Go to main navigation
Det är två timmar kvar till skolstart. Två timmar av målmedveten löpning. Överallt i Etiopien möter man grupper som den här i morgondiset.

Det är två timmar kvar till skolstart. Två timmar av målmedveten löpning. Överallt i Etiopien möter man grupper som den här i morgondiset.

Foto: Ola Torkelsson

Etiopien

Spurt mot framtiden

Etiopien är löparnas land. Här finns mycket att lämna bakom sig: diktatur, krig och svält. Byn Bekoji, högt uppe i Arsibergen, har världens snabbaste skolbarn – de som ska bli framtidens stjärnor.

Skoputsaren Tufa Tolosa torkar bort lite svett från pannan efter det senaste träningspasset. Den vänstra stortån sticker fram ur ett hål i den slitna Adidasskon. Han är bara 18 år, men har redan framtiden klar för sig:

– Jag tänker bli OS-stjärna.

På vilken annan plats som helst på jorden hade Tufas uttalande kunnat avfärdas som en fattig pojkes orealistiska dröm. Men inte här i Bekoji, i den etiopiska Arsiprovinsen. På en skylt vid den guppiga vägen till byn står det, både på engelska och på det lokala språket amhariska, "Välkommen till idrottsbyn".

På armen har Tufa en grön plastklocka. Inte för att hinna i tid till arbetet som skoputsare på marknaden, utan för att kunna klocka löparrundorna.

– Jag springer fem kilometer på 15 minuter och 40 sekunder, säger skoputsaren.

Det är en minut långsammare än snabbaste, jämnårige svensk sprang förra året – fast Tufa springer i mycket svårare terräng och på avsevärt syrefattigare höjd.

Solen har redan varit uppe i en dryg timme. På sluttningarna framför oss breder ett guldfärgat landskap av åkrar och kullar ut sig. Det luktar bark och torrt gräs.

Kebnekaises höjd över havet passerade vi i bilen på vägen hit, långt efter att asfalten gett plats åt rostfärgad jord. Bekoji ligger på mellan 2 500 och 3 000 meter över havet. Vi blir andfådda bara av att småjogga uppför en sluttning.

Det är i den här syrefattiga miljön som Tufa tränar i en dryg timme innan han går till jobbet. Och han har många förebilder.

Som Keneisa Bekele, innehavare av världsrekordet på 5 000 meter, till exempel. Han kommer också från Bekoji, liksom Tirunesh Dibaba som tog två guldmedaljer i OS i Beijing på både 5 000 och 10 000 meter.

Listan med medaljörer från byn kan göras lika lång som vägen från huvudgatan upp till den ortodoxa kyrkan och grundskolan högst upp på kullen.

Det hela började egentligen med den brutala marxistdiktaturen, kallad dergen. Regimen drev igenom hårdhänta nationaliseringar av åkerjorden. Byråkratiska storjordbruk skapades över hela landet. Det bidrog bland annat till 1980-talets stora hungerkatastrofer som kulminerade i Bob Geldofs Band Aid-gala för 25 år sen.

Det var inte den bild som dergregimen hade hoppats visa upp för världen. Speciellt inte i ett land som redan hade sett landets siste kejsare, Haile Selassie, på fall just efter en svältkatastrof 1974.

I skuggan av de enorma problemen i landet drillade regimen atleter på löpande band. Idrottarna skickades till träningsläger och tävlingar inom Sovjetblocket. Men historien spelade inte marxistregimens propagandaapparat i händerna. För att visa solidaritet med Sovjetblocket bojkottade Etiopien pliktskyldigt OS i Los Angeles 1984. Som en vänskaplig gest mot Nordkorea gjordes samma sak i samband med OS i Seoul 1988.

Men landets ledare visste att de satt på en stark propagandapotential, med många löpare i världsklass. Redan 1960 vann den etiopiske maratonlöparen Abebe Bikila OS-guld i Rom – barfota.

Derartu Tulu, som vann Afrikas första kvinnliga svarta OS-guld 1992, inledde sin löparträning med geografi-läraren, Sentayehu Eshetu.

Än i dag är det Eshetu som står i morgondiset och kommenderar barnen i eukalyptusskogen Amota. Barnen och ungdomarna i Bekoji hyser en obegränsad respekt för den leende mannen i gulgrön träningsjacka. Inte konstigt eftersom någon av hans gamla elever brukar finnas på prispallen vid varje olympiskt spel.

– Spring inte så fort! Spring sakta som om ni lekte inomhus! Allt måste göras sakta och gradvis, ropar Sentayehu Eshetu mot en grupp pojkar.

Den här morgonen är mötesplatsen en glänta nära vägen. Morgonkylan biter och får det att ånga ur munnar och näshålor. Scenen känns nästan drömlik. I grupper om fem till tio, springer ungdomarna mellan träden. Först ljudlöst, sen dovt och rytmiskt. Den enbente pojken Eremias far också fram i rasande fart, med stöd av en krycka.

Sentayehu Eshetu blåser i visselpipan och skriker:

– Koncentrera er på personen framför!

Några av löparna är nära att krocka med en oxe och en bondkvinna som går vid vetefälten i maklig lunk.

Efter intervallträningen, när det är dags för samling, tar tränaren till orda. Han är missnöjd.

– Många av er gjorde inte stretchingen ordentligt. Jag såg också flera som inte tog med sig vatten. Ni måste dricka. Och arbeta hårt! Annars blir ni ingenting, säger han.

Men hans förmaningar behövs egentligen inte. Barnen är smärtsamt medvetna om vilka val de har: en prispall eller ett hårt liv i Bekoji. Åtminstone är det så som de själva ser på saken. Svart eller vitt. Seger eller förlust.

Addisalem Hailu är en av dem, 17 år gammal men ser ut som 12 i sin späda kropp. Hon är den som går upp först i familjen, strax före gryningen. Tonåringen glider tyst ur sängen som hon delar med sin mamma, Birkea Demsea. Sedan tassar hon förbi storebror Nigatus säng i det gemensamma rummet som är tapetserat med gamla tidningar.

Varje morgon är det samma procedur. Väl ute på gården och på den jordiga gatan börjar Addisalem småjogga förbi plåthus eller gojjos – små hus i lera. Sedan kör hon ett tidigt pass tillsammans med ett hundratal andra barn. De tränar tempo, mjuknar upp leder med vevande rörelser och avslutar alltid med att klappa händerna.

– När jag springer där på fälten så tänker jag bara på en enda sak: de stora löparstjärnorna och hur de springer, säger Addisalem Hailu.

Efter träningen, nere vid hönsfarmen på åkern eller i skogsgläntan i eukalyptusskogen, går hon hem tillsammans med kompisarna. Då är det dags för frukost och skola. Men vid det laget är Addisalem Hailu redan ganska matt.

Geografiläraren Ruga Endalkachew är rasande på löparhetsens konsekvenser:

– Mina elever är helt slut när de kommer till skolan. Barnen satsar allt på löpning, påhejade av föräldrarna. De tror alla att de ska bli rika och berömda, men för nästan alla är det en bara en dröm.

För Ruga Endalkachew är lärarjobbet en ständig kamp mot elevernas drömmar. Askungesagorna är så nära inpå knuten att han har svårt att få eleverna att satsa på sin utbildning. När barnen samlas i skuggorna mellan skolans låga hus är det nästan bara kärlek och löpning som diskuteras.

Det råder delade meningar om dem som lämnat byn och gjort karriär ute på världens löpararenor. Somliga tycker att de har glömt sina rötter, andra ser dem som förebilder.

– Jag tycker att en stjärna som Tirunesh Dibaba borde ha investerat mer av sina pengar här i Bekoji. Men så fort hon blev stjärna försvann hon till huvudstaden. Nu ser man henne aldrig här, säger Addisalem Hailu.

Själv tänker hon inte stänga dörren till sitt förflutna om hon en dag blir en förmögen världsstjärna. Likt en lottospelande europé vet Addisalem redan exakt hur hon ska fördela sin första miljon mellan familj, vänner och behövande.

– Det är inte lätt att få eleverna att förstå att av hundra löpare är det kanske en som kommer att bli rik och berömd, säger geografiläraren Ruga Endalkachew.

Problemet är att en chans på hundra i skolans fall betyder 33 framtida världsstjärnor. För så många är de: 3 390 elever som tränger ihop sig i Bekojiskolans baracker. Situationen är en effekt av att den etiopiska befolkningen formligen har pulveriserat alla befolkningskurvor. Landets folkmängd har nästan dubblerats inom loppet av en generation. Arbetslösheten är skyhög, även bland unga med god utbildning. Därför drömmer många om den snabba genvägen ur misären.

Utom möjligen den sjuårige Yohannes Kefyalew. Han måste valla sina föräldrars kor, på en kulle ovanför den igenvuxna stadion i Bekoji.

– Jag skulle gärna springa med dem, men det får jag inte eftersom jag måste arbeta.

Trots att några av barnen på löparbanan är så fattiga att de måste springa barfota är de ändå privilegierade i jämförelse med Yohannes.

Tränaren Sentayehu Eshetu ser ingen konflikt mellan idrottande och läxläsning. Hans lösning på problemet är hård disciplin och nattliga studier:

– Får jag höra att någon av de här ungdomarna har svårigheter i skolan på grund av träningen råder jag dem att gå och lägga sig tidigare. På så vis kan de gå upp vid klockan ett eller två på natten och göra läxorna innan träningen börjar, säger han.

Addisalem Hailu är redan på det klara med mycket, både vad det gäller vikten av kunskap som idrottens dragningskraft:

– Om jag bara hade varit duktig i skolan, hade två vita män som ni då kommit ända hit för att prata med mig?, frågar hon retoriskt när vi träffar henne senare på dagen i skolan, iklädd sin vinröda skoluniform.

Addisalem Hailu vet att hon betraktas som ett framtidslöfte. Löparförbundet har haft ögonen på henne de senaste åren. Ledarna där vill ta med henne till ett träningsläger i regionens storstad, Asela. Nästa etapp är huvudstaden, Addis Abeba, där konkurrensen är stenhård.

Addisalem Hailus mamma stretar emot. Hon vill att dottern först ska ta sin examen.

– Jag sa till herrarna från förbundet att de får komma tillbaka nästa år, berättar hon med stolt men samtidigt lite ängslig röst.

Dottern låg på sängen och grät i en hel dag när hon nekades att åka till storstaden.

Moderns beslut krävde mod. Idrottsförbundet och regimen är fortfarande två delar av samma kropp. De tongivande friidrottsklubbarna tillhör militären, polisen eller som i Tirunesh Dibabas fall, fångväktarna. Och de håller koll på sina medlemmar.

En frifräsare som ungdomstränaren Sentayehu Eshetu tenderar att göra dem nervösa. Speciellt som den 53-årige mannen inte längre är rädd för att säga vad han tycker:

– Förbundet har aldrig gjort någonting för våra ungdomar här. De är glada att ta hand om våra talanger, men vi får ingenting tillbaka. Vi saknar allt. Vi skulle behöva löparskor. Eller ännu hellre en motorcykel så att vi kunde börja träna maraton, säger han.

Trots att Sentayehu Eshetu har en legendarisk lista med ungdomar som drillats från fattigdom till världselit har han aldrig blivit bjuden till tävlingarna, utan sett dem på tv.

Det enda som regimen har bidragit med är att skicka en extra tränare till Bekoji. "För att hålla koll på Sentayehu", viskas det i byn.

Rädslan speglar ett klimat av misstänksamhet. I Etiopien har regimens personkontroll alltid sipprat längre ned i samhället än vad fördelningen av rikedomar har gjort. Redan under 1970-talet kunde journalisten Ryszard Kapuscinski rapportera hur kejsarregimens pyramid av informatörer sträckte sig ända ned på kvartersnivå. Varken dergens röda terror eller dagens auktoritära regim under premiärminister Meles Zenawi har lättat nämnvärt på den hårda kontrollen av medborgarna.

Skälet är att Etiopien är ett federalt bygge som ständigt knakar i fogarna. Arsibergen ligger i Oromiregionen. I de södra delarna av den regionen har Oromos befrielsefront (OLF) länge varit en sticka i foten på regimen. OLF stred mot dergregimen parallellt med Meles Zenawis i dag regerande EPRDF, som i sin tur stöttades av USA. Oromos befrielsefront anslöt sig aldrig till EPRDF utan fortsatte sin kamp mot den nya regimen.

Men Bekoji ligger inte i någon konfliktzon. Inte är det heller här som de värsta hungerkatastroferna har slagit till. Tvärtom så omges staden av fält med näringsrik teffsäd, även om försörjningen är skör.

Men det är inte bara frånvaron av politiska konflikter som gjort löparna från Bekoji framgångsrika. En annan förklaring är den tunna luften. När Bekojis löpare kommer ner till lägre höjder är deras kroppar redan inställd på en extra syreupptagningsförmåga. Syrekicken mattar i regel av efter några dagar, vilket är en av anledningarna till att etiopiska löpare sällan dröjer sig kvar på arenorna runt om i världen. Tränaren pratar om "bra blod".

Med det goda blodet är också en fråga om goda gener. I Bekoji har ungdomarna långa ben och en relativt liten överkropp. De är helt enkelt födda till löpning.

Och framför allt så finns den kollektiva motivationen där. Alla vill ta sig uppåt. Till och med Bekure Tuguwan, byns präst, hejar på.

– Vi är stolta över våra stjärnor. Vi ser det som en gåva som vi måste vårda, säger han.

Vi träffar prästen i speceriaffären som han äger och sköter när han inte vårdar själar.

– Jag var själv löpare en gång i tiden, men kom inte högre än till nationell nivå.

Vid sidan av skolan och jordbruket är religionen en av stöttepelarna i livet Bekojis liv. Etiopier är i regel mycket religiösa. Samtidigt uppfyller kyrkor och moskéer en social institution. Och problem saknas inte.

– Vårt största problem i samfundet är hiv. Många vill också få råd om giftermål, säger prästen Bekure Tuguwan.

Men det tänker inte Addisalem Hailu be om. Lyckas hon inte bli guldmedaljör i London-OS 2012 satsar hon på en karriär som ekonom. Först därefter blir det tal om att skaffa familj.

– Fast med den person som jag själv har valt. Inte som mamma, säger hon. Addisalem Hailus 45-åriga mamma, Birkea Demsea, fick aldrig välja vem hon skulle gifta sig med. Det tog familjen och prästen hand om.

I dag sitter mor och dotter tillsammans i huset med det stampade jordgolvet och tittar på romantiska tv-serier. Pappan är utflugen och bor i en annan stad. På väggen hänger bilder på idrottsstjärnor och ett helgon.

– Klart att hon ska få välja make själv, säger mamman när hon lagar oss en andra kopp, beskt kaffe under ceremoniella former.

– Men först måste du göra läxorna!

Addisalem Hailu nickar lite frånvarande. Hennes blick är redan långt bort.

 

Magnus Falkehed