Go to main navigation
Bildspel

– Pengarna räcker inte, säger Malak Mubarak. Familjen får som många syriska flyktingar, 30 dollar (250 kronor) per person och månad på ett elektroniskt kort att använda för matinköp. Men priserna i Libanon är höga, och maten familjen äter är enkel, säger hon.

Maträtter som mujaddara, gjord på ris och linser, och potatis, bönor och grönsaker. Foto: Karim Mostafa

Jouzaa, Malak Mubaraks äldsta dotter, är fem år men ser yngre ut. Hon är kort och har smala ben och armar. Malak Mubarak är orolig, berättar att hon, för Jouzaa har haft ont i ett ben den senaste tiden. Läkaren hittade inte felet, och nu vet hon inte vad hon ska göra. Foto: Karim Mostafa

Boushra och Reem var vänner redan i Syrien. Nu bor de två av barn i tältlägret utanför Saida. Alla familjer som bor där kommer från samma by, och flera av dem flydde till Libanon tillsammans. Många flyktingfamiljer som kommit till Libanon har gjort samma sak, bosatt sig nära sina grannar. Foto: Karim Mostafa

 

25 syriska familjer från en by på landsbygden utanför Homs bor i ett litet läger utanför staden Saida i södra Libanon. De betalar ingen hyra, utan arbetar istället på odlingarna med sallad och aubergine runtomkring. Foto: Karin Mostafa

Foto: Karim Mostafa

Libanon har inga formella flyktingläger som Turkiet eller Jordanien, istället är de syriska familjerna utspridda på över 1700 olika platser.
– Vi har redan varit med om att en flyktinggrupp kommit till landet och inte återvänt, 6 månader blev till 60 år, säger Ayman El Roz från organisationen SHEILD i södra Libanon. Han talar om Libanons runt 450 000 palestinska flyktingar, som än idag lever i undermåliga läger som började byggas efter flyktingkrisen 1948.

Foto: Karim Mostafa

Mer än hälften av Libanons syriska flyktingar lever i undermåliga bostäder. Många bor i informella tältläger, andra hyr in sig i hus som stått tomma. Infrastrukturen i landet har blivit allt mer överbelastad, vilket drabbar både syrier och libaneser. En del kommuner i Libanon lägger nu 40 procent mer på att bara ta vara på sina sopor, säger FN i Libanon.
– Vi håller på att förbättra avloppen och bygga ut infrastrukturen, men det tar tid. Det som är bra är att dessa projekt kommer landet till del, de kommer finnas kvar även efter flyktingkrisen är över, säger Rasha El Daoi från organisationen CARE. Foto: Karim Mostafa

Foto: Karim Mostafa

Haifa och Hassan Loujayin från Idlib bor tillsammans med sina sex barn i ett litet garage utanför staden Zgharta i norra Libanon. Varje månad betalar de 200 dollar (ungefär 1700 kronor), en hög kostnad för dem, eftersom varken Haifa eller Hassan arbetar. Hassan var taxichaufför i Syrien, med en egen bil. Konkurrensen om jobb i Libanon är svår, och han har inte kunnat registrera sig för att jobba som chaufför. Istället får familjen ekonomisk hjälp från Hassans bröder, som lever som flyktingar i Turkiet.
– Vi lever av de små bidrag de skickar hit. Jag försöker hitta jobb, om någon behöver hjälp att lyfta eller flytta något. Men det är svårt – ni ser hur klen jag är. Jag får till och med ont av att sova på golvet här, ler Hassan Loujayin.
Foto: Karim Mostafa 

Foto: Karim Mostafa 

En ny rapport från Amnesty International säger att omvärldens svar på flyktingkrisen är ”ynkligt”. 7.6 miljoner människor är nu på flykt inne i Syrien, och 3.8 miljoner har tagit sig till grannländerna Libanon, Turkiet, Jordanien, Irak och Egypten. Endast 1.7 procent av de som fått en fristad i närområdet har accepterats av länder i övriga världen. Två länder, Tyskland och Sverige, har tillsammans hjälpt 64 procent av alla flyktingar som kommit till Europa.

Foto: Karim Mostafa

Sukkarah, hennes man och fyra barn bor i ett litet hus i en by i södra Libanon. Hennes man jobbade där redan innan kriget, den libanesiska ekonomin har länge varit beroende av syrisk arbetskraft. Familjen bor bättre än många andra flyktingar: de har ett hus, om än fallfärdigt, och får hjälp av grannarna i byn. Foto: Karim Mostafa

Foto: Karim Mostafa

Reportage

”Det enda vi önskar är ett liv i fred”

Som en del av ett skuggsamhälle, undanskuffade i kojor och tält utefter vägar, i städernas utkanter eller i garage lever de syriska flyktingarna i Libanon. Ofta lever de vägg i vägg med de fattigaste libaneserna i ett samhälle, som redan innan kriget i grannlandet Syrien började, var överbelastat med utbredd arbetslöshet, dålig infrastruktur, sjukvård och utbildningssektor. Omvärlden har mött några av dem. 

Det är morgonen efter den senaste envisa vinterstormen i Libanon, och himlen spricker upp för första gången på en vecka. Men kylan är kvar. Februari, enligt ett libanesiskt talesätt, är en månad som ”sparkar”. I ett av tälten i det lilla tältlägret utanför staden Saida är det varmare, även om vinden letar sig in genom presenningens glipor. 

Malak Mubarak, mamma till fyra barn, sitter på golvet med sin minsta dotter i famnen. På en madrass bakom henne, under en tjock filt, ligger hennes man. Han är, liksom många andra i lägret, förkyld.
– Vårt största problem är att barnen hela tiden är sjuka, säger Malak Mubarak. Kylan och lägren gör dem sjuka. Vi har inga avlopp och kan inte ta hand om våra sopor.

Familjen får hjälp från FN och andra organisationer, med saker som matkuponger och sjukvårdskostnader. Men inte med känslan av ovisshet och övermakt.
– Vi är trötta, ständigt trötta. Det enda vi önskar är att återvända till ett liv i fred.  

Tillvaron i det lilla lägret, hem åt 25 syriska familjer från en by utanför staden Homs, delas av flyktingar över hela Libanon. Landet har idag fler flyktingar per capita än något annat i världen. Enligt en rapport från FN:s flyktingorgan UNHCR rörde det sig förra året om 257 flyktingar per 1000 invånare.

UNHCR har registrerat fler än 1.1 miljoner syriska flyktingar i Libanon, men ytterligare runt 300 000 syrier lever i landet oregistrerade. Detta tillsammans med 4.5 miljoner libaneser, på en yta lika stor som Östergötland.
– Och Libanon är inget rikt land, vi är inte rustade för en sådan här kris, säger Ayman El Roz från organisationen SHEILD, som hjälper syriska flyktingar i södra Libanon. Korruptionen är utbredd och resurserna dåligt distribuerade.

Enligt FN:s barnfond UNICEF lever 85 procent av alla flyktingarna i de områden i Libanons som även är hårt ansatta av fattigdom. Drygt två tredjedelar av libaneserna i samma områden beräknas leva i fattigdom. Det rör sig om städer och samhällen i norra Libanon, utmed vägar och fält på landsbygden i Bekaadalen och i söder.

Det handlar om områden där infrastrukturen var bristfällig redan tidigare, den offentliga sjukvården och skolorna likaså. Nu när befolkningen snabbt ökat med mer än 30 procent är hela systemet överbelastat

Lösningen för många är att försöka klara sig så gott det går. Som familjen Loujayin, boende i ett enkelt garage utanför staden Zgharta i norra Libanon. Det är trångt, väggarna är kala. Ett provisoriskt kök har ställts upp i ett hörn, madrasserna är staplade utmed väggen.
– Vi skulle inte bo så här om vi inte var tvungna, i ett enda rum och inget utrymme för barnen. Men vi har inget val, säger Haifa Loujayin.

Byggnaden har flera liknande garage, vägg i vägg. En liten pojke från grannfamiljen kikar nyfiket in genom den tunga metalldörren, springer sedan ut och leker på grusplanen utanför.
– Vi försökte hitta den bästa lösningen för våra barn, säger Haifa Loujayin. Här kan de i alla fall vara ute och leka. Men vi lever på gränsen, kan inte köpa nya kläder om barnens gamla går sönder, eller medicin om de blir sjuka. Vi bara hoppas att de inte ska bli det.

Flyktingarna navigerar också i ett libanesiskt samhälle starkt präglat av idéer om ”den andre”. Redan innan den pågående Syrienkonflikten fanns fördomar och nedsättande attityder mot syrier, inte minst som ett resultat av den syriska regimens mångåriga ockupation av Libanon, som inte tog slut förrän 2005.

Politiskt är Syrien och Libanon tätt sammanblandade, och politiska och religiösa oroligheter sprider sig lätt över gränsen. I och med att Islamiska Staten (IS) tagit våldet i Syrien till en ny nivå, och efter en rad attentat i Libanon under 2014, har flyktingarna allt mer utmålats som potentiella säkerhetshot.
– Vi håller oss här, vi lämnar inte lägret om vi inte måste. Bara för att handla mat, och då köper vi kilovis på samma gång, berättar Malek Mubarak.

Redan i början av konflikten införde flera libanesiska småstäder informella utegångsförbud, med banderoller som bad ”våra syriska bröder” att inte röra sig ute efter mörkrets inbrott. Idag, berättar en man från byn i närheten av lägret utanför Saida, vaktas infarten till byn nattetid av beväpnade personer som inte släpper in någon okänd, inklusive syrier från lägren runtomkring.

Läget på jobbmarknaden är gör situationen än mer komplicerad. De många nytillkomna flyktingarna har gjort att konkurrensen om jobben ökat, framförallt i fattiga områden på landsbygden. Hundratusentals syriska arbetare levde redan innan kriget i Libanon och gjorde jobb som många libaneser inte ville utföra, som inom lantbruket eller på byggplatser runtom i huvudstaden Beirut och andra städer.

Lönerna för lantbrukare och byggjobbare har alltid legat lågt, men pressas nu ännu lägre. Problemet är att, enligt Världsbanken skulle Libanon inte ens i tider av ekonomisk medvind kunna skapa tillräckligt med arbetstillfällen åt sin befolkning. Rania Masri från det samhällsorienterade Asfari-institutet, vid det amerikanska universitetet i Beirut instämmer.
– Vi ser hur samhället splittras, och det är de fattiga i Libanon som påverkas mest, säger Rania Masri. Men detta beror inte på flyktingarna utan att vi saknar en jämlik resursfördelning och politiker som respekterar arbetares rättigheter. Det drar med alla i ett ”race to the bottom”.

– Samtidigt är situationen i landet långt bättre än vad den kunde varit. Många är beväpnade, det finns en enorm frustration och fattigdom. Ändå lever vi här tillsammans. Det finns en delad känsla av att vi hör samman.

På en kulle inte långt från lägret där Malek Mubarak bor ligger byn Loubiyeh, med utsikt över Medelhavet. I ett litet fallfärdigt hus omringat av pomeloträd bor Sukkara, som bara uppger sitt förnamn, med sina fyra små barn och sin man. Hennes äldste son, Ezzo, är inte hemma. Han spenderar nästan all sin tid hos grannarna strax bredvid. De har en son i hans ålder, som blivit Ezzos oskiljbare vän.  
– Vi har det bra, det har blivit som ett hem här, säger Sukkarah. Vi lever enkelt, grannarna hjälper oss och vi har säkerhet. Men det finns ändå en tomhet. Jag tänker på min familj hela tiden, som att jag kunde bli galen.

Text: Jenny Gustafsson