Go to main navigation
Sveriges feministiska utrikespolitik har haft rejäl effekt i Colombia. Men överlever världens mest jämställda fredsavtal presidentvalet den 27 maj? Två Farcmedlemmar berättar för Omvärlden om jämställdhet, problem och möjligheter i krig och fred.

Angie gick med i Farc när hon var 15, för henne var kvinnorna i gerillan förebilder.

Foto: Kinga Sandén

REPORTAGE

Colombia: “I krig var vi jämställda, i fred knuffas vi tillbaka”

Sveriges feministiska utrikespolitik har haft rejäl effekt i Colombia. Men överlever världens mest jämställda fredsavtal presidentvalet den 27 maj? Två Farcmedlemmar berättar för Omvärlden om jämställdhet, problem och möjligheter i krig och fred.

Angie, 35 år: “Jag är inte van att se kvinnor undergivna sina män.”

– I gerillan räknades våra röster, men här i staden har kvinnor inte samma yttrandefrihet. Jag är inte van vid att se kvinnor undergivna sina män, säger Angie lågt och ser sig över axeln på fiket i en arbetarstadsdel i Bogotá.

Hon bor hos släktingar och vill inte utsätta dem för risk för hämnd från paramilitärer. Därför känner de inte till hennes bakgrund, och därför publicerar vi inte hennes efternamn.

Angie växte upp i en fattig familj på landsbygden i södra Colombia. För henne var kvinnorna i Farc förebilder.

De hade sin egen säkerhet och behandlades med respekt, inte som de andra kvinnorna på landet som bara lydde. Jag ville bli en av dem och strida för revolutionen. När jag var femton fick jag äntligen gå med.

Från kriget fick hon med sig splitterskador och mardrömmar om att hon än en gång vaknar av att lägret bombas. Men också avancerade sjukvårdskunskaper.

– Jag lärde mig allt av mina kamrater: att sy öppna sår, operera frakturer, sätta lungdränage.

Staten har tidigare erbjudit de före detta stridande utbildningar till enkla jobb, och fått kritik för att kvinnor styrts mot traditionellt kvinnliga yrken som frisör eller sömmerska.

– I krig var vi jämställda, i fred knuffas vi tillbaka. Det är ju inte klokt. Men vi har krävt bättre och nu börjar det röra på sig. Angie läser in gymnasiet och ska precis ansöka om att få sina kunskaper validerade för att söka till en påbyggnadsutbildning till sjukvårdsassistent.

Vägen tillbaka till samhället

Att slussa de före detta soldaterna in i arbetslivet är den kanske viktigaste punkten för en hållbar fred. De flesta kommer från den fattiga landsbygden, har gått med i gerillan som barn i brist på alternativ och har inte gått ut grundskolan. Samtidigt finns en enorm illegal arbetsmarknad: kokainhandeln, den illegala gruvnäringen, kriminella gäng och andra gerillor har stor nytta av vapenföra, stridsvana soldater som inte har någonting att förlora.

Ett och ett halvt år efter att fredsavtalet undertecknades är alla program för återintegrering försenade. Framförallt saknas strategier för kvinnors deltagande, enligt FN-missionen,som övervakar fredsprocessen. Tiden rusar iväg. De före detta stridande får en minimal basinkomst i ett år till, sedan måste de kunna försörja sig.

Ansvaret ligger hos den statliga myndigheten ARN, där genusexperten Adriana Lopez rabblar FN-resolutioner och organisationsstruktur innan hon börjar svara på hur allt kan vara så försenat:

– Vi hade en strategi för återintegrering av stridande från olika gerillor före fredsavtalet. Nu vill Farc ha en mer kollektiv strategi, så vi måste skapa en ny och förhandla fram varje detalj. Det går tyvärr inte särskilt snabbt, säger hon.

De viktigaste hindren för kvinnliga före detta stridande, säger hennes kollega Meritxell Baulenas, är betydligt större.

– Vi har lång väg kvar till grundläggande rättigheter för alla kvinnor. Det fattas mycket i hela samhället. För att få in genusperspektivet på allvar behövs att staten lägger fokus och pengar på det. Inte bara i fredsprocessen, utan i all politik i Colombia.

Sandra Ramirez gick med i Farc 1983 men har ägnat de senaste åren åt fredsförhandlingar och partipolitik.

Sandra Ramirez, 54 år: “Vi fick bevisa att vi var lika bra soldater som männen.”

När Sandra Ramirez gick med i Farcgerillan 1983 fick kvinnliga soldater inte delta i striderna.

– Våra manliga kamrater skulle skydda oss, de såg oss som svagare. Vi kämpade oss till rättigheter och skyldigheter, i strid och i beslutsfattande. Vi har inte nått ända fram, men lyckats ta några steg framåt.

Samtidigt som kvinnor i Farcgerillan varit friare än de flesta andra kvinnor på landsbygden, och relativt jämlika män av samma rang, kvarstår anklagelser bland annat om påtvingade aborter, något som Sandra Ramirez och andra befälhavare förnekar. Inte en enda kvinna har heller tagit sig in i gerillans högsta ledning, och det var inte självklart att någon av de tio kongressplatser som partiet tilldelades genom fredsavtalet skulle gå till en kvinna. Men nu är Sandra Ramirez en av två tillträdande kvinnliga Farc-senatorer.

Det syns att hon fortfarande är stark, trots att hon ägnat de senaste åren åt fredsförhandlingar och partipolitik i stället för åt trupprörelser till fots i djungeln. Hon stegar spänstigt mellan de tysta rummen på partiets kontor i Bogotá, men säkerheten kräver att livvakterna följer henne ut på gatan med hunden och kör henne i en bepansrad bil genom tegelstaden.

– Jag saknar grönskan och det kollektiva livet. I bergen gjorde vi allt tillsammans, lagade mat och höll vakt i skift. Var och en tvättade sin uniform, och hann man inte tvätta så gjorde det inget.

Med freden kom för många övergången till ett annat liv – och en enorm babyboom.

– Vi såg risken för att våra kamrater skulle stänga in sig med man, barn och hemarbete och att allt vi vunnit skulle gå förlorat. Men det har gått snabbare än vi kunde ana, säger Sandra Ramirez.

Farc försöker motverka backlashen genom att se till att kvinnor och män får samma möjligheter till utbildning och arbete i de nya kooperativa företag som bildas. Det finns också planer på kooperativ för barnpassning och andra hushållssysslor med svenskt stöd genom We Effect.

Men är det inte bara ett sätt att undvika konflikten om arbetsfördelningen med männen?

– Både kvinnor och män behöver delta i studier och arbete, men självklart behöver vi också sprida medvetenhet om att de behöver dela på ansvaret för hem och barn, säger Sandra Ramirez.

Hon talar med värme och tacksamhet om Sverige, för biståndet, stödet i att driva genusfrågor, och för kraven på Colombias regering att reda ut oklarheter kring fredsfonderna som omgärdas av korruptionsmisstankar.

– Det är oerhört viktigt att stora bidragsgivare trycker på och kräver transparens, annars försvinner pengarna, säger Sandra Ramirez.

Sveriges roll för freden

Sveriges betydelse understryks också av Devanna de la Puente, genusexpert på FN-missionen som övervakar fredsprocessen.

– Sverige har varit engagerade i civilsamhället i 40 år och stödde att FN skulle gå in och fredsförhandla när man inte ens hade erkänt parterna. I dag är svenskarna ensamma om att tala öppet om en feministisk agenda i fredsprocessen och nämner den konstant i FN:s säkerhetsråd. Det gör att kvinnoorganisationerna här känner ett starkt stöd, säger Devanna de la Puente.

Inför presidentvalet den 27 maj leder högerkandidaten Iván Duque.

– Kommer de konservativa till makten så går allt det vunna förlorat. Vi diskuterar med internationella partners inklusive Sverige hur vi ska undvika att genusagendan manipuleras igen. Vi fruktar att det kan påverka hela samhället negativt, säger Devanna de la Puente.

Kampen för jämställdhet är också en ständig kamp mot anklagelser om att gå för långt, överallt och på alla nivåer. Sverige har fått anpassa sitt sätt att driva feministisk utrikespolitik i Colombia efter de konservativas skrämselpropaganda om genusagendan inför folkomröstningen 2016, berättar Annika Otterstedt, biståndschef på ambassaden i Bogotá.

– Vi försöker avpolitisera frågan och driva den utifrån ett mänskliga rättighetsperspektiv men också utifrån “do good”: att resultatet blir bättre om kvinnor och män deltar på lika villkor. Vi undviker konfrontation för att inte riskera en ny motrörelse, säger Annika Otterstedt.

Sverige är ett viktigt givarland i Colombia och använder sin position som ett sätt att sprida idéer.

Men efter det som hände måste vi reflektera över om vi driver frågor för långt som inte har förankring. När man sen ska implementera avtalet handlar det till sist om kongressen, partierna, sektorer i landet, säger hon och fortsätter:

– Och vi måste också lyssna. Annars blir det … jag vill inte använda ordet kolonialism. Vi kan ge goda exempel och alternativ, men vi får inte förakta andras värderingar. 

Kinga Sandén