Go to main navigation
Skådespelerskarn och manusförfattaren Stephanie Okereke i Nigeria.

Foto: Guy Calaf

Skådespelerskarn och manusförfattaren Stephanie Okereke i Nigeria.

Vy över Lagos, Nigeria.

Foto: George Osodi

Vy över Lagos, Nigeria.

Nigeria

Världen upp och ner

Världen kan inte längre delas upp i fattiga och rika delar. De fattigaste människorna bor i medelinkomstländer, delar av den traditionellt rika världen stagnerar och den starkaste framtidsoptimismen hittar man på platser som tidigare kopplats samman med kaos, svält och elände. I möten och ögonblicksbilder ställer David Isaksson våra fördomar på huvudet.

Morgonen i Lagos är het och disig. I strandlinjen, en bit nedanför hotellets pool, breder lagunen ut sig. På andra sidan vattnet skymtar husen i slumområdet Makoko. Byggda på styltor ligger de till synes huller om buller.

Några fiskare paddlar förbi hotellets inhägnade område, slänger ut ett kastnät mitt bland skräpet, tar upp det, kastar igen.

Det luktar bajs från havet.

Innanför stängslet där jag står och fotograferar finns de rika. På andra sidan de som inte hör dit. Så brukar det vara i världens megastäder och Lagos är inget undantag.

Ändå är det här en förenklad bild.
Till att börja med så har de som bor på hotellet knappast tid att ligga vid poolen. De är här för möten, affärer, filminspelningar och alla möjliga andra slags kontakter. Och fiskarna i lagunen (jo, fisken är mycket god, säger killen som gör ren poolen), de behöver en marknad för sina produkter. Inte så att de lever gott, men de lever.

Kanske är utvecklingens lukt den av bajs, blandat med flottyrodören från opersonliga snabbmatskedjor och avgaserna från tusentals luftkonditionerade bilar som fastnat i timslånga köer.

En gång trodde vi att världens länder skulle utvecklas från fattiga till rika. I dag finns rikedom – liksom fattigdom – överallt. Medan USA:s fattiga kämpar för att klara vardagen förlustar sig rika kineser på Rivieran. Medan London brinner fortsätter det stilla vardagslunket i Monrovia. Av världens mest snabb-växande ekonomier (2001–2010) finns sex i Afrika (Nigeria är en av dem). Under den kommande femårsperioden förväntas tendensen förstärkas ytterligare. Det är sant, de växer från en låg nivå, men de växer – vilket leder till ökat självförtroende.

Med svältkatastrofen på Afrikas horn på näthinnan är det lätt att tro att världen inte förändrats. Men det har den. Faktum är att den globala fattigdomskartan totalt ritats om de senaste tjugo åren. Över 70 procent av världens fattiga lever i dag i medelinkomstländer som Indien, Kina, Indonesien, Pakistan – och Nigeria.
Så var det inte för 20 år sedan. Då levde över 90 procent av världens fattiga i låg-inkomstländer.

Sedan år 2000 har över 700 miljoner fattiga tagit ”steget” från fattiga till medelinkomstländer. Siffrorna är tagna från en kommande rapport, skriven av Andy Summer vid Institute of Development Studies i England. Nu har de ju inte själva flyttat, utan vad som hänt är att deras länder utvecklats och omklassats till medelinkomstländer. Denna snabba utveckling ställer också nya krav på världens biståndsgivare om de menar allvar med talet att nå världens fattiga som inte längre bor där vi tror att de bor. Men är det verkligen våra pengar de behöver? När världens samlade tillväxt i praktiken kommer från de ”fattiga länderna” blir vi, ”de rika”, kanske inte längre lika viktiga.

Jättestaden Lagos påminner om Mumbai i Indien. Samma blandning av rikedom och fattigdom, samma intensiva affärsliv, samma lyx som inte fullt ut går att tolka med våra ögon därför att vägen som går genom det rikaste området mest av allt liknar en byggarbetsplats.

Lagos är dynamiskt, spännande – och framåtblickande. Och på samma sätt som i Mumbai sätter geografin begränsningarna: smala näs, laguner, alla vill bo på rätt plats (annars blir pendlingstiden absurt lång). Och så finns det förstås ytterligare en likhet: Lagos och Mumbai är båda centrum för filmindustrin. Nollywood och Bollywood är båda större än Hollywood.

Niyi Babade är fotograf och dokumentärfilmsproducent. Han bor i en tvåa i ett typiskt medelklassområde, 40 minuter (de dagar då trafiken flyter på) från centrum. Lägenheten kostar cirka 10000 kronor i månaden i hyra. Hans familj bor sedan flera år tillbaka på Irland. Där fungerar skolorna, där finns vatten och el dygnet runt.

– Fast jag skulle själv aldrig flytta. Här finns mycket jobb som betalar sig bra. Den vinst jag gjorde på min senaste film räckte för att betala två års skolavgifter för mina barn. De pengarna skulle jag aldrig kunna tjäna i Europa, konstaterar han.

Niyi Babade är ett exempel vad som kommit att kallas för en omvänd braindrain. Trötta på svårigheten att få permanent uppehållstillstånd, rasism och västerländsk paternalism, laddade med en rejäl dos patriotism och entreprenörsanda väljer allt fler unga och begåvade forskare, konstnärer och entreprenörer att vända hemåt till länder som Nigeria eller Indien. Vivek Wadhwa vid Duke University i USA menar att flödet i USA kanske redan vänt och att det i dag är fler talanger som lämnar USA, än som flyttar dit. Hans studier visar bland annat att bakom 25 procent av alla patentansökningar i USA står en utländsk medborgare som bara bor tillfälligt i USA.

Samtidigt går ett annat, numerärt större flöde av desperat fattiga människor från länder som Nigeria och Honduras till USA och Europa där tillväxten blir allt lägre och framtidsutsikterna sämre.

I Nyis vardagsrum dränks allt ljud av dieselgeneratorns förskräckliga oväsen. I tre dygn har den varit i gång nu, med paus bara på natten. Inte ens den ettrige, korpulente pastorn på tv:n förmår överrösta generatorn.

Förväntningarna på de styrande i Nigeria är stora. Men det är inte mat de fattiga ropar efter, utan ordning och reda, vägar, vatten och el. I detta, världens tolfte mest oljeproducerande land, är bristen på energi ett av de största hindren för utvecklingen.

– Fråga vem som helst och du får höra samma sak. Alla har förväntningar på delstatsregeringen att de ska fixa saker, fortsätter Niyi Babade.

Och mycket har faktiskt hänt, även om vi i väst inte verkar förstå det. Googla på Lagos och du får upp den ena skräckskildringen efter den andra om våld, kidnappningar och korruption. I själva verket är brottsligheten i Lagos halverad, tiggarna och gatuförsäljarna invaderar inte längre gatukorsningarna. Att gå runt som turist i Lagos är förmodligen säkrare än att göra det i Barcelona. Verkligheten rör sig snabbare än internet.

Ni yi Babades kvarter är en bra illustration också för detta. Trots att vi är i ett förhållandevis rikt område finns det inga beväpnade vakter, inga bevakade grindar som stänger ute.

– Rika och fattiga bor bredvid varandra. De mötes varje dag, de handlar på samma marknader, rör sig i samma område, konstaterar Nyi.

Undantaget den absoluta fattigdomen är fattigdom ett relativt begrepp, beroende av med vem och med vilken period jämförelsen görs. En av de viktigaste tänkarna när det gäller ett förändrat fattigdomsbegrepp är Nobelpristagaren Amartya Sen som etablerade begreppet capabilities (förmågor) som en viktig parameter i definitionen av vem som är fattig.

Och kanske är det just förmågan, förtröstan och självförtroende som många i de stora ”fattiga” länderna känner nu. Samma känsla som fanns hos oss i Sverige på 1950-talet och som jag mötte i Nicaragua 1981, två år efter revolutionen. Nicaragua var enligt alla sätt att mäta fattigare 1981 än vad landet är 2011, men övertygelsen om den egna förmågan befann sig på topp.

Ett marint sagoland växer fram i hjärtat av Nagorno-Karabach, ett av världens mest sofistikerade lyxhotell öppnar i Montenegro, klubbkidsen som tröttnat på det stilla lunket i Berlin flockas i Belgrad.

Världens optimister finns där världen utvecklas, pessimisterna där utvecklingen avstannat. Alltmedan Texas guvernör samlar kristna fundamentalister till en bön för bättre ekonomi (och en framtid utan Obama) gör Vietnams och Pakistans regeringar upp planer för nya samarbeten inom näringsliv, forskning och turism. De behöver inte någon förbön från Texas. Frågan är om de snabbväxande ”fattiga” länderna över huvud taget kommer att behöva Texas i framtiden. Så kan uppräkningen fortsätta. I Taj Mahal frågar artiga indiska medelklassfamiljer om de kan få ta en bild på mig: vi utlänningar är numera få och jag utgör ett exotiskt inslag i deras självsäkra vardag. Mitt under den värsta finanskrisen pågår byggandet för fullt i New Delhi. Staden har redan världens största flotta av gasdrivna miljöbussar.

När Thomas L Friedman skrev sin bok om att jorden var platt fick han många anhängare, men också motargument. Jorden är inte platt, utan taggig (spiky), hävdade urbanisten Richard Florida och pekade på att en extremt stor del av all utveckling – innovation, teknik och kapital – finns koncentrerat till några få regioner i världen. Och visst lär det dröja innan Lagos kan konkurrera med New York och London. Men det finns andra platser att mäta sig mot.

Detroit var en gång i tiden en av världens viktigaste industristäder och hjärtat i den amerikanska bilindustrin. I dag står 20–30 procent av stadens yta öde, sedan olönsamma företag lagt ned och bilindustrin förlorat sin betydelse. De närmaste åren ska 10 000 bostadshus rivas, eftersom ingen vill bo där. Affärerna har lämnat centrum: fattiga, svarta människor i Detroits centrum överlever tack vare de odlingar de startat på öde tomtmark. Övergivna industristäder som Gary i Indiana lämpar sig ypperligt som kulisser för modefotografer, men någon vidare utveckling bidrar de inte till.

Trettio minuters flygresa från det dynamiska Lagos ligger Cotonou, de factohuvudstaden i grannlandet Benin. Det vilar ett franskt, paternalistiskt lugn över Cotonou. När man går längs den långa sandstranden och hör Atlantens vågor rulla in känns det som att befinna sig i en märklig kuliss. Där ute på redden ligger lastfartygen. Hamnen är statskassans viktigaste inkomstkälla, med hjälp av den ska alla vägar, skolor och sjukhus bekostas. Det är förstås en omöjlig ekvation.

Roger Kouami Agbakli är agronom och chef för organisationen BUPDOS som arbetar med landsbygdsutveckling i Benin med stöd från bland annat den svenska Pingstmissionen. Hans hem ligger i en förstad till Cotonou och resan dit, längs smala, leriga vägar är som en tidsresa tillbaka till det ”riktiga” Afrika. Som sina grannar i det nästan tjugo gånger så folkrika Nigeria önskar Roger Kouami Agbakli bättre vägar och infrastruktur. Och så mer resurser till skola och utbildning. Men vad tjänar det egentligen till, om barn går ytterligare några år i skolan när de är så trötta på grund av bristen på mat att de inte förmår tillgodogöra sig undervisningen? Och om de mot förmodan skulle lyckas gå klart och till och med få en akademisk examen – som Roger – vad ska de då göra? Det finns ju ändå inte några jobb. Benin ligger på plats 134 i Human Development Index lista (HDI 2010) vilket är före Nigeria. Benin hör till de länder som rört sig snabbast uppåt på listan de senaste tjugo åren, men vad hjälper det när antalet internetanvändare (per 100) är 1,7 mot Nigerias 15,9? Roger brinner för människorna på landsbygden, jordbruket är hans passion. Men biståndet kräver sin byråkrati. Rapporter i fyra versioner till fyra givare, däribland två i Sverige. Inhemska resurser då? Får organisationer något stöd från de rika i landet? Det finns trots allt välmående människor också i Benin. Men nej, säger Roger. Folk kan skänka några säckar ris när det är katastrofläge, men att stödja långsiktiga utvecklingsinsatser? Tyvärr, de har inte nått den mognad som krävs, säger han diplomatiskt.

Vore det inte mer ekonomiskt att ge socialbidrag till fattiga människor i länder som Benin så att de kunde ta sig upp det där första, viktiga steget mot en bättre utveckling? Varför kräver vi motprestationer för att världens fattiga barn ska få myggnät och mat när vi inte gör det hos oss Vore det inte ekonomiskt mer lönsamt att ge bidrag så att folk orkar ta sig igenom vardagen? Skulle inte våra utvecklingspengar få bättre utväxling då? Och tänk så mycket färre revisorer, rapporter och kontroller som skulle behövas!

Det finns ett land som gjort precis detta och som lyckats bättre än något annat land i världen med att minska fattigdomen (sett i förhållande till sin BNP-tillväxt). Men medan biståndsgivarna dricker sina caipirinhas och drömmer om en semester på Copacabana är det få som vill lära av Brasilien. Så var det med Brasiliens framgångsrika arbete mot hiv-aids och så är det nu när Brasilien på ett fenomenalt sätt lyckats minska fattigdomen. Mellan 2001 och 2010 ökade inkomsterna för den fattigare hälften av landets befolkning med 68 procent. På bara ett år, från januari till december 2010, minskade antalet fattiga med familjeinkomst på knappt 600 kronor per månad med 16 procent, sammanfattar skribenten Eric Jennische utvecklingen på sin blogg. Vad är då förklaringen till denna framgångssaga? Bidrag direkt till de fattigaste och minskade klyftor mellan rika och fattiga är svaret. För denna slutsats svarar den inte direkt vänsterradikala tidningen The Economist.

”Vi ska bli Afrikas bästa flybolag!” förkunnar texten stolt. Africa Sky (ASKY) har bara funnits i ett drygt år, men planerna är stora. Afrika ska kopplas samman, verksamheten bedrivas på ett modernt och effektivt sätt. Bakom står expansiva banker, privatkapital och Afrikas kanske mäktigaste och mest intelligent konstruerade flygimperium: Ethiopian Airlines. Bara tre månader efter start har nätverket redan fylls på med nya städer. Monrovia, Niamey, Douala, Freetown, Bangui, Malabo och Conakry. Tidigare krävde en resa mellan Väst- och Centralafrika en omväg via London eller Paris. Nu kan européerna (med rätta?) känna sig snuvade på kakan. Relationen centrum – periferi är inte som den en gång var, centrum är i gungning, periferin befinner sig i rörelse. Och ASKY planerar redan för egna rutter till Asien och Latinamerika.

Eftermiddagen är sen och filmteamet har inte kommit så långt som de borde. Den kvinnliga huvudrollsinnehavaren pustar ut på en hög med ölbackar. De absurt högklackade gula skorna har hon ställt åt sidan. Filmen handlar om kärlek och svek (vad annars?) och runt omkring står folk och tittar. För en totalbudget på 40 000 kronor skapas ytterligare en långfilm i drömfabriken Nollywood som redan vuxit om sin västliga granne Hollywood i antalet produktioner per år. Tidigare under dagen har producenten knackat dörr i grannskapet för att få låna ett hus som inspelningsplats (inga problem, flera tackar ja). Nu rullar kameran på nytt. Den manliga huvudrollsinnehavaren skrattar sitt triumfartade skratt. De gula skorna skrattar tillbaka.

David Isaksson