Go to main navigation
Journalisten Sonny Millari poserar utanför sitt hem med en av sina två pistoler, en tjeckisk Glock.

Journalisten Sonny Millari poserar utanför sitt hem med en av sina två pistoler, en tjeckisk Glock.

Foto: Gerhard Jörén

Filippinerna

Lågt pris på människoliv

Massakern i november var inget undantag. Sedan 1986 har fler än hundra journalister mördats i Filippinerna. Gerhard Jörén har under flera år följt lönnmördare och dödspatruller.

Radiojournalisten Dennis Cuesta promenerade tillsammans med kollegan Bob Flores längs en väg i centrala General Santos, på ön Mindanao i södra Filippinerna, när en okänd man dök upp på motorcykel från motsatt håll. Främlingen drog fram en pistol och avlossade tre skott från nära håll.

Kraften från kulorna slungade Dennis rakt i Bobs armar, sedan föll han till marken. Då dök en annan motorcykel upp och ytterligare två skott avlossades. 38-årige Dennis Cuesta återfick aldrig medvetandet. Han avled fem dagar senare, den 9 augusti 2008. Hans fru blev änka och parets sex barn utan pappa.

Ett år senare ställer Gloria, Dennis 42-åriga änka, upp på en intervju. Vi träffas i General Santos, och det innebär stora risker för henne. Till skillnad från många andra som fått nära anhöriga mördade har hon valt att träda fram i offentligheten.

– Några veckor före mordet tyckte jag att Dennis betedde sig annorlunda. Jag frågade om allt var okej och han svarade undvikande att allt var som vanligt. Men han verkade mer stressad än normalt, säger Gloria.

För en tid sedan kom ett sms till hennes mobil.

–  En okänd person erbjöd mig 15 000 kronor om jag inte drev fallet vidare till domstol, men inget kan få mig att ändra mig. Min man dog för sitt jobb och jag måste kämpa så att han får rättvisa. Jag tycker att det är något fel med vårt samhälle, för när den misstänkte är en högt uppsatt person blir han, till skillnad från vanliga medborgare, aldrig arresterad.

I dag jobbar Gloria som kassörska på en social myndighet för att försörja sig och barnen. Det låter som en ganska normal tillvaro, men så är det inte. Dygnet runt skyddas hon av två livvakter som betalas av ett statligt vittnesprogram.

För filippinska journalister är dödshoten aldrig långt borta. Enligt National Union of Journalists of the Philippines (NUJP) har 138 journalister mördats i Filippinerna sedan1986, då diktatorn Ferdinand Marcos flydde landet och demokrati infördes. 100 mord har inträffat sedan den 20 januari 2001 då den sittande presidenten Gloria Macapagal-Arroyo svor presidenteden. Fem yrkesmördare har gripits och dömts, men ingen av dem som beställt morden. Och läget förvärras. I november inträffade den största massakern på journalister någonsin just på Mindanao. Utredningen pågår fortfarande, men det filippinska journalistförbundet befarar att 34 journalister mördades. Två av mördarna var, enligt Reportrar utan gränser, poliser med kopplingar till guvernören.

Shawn Crispin bor i Bangkok och jobbar med undersökande journalistik för Committee to Protect Journalists, CPJ, en oberoende och New York-baserad organisation som kämpar för pressfrihet. Han menar att Filippinernas rättsväsende lider av dåliga resurser och korruption.

Crispin har hela Sydostasien som arbetsfält. Tre veckor tidigare har han besökt Filippinerna, där han främst fokuserat på fallet Dennis Cuesta.

–  Mordet är kristallklart, men efter ett år går mördarna fortfarande fria. Men det finns en efterlysning på tre misstänkta personer. En av dem är en högt uppsatt polisinspektör i General Santos. Han är dessutom kusin till stadens borgmästare.

Den misstänkte mördaren identifierades av Bob Flores, men det hjälpte inte.

– Polisen anklagade först Flores för mordet. Då insåg han att han var tvungen att söka skydd för sig själv och sin familj, säger Crispin.

I dag befinner sig Bobs familj i ett bevakat hus i Manila, 80 mil norr om General Santos, skyddad av livvakter som är anställda av vittnesprogrammet Witness Protection Program, WPP, som bekostas av staten. Den gömda familjen fördriver dagarna genom att spela dataspel och titta på tv. Flores tre barn går i en lokal skola och hans fru besöker marknaden någon dag i veckan. Själv vågar han aldrig lämna huset.

Flores är förbjuden att använda mobiltelefon eftersom samtalen kan spåras. Det gör det omöjligt för honom att fortsätta sitt gamla jobb som journalist. Familjen lever på en dryg tusenlapp i månaden, något de knappt hankar sig fram på. Crispin är övertygad om att familjen aldrig kan återvända, inte ens om de skyldiga fälls:

– De måste hitta ett nytt liv, långt borta från sina vänner, släktingar – och journalistiken.

Att röja obekväma människor ur vägen har blivit en lönsam industri i Filippinerna. En av dem som tjänar pengar på att döda mot betalning går under namnet "Gregory of Cavite".

Han var tidigare yrkesmilitär, men har sadlat om till yrkesmördare. När vi träffas bär han keps och har en mörkblå scarf för ansiktet. De mörka solglasögonen signalerar att han är mån om att inte avslöja sin identitet där han sitter i sin Toyota och kör runt på de smala gatorna i Cavite, en förstad söder om Manila.

– Vi har inte råd att begå misstag, för konkurrensen är hård i mitt yrke, säger han.

Redan efter någon minut pekar han med högerhanden mot en gatukorsning.

– Här sköt jag en man för en månad sedan. Han var affärsman och jag fick cirka 4 000 kronor för jobbet. Jag bryr mig inte så mycket om vem offret är, bara jag får betalt. En kongressman har gjort tre beställningar de senaste åren och varje gång har vi utfört jobbet med precision.

Förutom hustrun är det bara tre personer i Gregorys kvarter som vet hur han försörjer sig.

– Jag har tre medhjälpare och vi kartlägger offret in i minsta detalj under en vecka, oftast längre. Vi tar reda på personens rutiner och väljer olika platser som skulle vara lämpliga för ett tillslag. Det är viktigt att det går snabbt och att vi har flyktvägen klar. Jag jobbar enbart i Cavite, för här känner jag mig säker. För ett par år sedan dödade jag en journalist och fick 7 500 kronor för jobbet.

Gregory berättar inga detaljer om mordet på reportern. Men på nätet finns en artikel som ger ledtrådar. Den handlar om Dodie Nunez från Cavite. Han var en frilansande bildjournalist som jobbade för Katapat, en lokaltidning som ofta gick hårt åt politiker. Nunez mördades den 21 maj 2007 då minibussen han färdades i stoppades av tre beväpnade män som öppnade eld. Polisen har fortfarande inte gripit gärningsmannen.

Även människor som jobbar inom rättsväsendet är frustrerade över situationen i Filippinerna. Leo Dacera är chefsåklagare i Manila och jobbar för WPP.

– Vi har en årlig budget på 12,5 miljoner kronor, men har bara fått hälften.

Enligt Dacera finns i dag 600 personer under WPP:s beskydd, varav 40 jobbat i mediesektorn och 120 är deras släktingar. Resten är vittnen som hotas av kriminella som livnär sig på terrorism, narkotika och trafficking.

– Vi har väldigt knappa resurser. Vår personal måste göra allt från sina dagliga livvaktssysslor till att köra vittnens barn till skolan, hjälpa till med läxläsning – till och med byta blöjor. Våra åklagare bor ibland i skrangliga skjul bakom domstolsbyggnaden, säger Dacera.

Under en sen middag berättar åklagaren lite uppgivet att han nog hade utbildat sig till sjuksköterska och flyttat utomlands, kanske till Mellanöstern där han hade kunnat tjäna betydligt mer pengar, om han varit tio år yngre. Men nu blir han, trots pessimismen, kvar.

– Jag blev skjuten på morgonen, tjugo minuter i åtta den 20 april 2007, berättar Sonny Millari, journalist på National Daily Inquirer, med en nästan viskande röst.

Han var på väg till jobbet i Lucena City för att göra radioprogrammet JS Files med en kollega när skotten föll.

– Den första kulan träffade låset i bilen, den andra fick jag i ryggen. Kulan stannade en centimeter från ryggraden. Jag greppade efter Helige Antonius, en helgonstatyett som satt vid ratten, och kramade den hårt medan jag bad en bön. Men jag hade tur, för pistolen klickade vid tredje försöket och de båda förövarna försvann då på sin motorcykel. Millari kan inte bevisa vem eller vilka som låg bakom mordförsöket, men han har sina misstankar.

– Månaden före attentatet blev jag uppringd av en politiker som skulle ställa upp i guvernörsvalet i Quezon-provinsen samma år. Jag hade angripit honom i otaliga artiklar och radioshower där jag anklagat honom för delaktighet i bland annat narkotikasmuggling. Mina bevis var väldigt starka.

Politikern ville prata och stämde träff med Millari på en McDonald’s-restaurang 30 kilometer från Lucena.

– Han dök upp med sex av sina livvakter och jag blev först hotad med att blod skulle flyta om han förlorade valet. Sedan frågade han vad det skulle kosta för att få mig att sluta attackera honom. Han lovade att betala redan nästa dag, men jag vägrade.

I dag går Sonny Millari ingenstans obeväpnad.

– Skulle jag glömma min pistol kommer min fru springande med vapnet efter mig. Jag vet att pistolen inte är tillräcklig, men den ger mig en viss trygghet.

Sony Millari blev hotad i sin jakt på sanningen. Men enligt Bertil Lintner, Asienkorrespondent som bland annat har skrivit boken Blood brothers: The criminal underworld of Asia, råkar somliga journalister också illa ut för att de själva deltar i det fula spelet:

–  Är man journalist i Filippinerna är man oerhört dåligt betald, och det händer väldigt ofta att lokala journalister tar emot mutor från ett företag för att säga något dåligt om konkurrenten. Journalister ska inte skjutas under några som helst omständigheter, men de råkar inte alltid illa ut för att de varit modiga. I många fall råkar de illa ut för att de har tagit emot mutor, säger han.

Bob Marley-låten I shot the sheriff ekar ihåligt från högtalarna när den framförs av Joseph Jubelag.

Till vardags jagar han rubriker för lokaltidningen Mindanao Bulletin, men nu spelar Jubelag på borgmästaren Reynaldo "Bong-Bong" Constantinos 50-årskalas. Det är hans fjärde framträdande för dagen.

För precis som de flesta av sina kollegor är Jubelag, trots långa arbetsdagar, lågavlönad och i desperat behov av extraknäck.

–  Vi journalister utsätter oss för stora risker när vi jobbar. Jag känner mig fortfarande hotad efter en artikel som jag skrev för den rikstäckande tidningen Malaya 2004. Där anklagade jag en tidigare guvernör för korruption.

Politikern hade byggt ett mindre palats åt sig själv. Prislappen var cirka 38 miljoner kronor.

–  Jag blev upprörd över maktmissbruket, för mitt emot palatset på andra sidan gatan bredde slummen ut sig eftersom det låg i en av de fattigaste provinserna i Filippinerna.

Några dagar efter publiceringen fick Joseph Jubelag, via en kollega, reda på att guvernörens män letade efter honom. De frågade också var han bodde.

– Jag tog inte det på allvar, men när en polisreporter kontaktade mig och berättade att de gjort förfrågningar på polisstationen i General Santos blev jag försiktigare.

Joseph Jubelag berättade om hotbilden för sin chefredaktör som kontaktade några höga militärer och politiker som han kände privat. De kontaktade i sin tur guvernören, som lovade att låta journalisten vara i fred.

– Dessutom ställde mina kollegor upp bakom mig genom en rad manifest som publicerades i olika medier. Jag fick en sorts amnesti av den tidigare guvernören, men jag vet att hans söner fortfarande vill se mig död.

Gerhard Jörén