Go to main navigation
Afghanistan

Foto: Anders Hansson

Vaksamma. Vakterna har stor respekt för de våldsamma pojkarna i Badam Bagh-fängelset.

Afghanistan

Foto: Anders Hansson

Fängelseområdet omgärdas av höga murar, stängsel med taggtråd och vakttorn.

Afghanistan

Foto: Anders Hansson

Talibanerna värvar blivande självmordsbombare från koranskolorna i gränslandet mellan Afghanistan och Pakistan.

Afghanistan

Foto: Anders Hansson

Ödsligt. Få besökare kommer till gravplatsen för självmordsbombare utanför Kabul.

Reportage

Självmordsbombare i Afghanistan

De är bara barn. Men hatet mot alla främlingar är bottenlöst, och deras högsta önskan är att få offra sig själv i Guds namn. På Badam Bagh-fängelset i nordvästra Kabul sitter ett 30-tal unga självmordsbombare som gripits innan de hunnit genomföra sina dåd. OmVärlden har besökt dem.

”Vill ni konvertera till islam?”

Frågan kommer oväntat och det tar några sekunder innan vi hinner samla oss. Det undvikande svaret övertygar uppenbarligen inte Yar Mohammad. Han stirrar oförstående på oss och upprepar sedan:

– Varför konverterar ni inte till islam och flyttar till Afghanistan?

Först senare förstår vi varför Yar Mohammad var så påstridig. Enligt sharia-rättsliga traditioner måste en fiende ges möjligheten att omvända sig innan man dödar honom.

Yar Mohammad är 17 år gammal och taliban. Hans högsta önskan är att få bli martyr. Att få spränga sig själv i luften och på sin väg mot himmelriket dra med sig så många otrogna som möjligt i döden.

En gång har han försökt. Det var för drygt två år sedan, berättar han. Allt var planerat och förberett, men strax innan han skulle ge sig av för att utföra sitt dåd greps han av polisen.

Målet för attacken var en amerikansk militärpostering. Mer än så tänker inte Yar Mohammad avslöja. I stället förklarar han varför han vill ta livet av alla icke-muslimer.

– Ni kommer hit och dödar våra mödrar och våra systrar. Ni hädar islam och profeten Mohammed, och försöker överföra era västerländska värderingar på oss. Därför hatar vi er.

Yar Mohammad kommer ursprungligen från Kandahar, en provins i de talibandominerade södra delarna av Afghanistan. Det var i Kandahar som mulla Omar, den enögde och mytomspunne före detta mujahedinsoldaten, för snart 20 år sedan grundade den afghanska talibanrörelsen. Syftet var inte att bekämpa alla icke-muslimer, utan att skapa ordning i det kaos och den laglöshet som följde i den sovjetiska ockupationen och det efterföljande afghanska inbördeskrigets spår.

Yar Mohammads föräldrar placerade sonen i koranskola. Det var där han kom i kontakt med talibanerna. Han blev övertalad att följa med till ett träningsläger för jihadister nära gränsen mot Pakistan. I lägret fick han lära sig att hantera vapen och tillverka bomber. Han utbildades till självmordsbombare.

Badam Bagh-fängelset ligger i Kabuls nordvästra utkanter. Det omringas av en 4,5 meter hög stenmur, dubbla metallstängsel med rakbladsvass taggtråd högst upp och torn med beväpnade vakter. För omvärlden är fängelset mest känt för sin avdelning för kvinnor som begått äktenskapsbrott eller blivit våldtagna. Fängelset har också en rehabiliteringsavdelning för ungdomsbrottslingar. Det byggdes med ekonomiskt bistånd från Italien och är dimensionerat för mellan 60 och 70 fångar.

Just nu sitter närmare 300 barn, i åldern 13 till 18 år, inlåsta här, berättar den kvinnliga fängelsechefen Aziza Adalathka. De flesta är dömda för mord, kidnappning, narkotikabrott eller moraliska brott, till exempel homosexualitet.

På fängelset finns även en avdelning för självmordsbombare. Pojkar mellan 15 och 18 år gamla som precis som Yar Mohammad utbildats i talibanernas eller al-Qaidas träningsläger och som gripits innan de hunnit genomföra sina dåd.

– Just nu har vi ett 30-tal självmordsbombare här. Vi har provat att ha dem tillsammans med de andra fångarna, men det fungerade inte. De är för våldsamma. Dessutom händer det att de försöker värva nya medlemmar till sin ideologi. Därför håller vi dem inlåsta i en avdelning för sig, berättar Aziza Adalathka.

Strafftiden för terroristbrott varierar. Men eftersom det rör sig om minderåriga är den begränsad till max 7,5 år. I fängelset får jihadisterna alla sina behov tillgodosedda, försäkrar fängelsechefen. Mat, kläder och i viss mån även utbildning. Det finns också möjlighet till fysisk aktivitet, bland annat bordtennis och styrketräning.

Syftet med fängelsevistelsen är att pojkarna ska få vård och rehabilitering. Tidigare fanns det en manlig iransk psykolog kopplad till fängelset, men efter att han rest hem till Iran och aldrig återvänt har ingen efterträdare anställts.

Enligt Aziza Adalathka mjuknade en del av pojkarna något när de fick träffa psykologen. Men Abdul Qadim Manzur, verksamhetschef för fängelset, är mer skeptisk. Han menar att de flesta självmordsbombarna är så djupt påverkade efter att ha vistats i talibanernas träningsläger att tiden i fängelset – med eller utan psykolog – inte gör någon skillnad.

– Det är väldigt lite vi kan göra för dem. Risken är stor att de återvänder till talibanlägren när de släpps ur fängelset, säger han.

De senaste åren har trycket på fängelset ökat. Om det beror på att självmordsbombarna blivit fler eller att den afghanska säkerhets- och underrättelsetjänsten blivit mer effektiv är osäkert. En majoritet av självmordsbombarna är pashtuner och kommer från de södra och östra provinserna på gränsen mot Pakistan: Helmand, Kandahar, Khost, Kunar, Paktika och Ghazni. En del av dem är uppväxta i flyktingläger i Peshawar, på andra sidan gränsen till Pakistan. Dessutom finns det ett par pakistanska pojkar i fängelset.

Aziza Adalathka berättar att den yngsta självmordsbombaren inte var mer än tolv år gammal när han kom hit.

– De flesta kommer från fattiga familjer. Deras föräldrar har svårt att försörja dem och skickar därför iväg dem till koranskolor där de får mat och tak över huvudet. På koranskolorna blir de kontaktade av talibaner som introducerar dem till deras ideologi.

Klockan är strax efter nio på morgonen när vi i sällskap av två fängelsevakter korsar den dammiga gårdsplanen som skiljer personalutrymmen och skolsalar från de kasernliknande byggnaderna där fångarna hålls inlåsta över natten.

De unga internerna har just avslutat sina morgonsysslor, frukost och frivilliga koranstudier, och ska strax släppas ut för att gå till sina klassrum.

Innan fängelsechefen släppte iväg oss var hon noga med att påpeka:

– Kom ihåg att de här ungdomarna är mycket våldsamma. Senast vi hade en utländsk besökare här så överföll de honom. Från fängelsets sida tar vi inget ansvar för er säkerhet.

Fångarna släpps ut ur sina celler i omgångar. Omkring femtio åt gången. De ställs upp på ett led, två och två. När vakterna känner att de har situationen under kontroll öppnas de höga järngrindarna och fångarna kommer ut. Hand i hand. Snaggade pojkar i marinblå skjortor. De studerar oss medan de passerar. Det går att få ögonkontakt med en del av dem, en liten nickning som ibland besvaras med ett svårtytt leende.

När en grupp fångar försvunnit in i skolbyggnaderna släpps nästa ut. Samma procedur. Granskande blickar. Ibland ett svagt leende. Men så här långt inte direkt hotfullt.

När bara en grupp återstår tittar vakterna på oss och säger:

– Nu kommer talibanerna.

Plötsligt förändras allt. De lite försiktiga, svårtydda leendena är som bortblåsta. I stället trettio par ögon som blänger mot oss. Pojkarna släpper oss inte med blicken medan de passerar. Föraktet och hatet går nästan att ta på.

Trots att det är förbjudet har en del av pojkarna anlagt glesa skägg. Några av dem har klottrat jihadistiska slagord som ”Död åt de otrogna” eller kort och gott ”martyr” på sina skjortkragar.

Arton månader har gått sedan den misslyckade självmordsattacken. Yar Mohammad sitter på golvet i sin cell på Badam Bagh-fängelset. Rummet är rymligt, mellan 30 och 40 kvadratmeter, men saknar så när som på en handfull våningssängar i järn helt inredning. Tjugotvå fångar och tio sängplatser. De som inte har en säng sover direkt på det hårda betonggolvet.

– På sommaren viker vi ihop filten under oss. På vintern sveper vi den om oss. Då är det kallt, berättar en av fångarna.

I anslutning till cellen ligger ett litet bönerum. Där brukar pojkarna be och studera Koranen på lediga stunder. Den religiösa undervisning som fängelset erbjuder är frivillig, oftast är det bara jihadisterna som deltar. I gengäld vägrar många av dem delta i den övriga undervisningen.

Yar Mohammad säger att han tänker återvända till talibanerna och återuppta jihad den dag han släpps ur fängelset. Min högsta önskan är att få utföra en självmordsattack och döda de otrogna, förklarar han med iskallt lugn i rösten.

– De utländska soldaterna är inte här för att hjälpa oss. De mördar och förstör eftersom de är motståndare till islam. Vi ser det varje dag. Minns ni den amerikanska soldaten som lämnade sin bas och mördade 16 civila i Kandahar? Han sköt ihjäl oskyldiga kvinnor och barn men lät hundarna leva. De säger att han var galen, att han hade mentala problem, men om han var galen varför gav han sig inte på sina egna då?

Bredvid Yar Mohammad sitter cellkamraten Esmatullah, 18. Esmatullah är ledare för talibanerna i fängelset. Han vägrar först prata med oss, och menar att vi bara är ute efter att smutskasta islam. Vi berättar att syftet tvärtom är att försöka förstå och förklara vad det är som driver dem.

Efter en liten stund mjuknar Esmatullah. Att ställa upp på bild är uteslutet. Det är ”haram”, förbjudet enligt islam.

Esmatullah berättar att han kommer från provinsen Ghazni, och att det precis som i Yar Mohammads fall var föräldrarna som satte honom i koranskolan. På koranskolan fick han lära sig att alla icke-muslimer räknades till de otrogna. Och att alla, även muslimer, som inte anslöt sig till jihad var religionens fiender. Saker som hände i hans omgivning, de utländska truppernas närvaro och våldet mot civila, gjorde att Esmatullah blev alltmer radikal i sina åsikter. För drygt tre år sedan bestämde han sig för att söka upp talibanerna. Han lämnade familjen utan att berätta var han skulle.

Esmatullah tillbringade ett år i träningslägret. Han fördjupade sina kunskaper om islam och fick lära sig olika sätt att döda andra människor.

– Vi var ettusen pojkar i lägret. Alla drömde om att bli martyrer. När vi slutade väntade tusen nya på att få börja utbildningen, säger Esmatullah och vrider sin topi, den afghanska huvudbonaden, ett kvarts varv bakåt och tillbaka igen.

Efter utbildningen skickades Esmatullah iväg till Kunduz, en provins i norra delen av landet, för att utföra sitt självmordsuppdrag. Målet var ett område som brukar besökas av många utlänningar.

– När jag kom dit såg jag att det var många muslimer där. Det fick mig att ändra mig. Jag lämnade platsen och bestämde mig för att återvända en annan dag.

Dagen efter greps Esmatullah av polisen. Vem det var som avslöjade honom har han ingen aning om. Han ser så ung ut. De näpna anletsdragen påminner mer om ett barn än en ung man på väg att bli vuxen. Det är inte helt enkelt att få ihop bilden med det som sägs. Om ett par månader lämnar Esmatullah fängelset. Först tänker han besöka sin familj, föräldrarna och syskonen i Ghazni. Vad som händer därefter vet han inte.

– Det är upp till Allah att bestämma.

Vi står i dörren till cellen och ska just till att gå när en av de andra fångarna, en snaggad kille med svart skägg och ena armen i gips, kommer fram.
Han har stora problem med stamning, och de andra cellkamraterna har svårt att hålla sig för skratt. Trots det är budskapet klart:

– Vi hatar er. Så länge ni finns kvar i landet kommer vi att jaga er.

Vägen mellan Kabul och Jalalabad kantas av höga klippväggar och brant stupande raviner. Sträckan är inte mer än 15 mil lång, men det kan ta allt från tre timmar till en hel dag att köra den beroende på trafiken.

Bilolyckor är vanligt, berättar vår medhjälpare och tolk Sharif, när vi i soluppgången tar plats i baksätet på hans vita Toyota Corolla.
Vi är på väg till Jalalabad för att besöka en av stadens många koranskolor. Helst hade vi velat åka redan kvällen innan, för att komma i gång med vårt arbete tidigt dagen efter. Men vägen är för osäker att köra efter mörkrets inbrott. Inte i första hand på grund av trafiksituationen, utan för att kidnappningar och attacker mot fordonskonvojer längs vägen blivit allt vanligare de senaste åren, förklarar Sharif.

Jalalabad ligger i östra Afghanistan, nära gränsen mot Pakistan, och utgör numera den sista relativt säkra utposten för utländska besökare. Norr, söder och öster om staden är mer eller mindre laglöst land. Bergsmassiven som reser sig i horisonten har blivit ett permanent tillhåll för religiösa extremister. Det är i de här områdena som talibanerna och al-Qaida driver sina träningsläger.

Det råder ingen tvekan om att koranskolorna i den här delen av landet utgör en viktig rekryteringsbas för talibanerna. Det gäller naturligtvis inte alla koranskolor, förklarar vår lokala kontaktperson i Jalalabad när vi parkerar utanför en av Jalalabads största koranskolor, ”madrassas”.
Efter att ha förklarat vilka vi är och varför vi är där, släpps vi med viss tveksamhet in. En man leder oss tvärs över skolgården, förbi den vitkalkade moskén där hundratals unga pojkar i vita kläder sitter utspridda på golvet med Koranen framför sig, till en låg byggnad i bortre delen av skolområdet.

Vi blir visade till ett litet fyrkantigt rum längst in i byggnaden. En man med glasögon och yvigt svart skägg visar med en armrörelse att vi ska slå oss ner på golvet. Han presenterar sig som mufti Shahzada, koranskolans andlige ledare, och berättar att han arbetat här i snart två år. Han är född i Afghanistan och precis som sina unga adepter har han fått sin religiösa utbildning på en koranskola.

Efter att ha slagits med mujahedin mot den sovjetiska ockupationsmakten i slutet av 80-talet begav han sig till en madrassa i Karachi i södra Pakistan för att fördjupa sina kunskaper om islam.

– Den här skolan är inte inblandad i några politiska aktiviteter. Vi utbildar inga terrorister. Däremot undervisar vi om jihad och vikten av att försvara vårt land mot dem som kommer hit och förstör, förklarar mufti Shahzada.

I Jalalabad finns ett 20-tal koranskolor. Flera av dem lyder, precis som den här, under utbildningsministeriet, berättar muftin.
Just den här koranskolan har omkring 2000 elever.

– Afghanistan är ett fattigt land, våra resurser är begränsade. Men vi vill undvika att våra barn flyttar utomlands för att studera. Om vi kan erbjuda dem bra utbildning här kanske vi kan få dem att stanna.

Mufti Shahzada berättar att eleverna på hans skola är mellan 6 och 14 år gamla. De börjar klockan åtta varje morgon, och studerar därefter fram till två på eftermiddagen.

Eleverna får undervisning i flera ämnen, men tyngdpunkten ligger på de religiösa studierna.

Muftin medger att det väpnade jihad utgör en del av undervisningen. Trots att självmord enligt den islamska traditionen anses vara en svår synd, menar han att självmordsattacker kan vara motiverade i kampen mot de otrogna.

– Absolut. Som ett sätt att försvara sig mot inkräktare som kommer hit för att förstöra vårt land.

Gäller det bara utländska militärer eller alla som inte bekänner sig till islam?

Mufti Shahzada blir tyst, men svarar sedan undvikande:

– Det tänker jag inte svara på.

Utanför fönstret har några unga pojkar börjat intressera sig för de utländska gästerna. De trycker sig mot fönstret i ett försök att få en skymt av oss. När en ung man som suttit tyst under intervjun plötsligt undrar om vi vill konvertera till islam, bestämmer vi oss för att avbryta intervjun.

Vi lämnar koranskolan och Jalalabad. Två dagar senare spränger sig en självmordsbombare till döds mitt i stan. Fyra personer omkommer, ytterligare ett tiotal skadas allvarligt.

En halvtimmes bilresa från Badam Bagh-fängelset, i utkanten av den afghanska huvudstaden, ställer Akhtar Mama, 60, ner tekoppen på ett stort silvrigt fat. Akhtar Mama är chef för gravplatsen för självmordsbombare i Kabul. I över tre decennier har han grävt gravar och hållit minnesceremonier för attentatsmännen och deras offer. Han uppskattar att han jordfäst mellan 350och 400 självmordsbombare.
Han säger att han har inte har någon förståelse för självmordsattackerna, att det inte finns någon grund för dem i Koranen. Tvärtom, enligt Koranen är det förbjudet att ta sitt liv.

– Det är Gud som skänker oss livet, och det är Gud som tar det ifrån oss. Många oskyldiga dör i självmordsattacker, ofta är det unga människor. Vem vet, ett av offren kanske är en blivande president?

I knäet på Akhtar Mama sitter sju månader gamla Mohammed Ares. Mohammed är Akhtars barnbarn. Pojken var inte ens född när hans pappa i juni 2012 omkom i en självmordsattack, berättar Akthar Mama och stryker sitt barnbarn över hjässan.

– Min son, Mujahid, arbetade som polis i Nimruz. De hade fått tips om att en självmordsbombare på motorcykel var på väg till en marknad i staden Delaram. Min son fick syn på honom och försökte preja honom med sin pickup. Då utlöste självmordsbombaren sin sprängladdning. Min son omkom, men räddade samtidigt livet på många andra människor.

Akhtar Mama säger att han är stolt över vad sonen gjorde. Han kunde ha vänt och kört därifrån, men valde att offra sig för sitt land och sitt folk.  

Göran Engström