Go to main navigation
Hamid Hossaini hade en nära relation till sin mamma. I hans gamla rum hänger hans porträtt på väggen. Hamids pappas siluett speglas i glaset.

Foto: Casper Hedberg

Hamid Hossaini hade en nära relation till sin mamma. I hans gamla rum hänger hans porträtt på väggen. Hamids pappas siluett speglas i glaset.

Hamid Hossainis vänner och tolkkollegor besöker graven.

Foto: Casper Hedberg

Hamid Hossainis vänner och tolkkollegor besöker graven.

Svenska soldater får ordergivning före avfärd från basen. Tolken Rashid lyssnar vid sidan av.

Foto: Casper Hedberg

Svenska soldater får ordergivning före avfärd från basen. Tolken Rashid lyssnar vid sidan av

Hamid Hossaini belönades efter sin död med en medalj för "förtjänstfulla" insatser.

Foto: Casper Hedberg

Hamid Hossaini belönades efter sin död med en medalj för "förtjänstfulla" insatser

Afghanistan

Vem bryr sig när en afghansk tolk i svensk tjänst dör?

Hamid Hossaini drömde om Europa och om att bygga upp sitt land igen. Hans plan var att spara ihop tillräckligt med pengar för att ta sig till Europa. Det skulle han göra genom att arbeta som tolk åt den svenska Isaf-styrkan i Afghanistan. Men Hamid Hossaini dödades av en vägbomb. Ingen svensk kom till begravningen. Ingen från den svenska basen har kontaktat familjen. Det tog Sverige nästan ett år – och påtryckningar från medier – innan ett ersättningsbelopp betalas ut till familjen. Betyder en lokal tolks död ingenting för Sveriges försvarsmakt?

Klockan är strax efter fyra när det ringer på Mohammed Hanifs mobiltelefon. Det är Najib, Mohammeds brorson och kusin till hans egen pojke Hamid.
– Hamid är skadad, förklarar Najib.
Mohammed Hanif släpper allt han har för händerna och kastar sig i bilen. Skadad? Han känner på sig att det är värre än så.

Hamid Hossaini pratade sällan om sitt farliga jobb med föräldrarna. De var livrädda att något skulle hända honom och han ville inte oroa dem i onödan.
Varje gång hans pappa tog upp saken svarade han:

– Bara ett litet tag till, sedan har jag sparat tillräckligt med pengar för att ta mig till Europa.

Hamid Hossaini hade arbetat som tolk åt den svenska Isaf-styrkan i Mazar-e-Sharif, i norra Afghanistan, i nio månader. Han var positiv till den svenska militära närvaron och drevs av en stark vilja att få hjälpa till med återuppbyggnaden av det svårt krigshärjade land där han var född.

Mellan de långa, tuffa arbetspassen drömde Hamid Hossaini om att flytta till Europa, kanske till London, för att plugga på universitetet.

Dagen innan olyckan sätter han sig ner för att samtala med sin mamma. Han säger det inte rakt ut, men efter den senaste tidens många attacker mot svenska soldater bär han på en obehaglig känsla. Det är ett par saker som han vill reda ut, bland annat vem som ska ta hand om hans ögonsten, en röd Toyota Corolla från 2004, om något skulle hända honom.

Nästa morgon skjutsar Hamids pappa precis som vanligt ut sonen till den svenska basen, Camp Northern Light, i utkanten av Mazar-e-Sharif.

Det är en fin höstdag i mitten av november, närmare 30 grader varmt och soligt. Det finkorniga gruset från vägbanan yr in genom den nedvevade bilrutan. Men Hamid som har sina nya solglasögon på sig, är inte besvärad av dammet.

Hamid gäspar. Han har suttit uppe till långt in på morgonen och tittat på film med några kompisar. Glasögonen har han köpt på den svenska basen.
Det är inga vanliga solglasögon, det är ett par Rayban, har han stolt förklarat
för sina syskon.

Efter att pappa Mohammed släppt av Hamid utanför vakten kör han direkt hem. Han har några småärenden att ordna under förmiddagen. På eftermiddagen har han en tid på sjukhuset för att kontrollera sitt hjärta som slår oregelbundet.
Strax efter fyra på eftermiddagen ringer det på mobiltelefonen. Det är Najib, Hamids kusin, som också arbetar som tolk åt de svenska soldaterna.

Hamid är skadad, säger han. Mohammed Hanif förstår direkt att det är allvarligt.

Läkaren försöker hålla kvar Mohammed på sjukhuset. Han påpekar att hans hjärta är för svagt för att klara av att han stressar iväg. Men i det läget finns ingenting som kan stoppa den oroliga fadern. Han måste ut till den svenska basen för att få veta vad som hänt.

– Najib sa att han var skadad, att han var illa däran. Men redan då kände jag på mig att han var död.

Hamids pappa knyter händerna. Blicken blir glansig och tårar trillar ner för kinden.

Det är ganska exakt ett år sedan Hamid Hossaini dog. Fortfarande har pappan svårt att tala om sin son. Saknaden är brutal, säger han.

Rummet där vi sitter har ljusblå väggar. Det var Hamids. Nu har hans två yngre bröder tagit över det. I ena änden står två smala sängar, i den andra ett litet skrivbord med en stationär dator. En fläkt får de tunna gardinerna att vaja och den tryckande hettan att kännas mindre besvärande. På golvet längs rummets ena långsida ligger två tunna madrasser med överdrag i vinröd manchester. Ovanför dem, mitt på den långa väggen, hänger en ensam tavla. Ett porträtt av en leende Hamid Hossaini.

– Hamid var alltid glad. Han älskade att umgås med sina syskon och hade oftast något hyss på gång. Han var generös mot alla. Och ambitiös. Han tog tolkjobbet på största allvar, förberedde sig noga och var omtyckt av alla. Även av de svenska soldaterna, berättar Mohammed Hanif.

Hamid älskade sin familj, föräldrarna och de sju syskonen, men hade ett speciellt förhållande till sin mamma. Det var ingen tillfällighet att det var henne han tydde sig till när han var fundersam, berättar Hamids äldre bror, Ramin, 26,

Ur en låda plockar han fram Hamids laptop, en högblank svart Dell. Det var på den som Hamid brukade lyssna på musik och se på film.

– Han satt ofta uppe och tittade till långt in på nätterna. Ibland somnade han framför datorn, då stängde jag av den när jag vaknade på morgonen. Varje vecka när han kom från jobbet hade han nya filmer med sig hem. Mest amerikanska. Det hände att han knackade på min dörr och frågade om vi skulle titta tillsammans. Jag skojade och sa att sånt skräp är jag inte intresserad av. Han älskade de amerikanska skådespelarna, sättet de pratade och rörde sig på, berättar Ramin.

På den svarta datorn finns alla Hamid Hossainis bilder sparade. De är tagna i olika miljöer, tillsammans med familjen och kompisarna i Mazar-e-Sharif, utanför den svenska militärbasen eller i fält med de svenska soldaterna.
Bilderna har ett gemensamt: den mörkhåriga killen med solbrillorna och det stora vita leendet. På en bild brottas Hamid Hossaini med en svensk soldat.

Det är den 11 november 2009. Klockan närmar sig halv två lokal tid. Den svenska konvojen befinner sig fyra mil väster om den svenska basen, Camp Northern Light, i Mazar-e-Sharif.

Det är ett oroligt område som den senaste tiden blivit allt hårdare ansatt av talibaner och kriminella rövarband.

Plötsligt exploderar världen. Ett av fordonen i konvojen, en pansarterrängbil modell Galten, har kört på en hemmagjord vägbomb, en så kallad IED eller Improvised Explosive Device.

Smällen slungar det tunga svenska fordonet långt ut i terrängen. Lösa bildelar och splitter yr genom luften. När explosionen ekat färdigt blir det knäpptyst. Galten ligger upp och ner 15 meter från vägen. Karossen, som är specialdesignad för att stå emot både minor och kraftig beskjutning, är det är enda som fortfarande är intakt. Vid sidan om fordonet ligger rykande vrakdelar sida vid sida med en skadad svensk soldat. Inuti Galten finns ytterligare tre svårt skadade soldater och en medvetslös afghansk tolk.

Tyska räddningshelikoptrar lyfter för att undsätta svenskarna men utsätts för beskjutning och tvingas vända. I stället beordras amerikanska Black Hawk-helikoptrar till platsen. Det tar närmare två timmar innan de anländer. Fyra svenskar plockas upp och transporteras till ett tyskt fältsjukhus där de opereras akut. Två svenska kanonskyttar, som befunnit sig i fordonen precis framför och bakom Galten, skadas lindrigt av tryckvågen. De transporteras med bil till det tyska fältsjukhuset för rutinkontroll.

Svårast skadad är den afghanska tolken. Han visar inga tecken på liv. När räddningshelikoptern lyfter med de fyra skadade svenskarna ligger han kvar på marken.
Varför? frågar sig Hamid Hossainis pappa och bröder.

De menar att de aldrig fått något tillfredsställande svar på vad som hände vid attacken. Varför Hamid Hossaini, som var svårast skadad, lämnades kvar när de svenska soldaterna flögs iväg.

Enligt Försvarsmakten var Hamid Hossainis skador så allvarliga att han sannolikt inte skulle komma att överleva.

I det läget prioriteras de med lättare skador, allt enligt den så kallade triage-principen.

– På ytan var han nästan helt oskadd. Skadorna var invärtes.

Bomben exploderade precis under Hamid Hossaini, han måste ha dött omedelbart, berättar en svensk soldat som var på plats vid olyckan för OmVärlden.

Hamid Hossaini förs med en markbunden sjuktransport till den svenska basen där han strax efter midnatt dödförklaras av läkare. På morgonen får familjen själv åka ut till basen för att hämta kvarlevorna.

Trots att Hamid Hossaini formellt var anställd av den svenska staten är det oklart om han var försäkrad.

– Vi frågade efter olyckan, men fick då veta att det inte fanns någon försäkring, berättar Mohammed Hanif.

Flera av tolkarna som arbetar på den svenska militärbasen i Afghanistan säger samma sak:

– Vi har flera gånger efterlyst ett klart besked om vad som gäller om vi dör eller blir skadade, säger en tolk som vill vara anonym.

Enligt försvaret hade Hamid Hossaini en tjänstereseförsäkring via det svenska Kammarkollegiet. Försäkringen innebär att tolkarna är skyddade så länge de befinner sig på uppdrag utanför basen. Skulle något hända dem inne på basen, en olycka eller en granatattack från utsidan, är de däremot oförsäkrade.

Efter att Expressen skrivit om Hamid Hossainis död betalas ett belopp på drygt 300000 kronor ut till familjen. Pappan uppmanas att öppna ett konto i den lokala banken. Pengarna sätts in, men ett fel uppstår och Mohammed Hanif tvingas betala tillbaka hela summan. I slutet av oktober i år, nästan ett år efter sonens död, väntar familjen fortfarande på pengarna.

Dagen efter olyckan träffas Hamid Hossainis allra närmaste vänner på kyrkogården. Det är varmt och torrt. Marken är hård och det tar flera timmar för dem att gräva hålet för kistan.
Hamid Hossainis kusin, Najib, leder arbetet. De båda kusinerna har träffat en överenskommelse: om en av dem omkommer ansvarar den andre för begravningen. De lovar varandra att graven ska bli ståtlig.

Till begravningen kommer drygt trehundra personer. Ingen av dem är svensk. Sedan Hamid Hossainis död är det enligt pappan ingen från den svenska basen som hört av sig till familjen.

– Det är lika bra det. Jag har inget behov av att prata med dem.
Är familjen bitter och arg på den svenska militären?
– Nej, inte nu längre, förklarar Mohammed Hanif och knyter högerhanden runt den vita pappersnäsduken.
– Däremot är jag arg på mig själv för att jag inte förbjöd min son att arbeta för de svenska soldaterna. Jag kunde ha sagt ifrån, då hade han lyssnat. Men jag ville inte förbjuda honom, han trivdes så bra med jobbet och de svenska kamraterna.

 

Frilansjournalisterna Göran Engström och Casper Hedberg besökte Hamid Hossainis familj och tolkarna som arbetar på den svenska militärbasen den 19–20 oktober i år. Tre veckor senare, drygt ett år efter Hamid Hossainis död, betalar Kammarkollegiet slutligen ut ersättningen på drygt 300000 kronor till familjen.

 

Göran Engström