Go to main navigation
Fotboll

Foto: Muhammad Furqan

Tolv år i fabriken. Fehmida Bibi på Tramondifabriken laminerar fotbollarna med starkt luktande latex. Tramondi tillverkar fotbollarna som används i VM.

Fotboll

Foto: Muhammad Furqan

Hårt pressad. Ishi Lone, vd för fotbollsföretaget Tramondi, har nu satsat på Fairtrade. men de flesta fotbollsförbunden vill hellre ha billiga maskinproducerade fotbollar från Kina.

Fotbollar

Foto: Muhammad Furqan

Daska Road i Sialkot. Talon Sports ligger vid en väg som för några år sedan var hårt trafikerad av lastbilar fullastade med fotbollar. I dag ligger den tyst och många av fabrikerna har stängt.

Fotbollar

Foto: Muhammad Furqan

Fairtrade. Det innebär att Talon Sports måste ha garanterade acceptabla löner, säkra arbetsvillkor för personalen, förbud mot barnarbete, icke-diskriminering av kvinnor och minoriteter och en hållbar produktion.

Fotbollar

Foto: Muhammad Furqan

Starka fingrar. Muhammad Aslam, till vänster, och hans bror syr fotbollar på Tramondi. De har arbetat tio år i fabriken och de klarar av att göra tre till fyra fotbollar per dag.

Fotboll

Foto: Muhammad Furqan

Mohammed Yousaf skadade höften i en bilolycka när han var på väg till jobbet i Talon Sports minibuss. Han har bytt ut ena höften och ska snart opereras en andra gång. Men han oroar sig för hur länge han ska orka.

Fotbollsfabriken

Staden där barnarbetet försvann

I slutet av 1990-talet började det mullra inom fotbollsvärlden. Flera medier rapporterade om fotbollar sydda av barn i Pakistan. De stora fotbollsföretagen lovade att sätta stopp för barnarbetet. Sedan blev det tyst. Nu har OmVärlden återvänt till industristaden Sialkot i Pakistan. Nyligen var det ett Mecka för tillverkningen av fotbollar, i dag är det en stad i kris. Flera fabriker har satsat på Fairtrade – men fotbollsförbunden vill ha billigast möjliga bollar.

Fallfärdiga fabriker breder ut sig längs Daska Road. Den breda vägen ser nästintill övergiven ut. Vid en närmare granskning verkar flera fabriker ha stängt helt. En gång i tiden producerades 80 procent av världens fotbollar här, i den pakistanska staden Sialkot.

– Det fanns en tid när det inte gick en minut utan att ett fordon fullastat med fotbollar passerade på Daska Road. Nu får du stå länge om du ska ha turen att se en enda lastbil, säger Assad Bajwa, direktör på Talon Sports, en av de största fabrikerna i området.

Fram till för några år sedan var Sialkot känt för att tillverka handsydda fotbollar i världsklass. Vändpunkten kom i samband med fotbolls-VM 2010. Då bestämde sig Internationella fotbollsförbundet, Fifa, för att i stället använda sig av maskintillverkade fotbollar från Kina. Den teknologiska förändringen kom som en chock för Sialkots fotbollsindustri. Staden hade länge levt på sitt rykte om fotbollar av högsta klass. I flera decennier hade yrkeskunnandet byggts upp.

Fotbollsindustrin var stor i staden redan innan Pakistan bildades 1947. Hela familjer hade år efter år levt på att tillverka fotbollar som användes vid internationella matcher runt om i världen. Men nu hade massproduktionen av handsydda fotbollar nått vägs ände. Nu handlade det om hur man skulle överleva. Brottet i utvecklingen var abrupt.

Efterfrågan på handsydda fotbollar hade successivt ökat ända fram till 2010. Sialkots fotbollsindustri var blomstrande. I slutet av 1990-talet och början av 2000-talet inträffade visserligen en svacka efter anklagelser om barnarbete. Men den krisen vändes till Sialkots fördel.

Efter utfästelser från Adidas och Nike om att allt barnarbete skulle bort blev tillverkningen i industristaden ett favoritexempel bland västerländska aktivister. Äntligen gick det att hitta bevis för att det gick att eliminera barnarbetet. Uppköparna lovade också att genomföra inspektioner, inga barn under 14 år skulle delta i arbetet. Somliga av fotbollstillverkarna i Sialkot menar dock att barnarbetet aldrig var så vanligt som medierna i väst hävdade.

Den kedjerökande chefen Ishi Lone, vid fotbollsföretaget Tramondis, hävdar bestämt att fotbollsindustrin i Pakistan blev måltavla för kommersiella intressen som ville förändra försäljningen.

– Det kanske förekom enstaka fall av barnarbete, men det var aldrig omfattande. Det är inte möjligt för ett litet barn att sy en fotboll.

Nylontråden som används är vass och det är ett mycket hårt arbete. Visst, barnen kanske hjälpte sin mamma att förbereda bollarna genom att mjuka upp lädret med vax, men knappast med själva sömnaden. I stället hävdar Ishi Lone att det bedrevs en kampanj mot tillverkningen i Pakistan.

– Även i Indien och Kina tillverkade man handsydda fotbollar, men det var enklare att mobilisera mot det muslimska Pakistan, säger han.

Läs hela reportaget i OmVärlden #5 2013. Finns att köpa digitalt här  eller teckna en prenumeration.

Rina Saeed Khan & Mats Wingborg 

FAIRTRADE
När en boll är Fairtrademärkt innebär det att tillverkningen har följt de internationella Fairtradekriterierna som baseras på ILO:s internationella grundläggande konventioner om mänskliga rättigheter i arbetslivet. De anställda har enligt kriterierna rätt till minst lagstadgad minimilön, arbetstidsreglering och semester.
När bollarna säljs som Fairtrademärkta får de anställda dessutom en premie motsvarande tio procent som de själva bestämmer hur de vill investera. De anställda på en fotbollsfabrik i Pakistan har till exempel använt premien till synundersökningar och glasögon samt material till den lokala skolan.
Arbetet med Fairtrade är inte enkelt och ibland upptäcks brister som måste rättas till för att fabriken ska få behålla sin certifiering.