Go to main navigation

Havererad stat

Kokainet fräter sönder Guinea-Bissau

När den västafrikanska staten Guinea-Bissau havererade tog kokainkarteller, tiggarligor och korrupt militär över. Presidenten erkänner sin maktlöshet och häktena läcker som såll. OmVärlden gjorde en djupdykning i spillrorna.

15-åriga Mamadu Djau har misshandlats, utnyttjats och tvingats att tigga för vuxnas vinning i fem år. När han var åtta år skickade hans föräldrar honom till en koranskola i Senegal i tron att han skulle få en bra utbildning. Han är ett av tusentals barn från Guinea-Bissau som skickats över gränsen, bort från en misär till en annan.

Efter att ha blivit knuffad från en byggnad och fått vård på ett sjukhus i Dakar är han nu tillbaka i hembyn nära Gabu i nordöstra Guinea-Bissau. Vi träffar honom i stekande hetta mellan några hyddor av lera och strå.

– I Dakar väcktes vi klockan fyra på morgonen för städning och lite koranläsning. Klockan fem skickades vi iväg för att tigga inne i staden. Det var långt att gå. Vid lunch läste vi koranen i en timme innan vi skickades ut för att tigga igen, fram tills det blev mörkt vid sju, berättar Mamadu.

I Västafrika kallas tiggarungarna för talibébarn. Traffickingen med barn har blivit ett växande problem för Guinea-Bissau.

Människorättsorganisationen Human Rights Watch uppskattar talibé-barnens antal till tiotusentals på Dakars gator. I Senegal, liksom i viss mån i huvudstaden Bissau, utlovas de utbild¬ning i koranskolor – men tvingas i stället berika vuxna.

Pojkens öde är en av konsekvenserna av staten Guinea-Bissaus förfall. När det nationella skolsystemet vittrar sönder återstår tiggarligorna för de fattiga bönderna runt Gabu. De kräver inte föräldrarna på vare sig skolavgifter eller hjälp till uppehälle och mat.

När vi besöker Guinea-Bissau strejkar lärarna eftersom de inte har fått någon lön på tre månader. Den forna portugisiska kolonin, med en och en halv miljon invånare, var till för några år sedan en prioriterad nation för svenskt bistånd. Inbördeskriget satte stopp för den svenska närvaron.

När OmVärlden är i Bissau får någon i presidentens omgivning för sig att vi är en svensk delegation med mål att öppna en ny ambassad. Med tio minuters varsel blir vi uppmanade att – svettiga och dammiga – presentera oss inför presidenten. När missförståndet är utrett får vi trots allt en intervju med en vänlig och ceremoniell statschef.

– Det viktigaste av allt som Sverige gjorde för oss var hjälpen till utbildning. Det är sorgligt att ni drog er ur, säger president Malam Bacai Sanhá.

Statschefen minns fortfarande de långa diskussionerna som han hade med Sveriges sista diplomat i landet, Ulla Andrén, för ett årtionde sedan. Det var under inbördeskriget, när huvudstaden låg under beskjutning. Sanhá var talman i parlamentet.

– Hon var en grande combattante, en stor kämpe, säger han.

I dag ligger presidentpalatset fortfarande i ruiner och bebos bara av pipande fladdermöss. Sommaren 2009 valdes Bacai Sanhá till president i ett relativt lugnt val. Men Sanhá blev president för ett land som han inte kontrollerar. Allra minst den strategiska kustremsan och Bijagoskärgården.

– Vi har ingen möjlighet att kontrollera vårt hav! Har man varken tillgång till båtar, flyg eller kommunikationsutrustning, hur ska man då kunna övervaka det? Det öppnar för alla möjliga pirater, säger presidenten.

Alla gardiner är fördragna i de rum som presidenten rör sig i.

Till Guinea-Bissaus oövervakade territorialvatten drar sig nu oljebolag som Svenska Petroleum, spanska och asiatiska fisketrålare – och sydamerikanska kokainsmugglare. Landet ligger perfekt till, halvvägs mellan Venezuela och Europa.

Smugglarna reser från Sydamerika till öarna i Bijago, antingen i båtar eller små Cessnaplan. Planen har extraladdning av plastfat fyllda med bränsle som pumpas in i motorerna för att klara Atlantflygningen. Med militärens goda minne – eller med deras direkta hjälp – lastas varorna om för frakt in mot huvudstaden eller i fisketrålare för vidarefärd.

Varje last kan motsvara värdet av ett års produktion av smutsiga diamanter under konflikterna i Sierra Leone och Liberia, varnar en FN-rapport.

Närmare en tredjedel av allt kokain mot Europa tar sedan ett par år vägen över Västafrika. Guinea-Bissau är det svartaste fåret i den hanteringen.

Guinea-Bissau klassas på plats 164 av 169 i FN:s Human Development Index. En polis, till exempel, tjänar 280 kronor i månaden. Tsunamin av kokain som drar över landet spolar bort alla försök till hållbart statsbygge. Ingen kan stå emot kartellernas våldsamma hantering.

På kyrkogården i Bissau träffar vi den 56-åriga änkan Agusta Bassafine Correia. Hon sitter och tittar på medan sönerna kaklar hennes makes grav. På himlen glider ett halvdussin svarta gamar. Makens grav ligger alldeles intill den förre presidenten João Bernardo Vieiras grav. Den 2 mars 2009 mördades president Vieira, troligen som hämnd för ett bombattentat mot generalstabschefen dagen innan.

– Jag bodde granne med president Vieira. Jag delar huset med en av hans döttrar och presidenten var gudfar till ett av mina barn. Jag vågade aldrig se kvarlevorna. En läkare fick komma och ge mig lugnande tabletter, minns Agusta Bassafine Correia.

Mördarna högg av presidentens armar, ben och könsorgan, innan de skar ut hjärta och hjärna.

– President Vieira ansågs vara en stor krigare. Lemlästningen var ett sätt att hindra att han skulle komma tillbaka i en annan skepnad och hämnas mördarna, förklarar journalisten Allen Embalo.

Presidentmördarna försvann, troligen skjutna i sin tur. Deras kroppar hittades aldrig. 
Den bakomliggande konflikten till det råa våldet anses vara en uppgörelse kring kokain. Stora mängder kokain.

2008 fick polisen ett tips om att en privatjet lastat med hundratals kilo kokain skulle landa på flygplatsen i Bissau. Innan polisenhann fram omringade militären planet. Lasten bestod av medicin till militären, hette det.

– Ingen kunde säga vad för sorts medicin det var eller varifrån den kom, berättar en polis från den portugisiska narkotikaroteln.

Efter att ha blivit hotad flera gånger och fått sitt hem beskjutet med automatvapen föredrar han att vara anonym när vi träffar honom på ett kafé i Bissau. Han minns väl incidenten med Falconjetplanet.

– När vi närmade oss planet hörde jag ett av de högsta befälen ge order till sina soldater. ”Går de över den där streckade linjen så skjuter ni.” Vi kunde inte mer än titta på när militären lastade ur planet,berättar polisen mellan tre koppar espressokaffe och några cigarretter i den fuktiga morgonluften.

Jetplanet står fortfarande kvar på den militära landningsbanan på Bissaus flyg-plats. Regeringen vill nu sälja planet – somhar blivit en symbol för narkostaten.

Sedan dess är kokainhandeln inte fullt lika öppen i Guinea-Bissau – men det innebär inte att den har mattats av. På gatorna i Bissau, en av världens fattigaste städer, ser vi flera nyvaxade lyxåk bränna förbi:

– Det där var Quécuto Mané. En av drogbaronerna, förklarar vår guide när en blänkande svart X6 BMW mullrar förbi.

Officiellt är det några matbutiker som 25-åringen har blivit rik på. Ingen bryr sig. Inte högst upp i militärledningen i alla fall.

I oktober 2010, efter en längre tids landsflykt, fick marinchefen Bubo Na Tchuto tillbaka sitt jobb. Han utpekas av det amerikanska finansdepartementet som en av världens 82 Drug King Pins, nyckelpersoner i den internationella narkotikasmugglingen.

Ett par veckor efter marinchefens tillsättande hölls ett toppmöte i Guinea-Bissaus skärgård. Enligt uppgifter i fransk press, som får stöd av källor inom amerikanska narkotikaroteln, DEA, var flera ledare för sydamerikanska drogkartellernärvarande. En annan figur ska ha deltagit i toppmötet: Abdelkerim Tuaregen. Han är en av de mäktigaste och brutalaste emirerna i al-Qaida i Nordafrika, Aqmi.

Drogkartellerna vill säkra narkotikans väg upp genom Saharaöknen. Det vakuum som uppstår när en stat havererar, som Guinea-Bissau, gör att den fylls med laglöshet på alla plan.

I Bissau finns inga fängelser. Eller rättare: det finns två slitna häkten: Primera och Segunda Esquadra. De läcker som såll.

När vi tröttnat på att vänta på tillstånd för att besöka Segunda Esquadra går vi bara in i fängelset. Ingen vakt hindrar oss. Efter att ha passerat några slitna korridorer och ett par unkna celler med trasiga galler, kommer vi till innergården. Där sitter en man på huk och bajsar i dammet och den stekande hettan. Han gör det av respekt för sina medfångar. Stanken i de trasiga toaletterna inomhus är redan illa nog.
Sedan går vi ut. Vi morsar på någon som kanske var en vakt.

Följande dag i häktet Primera Esquadra träffar vi fångar – en mördare och några knarklangare – som inte vet hur länge de ska sitta inne. Ordentliga register finns inte.

– Kriminella som har begått allvarliga brott straffas ofta av medborgarna själva. De litar inte på rättssystemet, säger fängelsedirektören på Segunda Esquadra, Celso de Carvalho, när vi till slut träffar honom.

Om fängelset som han styr över säger han:

– Här är nivån på de mänskliga rättigheterna lika med noll. Allt saknas!

Förutom en kvinna i Segunda Esquadra – en ung flicka som ser utmattad och drogpåverkad ut – ser vi inga kvinnor. Fängelserna befolkas av idel män.

– I Guinea-Bissau sätter man inte kvinnor i fängelse. De straffas hemma i stället, säger Andreia Texeira på FN:s lokalkontor för hjälp till brottsbekämpning, UNDOC.

Liksom sin FN-kollega på Unifem, Antje Kraft, anser hon att de lokala, traditionella byråden måste involveras i ett nytt rättssystem. Det handlar om att använda sig av vad som finns och vad folk har förtroende för – för att sedan kunna påverka det.

– Den traditionella rättskipningen på landsbygden handlar inte om att straffarerar, som Guinea-Bissau, gör att den fylls med laglöshet på allnågon för att den har stulit en ko. Byrådet är till för att hitta en ersättning för den stulna kon och därmed undvika konflikter,säger Antje Kraft.

Att bygga upp riktiga fängelser i en av världens värsta narkostater är ett högprioriterat projekt för FN. Det mödosamma bygget av en rättsstat har FN inlett i Monsoa, norr om huvudstaden. Där står en modern, men tom, fängelsebyggnad i cement redo att fyllas med fångar – kvinnor och män. Mycket arbete återstår att göra.

Mitt på torget, framför fängelsebyggnaden, sitter en man vid ett skrivbord och arbetar i ljuset av en ficklampa. Det är en polis.

– Ingen vågar arbeta inne på stationen. Den är alldeles fallfärdig, säger han och pekar mot ett ruckel ett tiotal meter bort i mörkret.

Det finns ett nybyggt sjukhus i Bissau: en present från Kina till landets militärer. För civilbefolkningen finns ett äldre sjukhus. Där finns också en ambulans.

– Den använder vi mest som likbil, säger Ramallo João da Costa, läkare på akuten. Han säger att många av de våldsoffer som kommer till sjukhuset kommer med polisen.

– Härom kvällen kom polisen med en person som var torterad till döds. Jag tror att de ville bli av med kroppen, säger Ramallo João da Costa.

Guniea-Bissaus fall borde inte vara en fatalitet. I skärgården finns vackra, vita sandstränder och en Unescoklassad undervattensmiljö. Fiskereserverna är avundsvärda, även om det i dag är utländska trålare som tar för sig.

Längre ut i Guinea-Bissaus territorialvatten prospekterar utlänningarna olja.

– I de södra delarna växer bananer. Hur mycket som helst! Trots det importerar vi bananer från Elfenbenskusten. Vägarna i söder är för eländiga för att frakta frukten till huvudstaden, säger journalisten Allen Embalo.

Checkar och bankkort existerar inte – det gäller även i Bissau.
I de norra delarna av landet växer cashewnötter som säljs bland annat till Indien. Direkt från träden. Ingen lokal förädlingsindustri tar hand om processen.

Det finns också en försoningskommissionsom försöker att pussla ihop landets mångarivaler efter inbördeskriget. Den processen har inte kommit långt, medger prästen Michael Daniels som deltar i försoningsarbetet. Enbart försoning räcker inte menar han.

– Militären ljuger hela tiden. Det gör också halva regeringen. Folk är rasande. Ska vi kunna gå vidare så måste någon, förr eller senare, straffas för sina handlingar, säger prästen.

Magnus Falkehed

VÄGEN TILL KOLLAPS
Guinea-Bissau ligger söder om Senegal och är lite större än Småland med en folkmängd på 1,6 miljoner invånare.

Landet blev självständigt 1974 efter ett befrielsekrig som tvingade en femtedel av landets befolkning på flykt. 1980 tog president João Bernardo Vieira makten i en kupp. Under 1980-talet ingick staten i östblockets intressesfär.

Först 1994 hölls val med flera partier. João Vieira vann en knapp seger. Efter olika slitningar mellan presidenten och den militära ledningen utbröt inbördeskrig 1998. 1999 tvingades Vieira i exil. Under de kommande åren fortsatte oroligheter med kuppförsök, soldatuppror och nyval om vartannat. 2005 kunde Vieira återvända och tillträda som president efter ett val.

Från 2007 började rapporter komma om att landet användes som transitland för sydamerikanska narkotikakarteller. Brist på ordentliga pensioner skapade stora skaror av oavlönade, beväpnade militärer i landet.

I mars 2009 mördades först arméchefen och följande dag presidenten Vieira. Under sommaren vann Malam Bacai Sanhá presidentvalet.

Guinea hade då haft sex presidenter under nio år. En president, en presidentkandidat och tre överbefälhavare mördades under samma period. Sommaren 2010 sade USA upp sitt militära samarbete och EU beslöt att ompröva sitt, som en protest mot att militären styrs av notoriska knarkhandlare.

VART TOG SVERIGE VÄGEN?
Sverige var en av de allra första staterna som stödde Guinea-Bissau. Rädda Barnen, Ericsson och Sida var några av aktörerna, som främst arbetade med projekt inom utbildning och jordbruk. Efter inbördeskriget och de följande oroligheterna lades ambassaden ned och biståndet upphörde. Under slutfasen 1998–2004 utbetalades 214 miljoner kronor till Guinea-Bissau.
– Vart tog ni vägen? är en vanlig fråga som en svensk får i ett land där flera namn på gator, skolor och torg fortfarande hyllar Sverige.