Go to main navigation
Flexibilitet. När arbetarna tog över företaget i kris sänkte de sin arbetstid för att inte behöva säga upp folk. När det går bra arbetar de längre dagar och tar ut mer pengar

Foto: Eduardo Carrera

Flexibilitet. När arbetarna tog över företaget i kris sänkte de sin arbetstid för att inte behöva säga upp folk. När det går bra arbetar de längre dagar och tar ut mer pengar

Återhämtning. Manuel Ruíz och hans kollegor ockuperade sitt eget företag, återstartade produktionen och bildade ett kooperativ. De blev en del av det argentinska lyftet efter krisen.

Foto: Eduardo Carrera

Återhämtning. Manuel Ruíz och hans kollegor ockuperade sitt eget företag, återstartade produktionen och bildade ett kooperativ. De blev en del av det argentinska lyftet efter krisen.

Ägarna försökte lägga ned 230 företag, men de togs över av anställda. Det handlar om små- och medelstora företag i alla branscher. ”Vi fyller tio nu”, säger de anställda på chokladtillverkaren Ghelco.

Foto: Eduardo Carrera

Ägarna försökte lägga ned 230 företag, men de togs över av anställda. Det handlar om små- och medelstora företag i alla branscher. ”Vi fyller tio nu”, säger de anställda på chokladtillverkaren Ghelco.

Reportage

Utan boss i chokladfabriken

Tio år har gått sedan världshistoriens största statsbankrutt knäckte Argentina och ett nytt fenomen uppstod i desperationens spår; en våg av fabriksockupationer. Magnus Linton besöker en arbetarstyrd chokladfabrik i landet som sparkade ut IMF och just därför – hävdar regeringen – återhämtat sig i rekordfart. Arbetarna tackar för den nya protektionismen och det är skönt att jobba utan chef, men dekadent profitknarkande drabbar även socialistiska utopier.

I skön doft – choklad, vanilj, frukt – står Manuel Ruíz, 62, med två arbetskamrater och välter blytunga sockersäckar på ett rullband när ögonen plötsligt blir tårfyllda.

– Jag hade varit gift i 37 år utan att någonsin haft råd att bjuda min fru på restaurang.

Han harklar sig.

– Vi hade aldrig varit på semester. Bodde i ett träskjul.

Håret är fint instoppat i ett hårnät och den blå overallen fläckad av krokant. Säckarna väger 23 kilo vardera och klättrar nu med bandet upp mot Mario Acosta – en annan befriad – som står vid kanten av en cistern och styckar påsarna så innanmätet rasar ner i en kokande megagryta som snart är förvandlad till tre ton mörk choklad.

Manuel fortsätter.

– Nu har jag byggt ett riktigt hus. Vi har varit på semester. Och på restaurang. Det är som natt och dag.

Natten är inte bara de djävulska realiteter som följde på Argentinas kollaps – världshistoriens största statsbankrutt – för tio år sedan utan hela det miserabla liv han hade innan dess, som anställd till lagstadgad minimilön, cirka 3000 kronor, medan dagen är den tid som är nu; de år som gått sedan han och de 41 arbetskamraterna efter en sagolik kamp lyckades ockupera det nedlagda företaget, återstarta fabriken, bilda ett kooperativ, bli sina egna chefer och konsolidera sig som ett av flaggskeppen i den udda rörelse som världens blickar föll på under de turbulenta år ”globaliseringsrörelsen” föddes och Naomi Klein blev den unga vänsterns stjärna: Argentinas arbetarstyrda företag.

Han tittar upp. Ser glad men nästan skamsen ut när han berättar vilken nivå deras likalön i dag, sedan all vinst stannar i företaget, ligger på per månad: motsvarande 18000 kronor.

– I år har vi haft besök från alla delar av världen där ekonomier kollapsat. Särskilt Grekland. Folk vill få idéer om hur de kan lösa sina problem. Vad de ska ta sig till. Varför vi lyckats. Och här i Argentina ockuperas och övertas hela tiden fler och fler fabriker. Under den senaste krisen 2009 hade vi en ny våg av övertaganden. Och knappt en enda har gått i graven.

Magnus Linton

Hela artikeln kan du läsa i OmVärlden 4 2012. Prenumerera, köp digitalt, eller i butik den 22 maj.