter i Putumayo utan också kulturella. En historia av utsträckt fattigdom bara avbruten av korta guldruscher – gummi, trä, olja men framför allt koka – hade i kombination med analfabetism och underjordiska affärer sått en miljö som gjord för en ekonomisk tornado; Ester, Edgar, Nelcy, Fidel – alla satsade. Mirakel var inget konstigt här. Hade skett förr. Fidel sålde familjens hus för att investera. Nelcy och Edgar sålde sin tjur. Andra tog banklån.

Och nu är allas pengar borta, i alla fall de illitteratas som inte begrep logiken. Ester tar ett grepp om sin väldiga fläta och säger att visst känner hon sig lite skamsen som trodde att pengar bara kunde komma från ingenstans. Så här i efterhand.

– Men alla sa att det fungerade. Många hade fått ut pengar. Man kände sig dum om man inte investerade. Nu hoppas jag att Gud hjälper oss.

 Morgonen därpå smattrar ett regn över bostadshuset. Edgar har smält ner den vita pastan i en kastrull över eld – spisens gas är slut, pengar till ny saknas – och nu ligger en gräddvit kräm i botten som sen ska stelna. Då är det klart.

– Hårdnar den inte är den värdelös. Ingen köper mjuk vara.

Han, Nelcy, Ester och Fidel är bara några av tusentals bönder i Putumayo som 2009 tog fram sin ekonomiska madrass. I pyramidspelskatastrofens kölvatten exploderar nu siffrorna på antalet kokaodlade hektar och alla här känner att Gud – den enda lag som är obeväpnad – än en gång välsignat verksamheten. När antidrogkriget startade drevs det av föreställningen att kokan och kokainet var roten till allt elände och blev man bara kvitt det skulle fred och välstånd kunna byggas, men historien om hur kokan kom, försvann och återkom till Putumayo antyder en annan lärdom: fattigdom, korruption och svag stat kommer först, sen kokain. Inte tvärtom.

Luis trycker ner fingret i varan och skrapar till så att en vit hinna täcker fingertoppen och slickar i sig och skrattar till när tungan domnar. Pappa gör likadant och nickar. Bra kvalitet. Andrea, äldsta dottern, kommer hem i skoluniform och rundar sina föräldrar med ett "Gud välsigne er" och Edgar och Nelcy lyfter ögonen från råkokainet, möter sin dotters blick och svarar i kör.

– Gud välsigne dig.

Magnus Linton