Go to main navigation
När Mohale Selebi växte upp var varje dag en kamp för att få mat på bordet.

När Mohale Selebi växte upp var varje dag en kamp för att få mat på bordet.

Foto: Per-Anders Pettersson

Analys

Medelklassen tar över Afrika

Flera år av stark tillväxt och politisk stabilitet har äntligen skapat det utvecklingsekonomer efterfrågat i decennier: framväxten av en välmående medelklass i Afrika. Det ger draghjälp åt en afrikansk strukturomvandling av historiska proportioner.

Har du ätit glass i Accra på sistone? Då är chansen stor att du ingår i Fan Milks försäljningsstatistik. Just denna iakttagelse vore i och för sig inte särskilt anmärkningsvärd, om det inte vore för att just Fan Milks försäljningsstatistik bär på en särskilt avslöjande hemlighet.

Ghanas ledande producent av glass, läsk och yoghurt har sett sin försäljning närapå fördubblas varje år de senaste åren. Bara några månader in på 2009, ett år som inte många av oss kommer att förknippa med hög tillväxt, hade bolaget sålt mer än under hela 2008 – en förbluffande siffra med tanke på att glass är en produkt som vi hittills knappast associerat med Afrikas traditionellt rurala överlevnadsekonomier.

– Det är en direkt återspegling av tillståndet i Ghanas ekonomi. Det är ingen tvekan om att ghananerna har sett en oerhörd tillväxt i inkomster och välstånd de senaste åren, något som naturligtvis har gett draghjälp åt oss, säger Fan Milks danske vd, Jesper Jeppesen.

Ghananernas nyuppväckta dragning åt glass hade kunnat förbli en lokal anekdot om det inte vore för att samma historia just nu berättas över hela den afrikanska kontinenten. I de allra flesta länder ökar försäljningen av "icke-livsnödvändiga" kapital- och konsumtionsvaror kraftigt. Begagnade bilar, bärbara datorer, färdiglagad mat och, framför allt: mobiltelefoner, köps i en omfattning som saknar motstycke i Afrikas historia.

2000-talets starka världsekonomi, en lukrativ råvaruhandel och allt tätare ekonomiska förbindelser med nya globala giganter som Kina, Brasilien och Indien brukar anges som de viktigaste orsakerna till kontinentens nyvunna ekonomiska uppsving. Men den tolkningen förbiser lätt en långt mer fundamental förklaring: Afrikas nya medelklass. Där tidigare högkonjunkturer mest utnyttjats för att fylla fickorna på en redan besutten elit, sporras dagens uppsving av framväxten av den välmående medelklass som utvecklingsekonomer i alla tider satt som villkor för en långsiktig, hållbar utveckling i Afrika.

Forskarna har ännu inte kunnat enas om en exakt definition av vad som utgör utvecklingsvärldens "medelklass". Normalt brukar termen beskriva människor med en inkomst inom ett intervall som också inkluderar landets eller regionens aktuella medianinkomst. Till Afrikas medelklass hör människor som tjänar så lite som 200 dollar i månaden, vilket är lite med västerländska mått men långt över den "dollar om dagen" som kontinentens fattiga befolkningshälft lever på. Totalt uppskattas var tredje afrikan, eller 300 miljoner människor, falla inom denna kategori.

Att klassen är på stark frammarsch framgår inte minst i den ekonomiska statistiken. En liten men symbolisk illustration av utvecklingen fick vi för något år sedan av Ugandas statistikmyndighet, när denna i ett slag sänkte vikten på mat i konsumentprisindex från över 45 procent till 27 procent efter att ha genomfört enkäter bland landets hushåll.

– Man fann att ugandierna lade en betydligt mindre andel av sina inkomster på mat än tidigare, men inte för att de åt mindre utan för att de tjänade betydligt mer, säger Yvonne Mhango, chef för Afrikaenheten på den sydafrikanska bankjätten Standard Bank i Johannesburg.

Hon pekar på att en rad andra av kontinentens länder just nu genomför exakt samma statistiska omräkning.

– Generellt faller vikterna för mat, medan helt nya produktgrupper kommer in i index. Mobiltelefoner är en sådan, liksom många rena lyxvaror. Dessutom stiger hushållens utgifter för utbildning i takt med att många föräldrar får råd sätta sina barn i privata skolor.

Medelklassens framväxt må synas överallt i Afrika, men det är i mognare ekonomier som Ghana, Kenya, Namibia och Botswana som den är som mest påtaglig. Draglok är Sydafrika där den nya klassen till och med förärats med ett eget namn.

– Vi kallar dem "black diamonds", eftersom de har varit så viktiga för att stimulera ekonomin från sent 1990-tal och framåt, säger Yvonne Mhango.

I Sydafrika har antalet skattebetalare ökat med 40 procent mellan 1996 och 2003 – ett tydligt tecken på att allt fler av landets invånare nu flyttar in i den formella ekonomin. Den svarta medelklassen – diamanterna – beräknas ha vuxit från närapå noll vid tiden för de första fria valen 1994 till över tre miljoner 2008 – av en befolkning på drygt 48 miljoner.

Men medelklassens uppsving är inte problemfritt.

– Tillgången på energi blir en allt känsligare fråga, i takt med att företag expanderar och folk köper tv-apparater och hushållsmaskiner. Östafrika har redan energiunderskott, liksom Nigeria. Och i Sydafrika har energin vuxit till en politisk stridsfråga, säger hon.

– Samma sak med infrastrukturen. Afrikas vägsystem hinner inte uppgraderas i samma takt som efterfrågan på bilar. Det skapar väldiga trafikproblem runt våra stora städer.

Att trenden än så länge är koncentrerad till just storstäderna är tydligt. I Nairobi, Lagos, Lusaka och Accra har fastighetspriserna på senare år klättrat kraftigt, trots att byggandet gått för högvarv. Sydafrikanska och asiatiska investerare tävlar om att öppna nya shopping- och nöjescentra i penningstarka medelklassområden över hela kontinenten, och på hotell, biografer och restauranger syns inga som helst tecken på den kris som håller resten av världsekonomin i ett järngrepp.

– En bra värdemätare på hur folk har fått det är bröllopen. Backa bara några år tillbaks i tiden och du såg nästan inga bröllop alls ute på gatorna. Men i dag är varenda öppen plats i Nairobi besatt av ett bröllopsfölje på helgerna. Och när du ser vilka kläder och prylar de bär runt på – herregud, är detta det Afrika jag växte upp i? skrattar Bharat Thakrar.

Som vd för Scangroup, en kenyansk reklam- och kommunikationsbyrå med verksamhet i hela Östafrika, har han följt medelklassens uppsving på nära håll.

– Medelklassen är ju själva motorn i konsumtionen. Det är huvudsakligen den vi riktar oss mot i våra kampanjer, konstaterar han kort.

Medelafrikanen, menar han, har utbildning och ett formellt jobb – vilket i och för sig inte hindrar henne från att ofta också driva en informell rörelse på sin fritid. Hon föder färre barn än vad som hittills varit vanligt, men försörjer alltjämt ett relativt stort antal människor med sin inkomst. Dessutom ligger hon bakom framväxten av ett helt nytt tjänsteutbud som inkluderar allt från fertilitetskliniker och begravningsbyråer till internethandel och inteckningslån.

– Historiskt arbetade bara en i familjen, medan resten stannade hemma. Nu jobbar både man och fru. Inkomsterna har dubblats, vilket gör att man också kan ta lån och skicka sina barn till privata skolor. Man kan ha en andra bil och har råd att, som all annan medelklass i världen, åka till köpcentret för att shoppa. Kort sagt: livsmönstret håller på att förändras i grunden, säger Bharat Thakrar.

Frågan är vilken betydelse den här utvecklingen på sikt får för Afrikas politiska liv. Erfarenheter från andra världsdelar visar att framväxten av en burgen medelklass fungerar som ett allmänvaccin mot etniska fientligheter och en motor i demokratiseringen av samhället. Kort sagt: att välstånd över en viss nivå gör dig mer benägen att samtala med dina politiska meningsmotståndare än att slå ihjäl dem med en machete.

– Historiskt har afrikanerna vid politiska val röstat efter stamtillhörighet. Man har valt de politiker som kommer från samma hemregion som man själv. Men med medelklassens uppsving bryts det mönstret. Sättet som väljarna utvärderar ledarna på förändras i snabb takt, vilket på sikt kan sätta fart på demokratiseringen, säger Yvonne Mhango.

– Politiker har traditionellt alltid använt pengar och mat som betalningsmedel för att få folk att sluta upp bakom dem. Men för den nya medelklassen är inte det här längre intressant. De är mer intresserade av fundamentala frågor som inflation, tillväxt och politiskt inflytande, fortsätter hon.

Även Bharat Thakrar ser tydliga tecken på att Afrikas ekonomiska revolution har långtgående politiska implikationer.

– Det finns många exempel på det. I Zimbabwe har president Robert Mugabe mer eller mindre tvingats att ta in sin värsta politiska motståndare i regeringen. Här i Kenya var oroligheterna häromåret begränsade till landets fattiga, perifera delar eftersom folk i centrala Kenya har det för bra för att våga riskera sitt välstånd på politiskt våld, säger han.

– Kartan håller på att ritas om fullständigt över hela kontinenten. Varje morgon vaknar en hel armé av unga, vibrerande, optimistiska människor upp här och tänker: "Nu är det min tur". Att det leder till en demokratisering av Afrika är oundvikligt. Det finns helt enkelt ingen annan väg.

Tobias Hammar