Go to main navigation
Allt är förberett för att transportera bauxiten fån en framtida gruva till raffinaderiet som gruvbolaget redan byggt. Nu kämpar kondhfolket för sitt berg och sitt sätt att leva.

Foto: Johan Persson

Mommi Kadraki sju år, bär på sin lillebror Susanto.

Foto: Johan Persson

Koselia Madhan duschar tvåårige sonen Jettu.

Foto: Johan Persson

Det var bara löften och ingenting har blivit bättre, säger Daka Anaje, ledare för byn Bandhaguda.

Foto: Johan Persson

Dipe Siko förklarar att berget är hennes folks ursprung.

Foto: Johan Persson

Hotad Kultur

Mammon står i konflikt med andra gudar i norra Indien

Kondhfolket har levt på samma sätt i 300 år. Nu hotas deras existens av ett gruvbolag som vill schakta bort deras heliga mark. Sakta men säkert äter sig grävskoporna närmare berget och stamfolket som riskerar att utplånas förbereder en sista desperat kamp.

Solen strilar genom det lummiga grenverket och glittrar i den kristallklara bäcken som flyter genom Nyamgiri-bergen i delstaten Orissa, östra Indien.

Ner till vattnet kommer 30-årige Koselia Madhad med sin son Jettu på armen. Han visar tvååringen hur man borstar tänderna med en pinne och sköljer av honom under det lilla vattenfallet.

 - Jag är nöjd med mitt liv, här finns allt jag behöver, säger Koselia Madhad.

Han vill att Jettu ska få växa upp som han själv och förfäderna gjort. Bruka jorden, svalka sig under träden. Samla mangon när den blivit solmogen. Med ett undantag: när han själv var liten fanns inte möjlighet till utbildning och den vill han ge Jettu. "Om han är utbildad kan ingen sätta sig på honom".

Frågan är hur länge till de får ha sitt liv i fred och hur länge det klara vattnet kommer att fortsätta att flöda.

UNDER DERAS FÖTTER finns det som föranlett en utdragen konflikt mellan människorättsorganisationer, det indiska miljödepartementet, gruvbolaget Vedanta och Kondhfolket, ett av Indiens stamfolk. Berget här är fullt med mineralen bauxit, råvara till aluminium som är en grundingrediens i allt från läskburkar till kryssningsfartyg.

Vedanta är noterat på Londonbörsen och ser stora pengar i fyndigheterna.

Enligt den indiska konstitutionen går stamfolks mark inte att köpa, men företaget hävdar att gruvbrytning på bergstoppen, som inte brukas eller är bebodd, inte skulle störa någon.

Men marken är inte bara full av bauxit - den ses av Kondhfolket som helig. Det är därför toppen har lämnats i fred. Dipe Siko, 35, förklarar. Hon är en kvinna med eftertänksam framtoning och en av de två i kvinnor i byn som valt att viga sitt liv åt religionen:

 - Nyamgiri är vår mor och vår far.

2003 KOM VEDANTA till Nyamgiri och började bygga ett aluminiumraffinaderi vid foten av berget. Tre av byarna jämnades med marken och invånarna flyttades till reservat där många blev alkoholiserade. Även de övriga fick försörjningsproblem när 80 procent av den skog där byborna plockat sin frukt nu blev inhägnat industriområde.

Nu står det heliga berget på tur.

Vedanta fick sannolikt de nödvändiga tillstånden till raffinaderiet av lokala myndigheter, men bland andra Kondhfolkets advokat menar att det skedde under oklara former. Vedanta räknade med att kunna bygga ut själva gruvan utan att stöta på patrull. Att som nu köra in bauxit till raffinaderiet i en avkrok på den indiska landsbygden är naturligtvis en dyrare historia än att hämta ner den från berget som bolaget redan byggt en färdig transportbana till.

Men Kondhfolket reagerade. Sitaram Kulisika, som utsågs till talesperson för att han gått i skola, reste från Nyamgiri till London för att väcka uppmärksamhet vid Vedantas bolagsstämma 2009. I dag pågår en komplex rättsprocess kring bolagets planer. Högsta domstolen har tidigare gett Vedanta byggtillstånd trots att det stred mot slutsatserna i den utredningsom domstolen låtit genomfära. Flera människorätts- och stamfolksorganisationer har dock överklagat och Indiens miljödepartement har in i det sista vägrat att ge det slutgiltiga klartecknet.

I BYN KADARAK BANELLE bor ett hundratal av Kondhfolket. Det har blivit kväll och bortsett ljuset från eldstäderna inne i de låga husen där kvinnorna lagar ris med mango- eller brödfruktssås och ljuset från en och annan liten ficklampa är det mörkt när byborna samlas. Varje dag möts alla bybor, män som kvinnor, som vill diskutera skördar, tillgång på mango eller annat.

När OmVärlden frågar gruppen vad som kommer att hända om Vedanta gör verklighet av sina gruvplaner svarar de att det blir strid.

Bokstavligen, ungefär som när det blå Na'avifolket försöker värna sin mark i succéfilmen Avatar.

- Vi kan använda våra hackor och yxor, förtydligar en av rösterna i mörkret.

Amnesty Internationals utredare Ramesh Gopalakrishnan är en av dem som inte tvivlar på att Kondhfolket menar allvar.

- Det kommer ju inte att bli någon högteknologisk strid men de kommer att sätta sig till motvärn med de vapen de har, med dödsoffer som följd. Det är en tragedi som borde undvikas.

OPTIMISTEN SKULLE KUNNA hävda att utvecklingen kommer att gynna Kondhfolket på sikt. Men Vedantas beteende pekar i en annan riktning: Människor som inte kunde läsa uppmanades att skriva på papper, projektplaner fanns bara på engelska. Den porösa bauxiten på bergstoppen har ett syfte där den sitter: den lagrar vatten vid regn som sedan sipprar ut under året och försörjer hundratusentals Orissabor med dricks- och jordbruksvatten i de floder som nu kan komma att sina.

I Orissa bor många kastlösa och stamfolk, som har sett dammar och gruvor byggas i många år. Trots att 40 procent av Indiens stamfolk fått flytta på sig, och trots Vedanta-reklamen "Mining happiness to the people of Orissa", förblir delstaten en av Indiens fattigaste.

Sitaram Kulisikas Londonbesäk väckte uppmärksamhet.

Aktieägare, som de norska och nederländska pensionsfonderna och Church of England, har sålt sina innehav i moderbolaget.

Den norska pensionsfondens etikråd skickade ett eget utredningsteam. Det slog fast att Vedantas grova övergrepp på befolkningen och den unika miljön inte låg i det förflutna utan fortgår och sannolikt blir ännu fler om gruvdriften inleds.

Amnesty International kritiserar att Kondhfolket varken fick utnyttja sin lagstadgade rätt att godkänna Vedantas planer eller insyn och medbestämmanderätt i den fond dit fem procent av intäkterna från verksamheten ska gå.

Gro Nystuen är doktor i folkrätt och ordförande för de norska pensionsfondernas etikråd som samlar en rad experter inom ekologi, ekonomi och juridik. Expertgruppen slog fast att bristande rening av restprodukterna vid raffinaderiet gör människorna i området sjuka och rekommenderade försäljning. Sedan följde andra efter.

Hon köper inte att gruvbranschen per definition skulle vara smutsig.

- Man kan absolut driva etiskt försvarlig gruvverksamhet men det är dyrt och då blir vinsten mindre.

Om Koselia Madhad och de andra tittar på hur det gått för dem i byarna i närheten av raffinaderiet finns det skäl för oro. Även om de aldrig läst rapporterna som talar om strypningen av floderna och att stora vägar kommer att skära genom skogen och störa djurlivet. Att Kondhfolket kommer att sluta existera som folk.

FÖR VID FOTEN av Nyamgiri, några hundra meter från den enorma sjö dit slagget förs, berättar invånarna i byn Bandhaguda att tolv av dem dött i tuberkulos, som tidigare var okänt här, sedan Vedanta började frakta in bauxit utifrån i väntan på att öppna gruvan.

I Bandhaguda slår det snabbt besökaren att inte en enda kvinna syns till.

Skillnaden är stor mot byn uppe i bergen. De kvinnor som ännu nåtts av ett begränsat inflytande från omvärlden har en friare roll än i mainstreamsamhället, berättar doktor Bratindi Jena från Action Aid i Orissa. Kondhfolkets kvinnor tuggar tobak och dricker palmsav som männen, har möjlighet att själva gå till marknaden och sälja frukt, leder religiösa ceremonier och offer och avgör själva vem de vill flytta ihop med eller separera från.

Nere vid raffinaderiet däremot, berättar hon, vågar kvinnorna sällan gå ut när det är ljust. Arbetarna åker rätt genom byn till sina jobb och sexuella trakasserier är vardagsmat. På bara ett par år - sedan Vedanta kom - har många höftskynken bytts mot jeans och i de "kolonier" dit byborna flyttades när raffinaderiet byggdes har den milda palmsaven bytts ut mot sprit.

Efter bara någon timme med Daka Anaje, ledare för Bandhaguda, rinner det röda giftiga dammet från mineralerna i svetten i nacken. Det sätter sig på skor och kläder, och bildar svarta snorkråkor i luftvägarna.

- Först tänkte vi att det var en bra sak att Vedanta kom hit, regeringen lovade utveckling. Men det var bara löften och ingenting har blivit bättre.

 

 

Yasmine El Rafie