Go to main navigation
Day of the dead De dödas dag Mexiko Mexico

På Día de Muertos ska de döda firas, inte sörjas och begråtas. Detta sker natten mellan den förste och andre november varje år, en stor festdag i Mexiko.

Foto: Dina Julayeva/Shutterstock.com

REPORTAGE

Dags att fira de döda i våra liv – Día de Muertos

Skelett som dansar på gatorna, blommor som lockar döda att komma hem – och den tjusiga Catrina som påminner om att ingen makt eller rikedom varar för evigt. Det är dags för ”Día de Muertos” –  Mexikos största helg, en spännande mix av aztekernas traditioner och katolicismen.

Döden, döden, döden. Det lär Astrid Lindgren och hennes syster ha sagt när de ringdes vid. Ett sätt att hantera åldrandet och det oundvikliga måhända, men kanske också ett sätt att avdramatisera döden.

– Astrid Lindgren skrev boken om bröderna Lejonhjärta, om dödsriket Nangijala, som existerade parallellt med en annan värld. Jag tror inte hon tyckte döden var så skrämmande, säger Mayte Calderon Grobet, ordförande för Mexikanska sällskapet.

Aztekerna hade också en nära relation till döden berättar Mayte Calderon Grobet. Deras kultur var våldsam, med offer till gudarna, men deras religion innehöll även en kult av de döda. De dödas själar ansågs ha en direkt påverkan på de levandes dagliga liv, på naturfenomenen och på tidens gång.

I den aztekiska högtidskalendern fanns också flera högtider som uppmärksammade och hyllade de döda med offer av mat och stora ceremonier, allt med en direkt koppling till jordbruksårets skördetid. När spanjorerna erövrade aztekernas rike 1519 skrev katolska munkar ner de traditioner de såg, som senare kom att blandats med den katolska Allhelgonadagen till den tradition som nu befolkar byar och gator i Mexiko: Día de Muertos, De dödas dag.

Unesco har utropat Día de Meurtos till ett världskulturarv och varje år firas den på Etnografiska museet i Stockholm och på Världskulturmuseet i Göteborg.

Läs mer om vad som händer på muséerna här.

En glädjefest för de döda

På Día de Muertos ska döda inte sörjas och begråtas, utan deras liv ska firas och med offergåvor ska deras själar lockas åter till sina familjer, där de bjuds på en härlig fest. Detta sker natten mellan den förste och andre november varje år, en stor festdag i Mexiko.

Den dryck som dricks: Pulque, en öl-liknande fermenterad dryck av Agave, är faktiskt samma som aztekerna drack. Likaså den söta tjockflytande drycken Atole, av majsmjöl, smaksatt med frukt och choklad. Även offerbordet – ofrenda – som förut lades ut på golvet, är så som aztekerna tidigare gjordes. Men idag har det blivit ett bordsaltare. Här ställs fotografier fram på den avlidne tillsammans med god mat, blommor och kanske någon sak den döde tyckte om i livet, eller en leksak om är det barn som dött.

– Vi mexikaner lär oss tidigt att döden är en del av livet. Som små fick vi sockerkranier med våra namn på. Offerbordet är ett sätt att kalla fram våra döda släktingar, ett sätt att visa värdighet för de man tyckt om, och i gryningstimmen tar man sedan med allt till kyrkogården, berättar Mayte Calderon Grobet.

Firandet växer

På senare tid har firandet vuxit och blivit ännu mer populärt.

– Kanske är det en reaktion mot den amerikanska halloweentraditionen som också spridit sig.

Idag firas dagen överallt, i städer förekommer karnevalliknande parader, på museer och i offentliga byggnader finns ofta vackra offerbord/ofrendas tillägnade någon speciell person som nyligen gått bort. I år hyllar Etnografiska museet Kofi Annan, tidigare generalsekreterare för FN.

Nya element har tillkommit i firandet, och andra förbleknat lite. Under 1900-talet gjorde den mexikanske konstnären Diego Rivera skelettet "La Catrina" ännu mer odödlig. Han skapade en stor muralmålning som ska gestalta en maktfullkomlig, borgerlig elit strax före den mexikanska revolutionen 1910. På tavlan syns Diego Riveras hustru Frida Kahlo och skelettet La Catrina (Cavela Catrina), som blivit en symbol över alltings förgänglighet, att bakom all prål, makt och rikedom är vi alla desamma och där väntar döden oss. I målningen går Catrina armkrok med den konstnär och satiriker som en gång skapade bilden av henne: Jose Guadlope Posáda.

En tradition som är håller på att blekna bort är de ofta ironiska dikterna, Calaveras, som tillägnas nära och kära som fortfarande lever denna dag, och som Mayte Calderon Grobet fick träna på att skriva i skolan som barn. Kända författare publicerar Calevalas över nulevande personer.

– Det ska vara något roligt som fångar in personens personlighet och som kan stå på gravstenen, säger hon.

Ylva Bergman


 

Calavera de la Catrina ritad av konstnären José Guadalupe Posada 1910.

Catrina Calavera - symbol för De dödas dag

Catrina är ett avdankat skelett med kvarlevor som vittnar om ett liv i överflöd. Från början var hon en drift med dåtidens societet, rika damer med stora hattar med plymer i, som en dag skulle tappa sin makt och rikedom.

Den mexikanska konstnären och satirikern José Guadalupe Posada skapade bilden som en drift med den mexikanska societetens faiblesse för europeiskt prål i början av 1900-talet, och den kallades “Todos somos Calaveras”  (Vi är alla skelett”.)

Foto: Nick Sherman

Konstnären Diego Riveria gjorde Catrina ännu mer ikonisk genom sin berömda muralmålning där också hans fru Frida Kahlo är avbildad. Idag är skelettet Catrina en av Día de Muertos främsta symboler, vid sidan av de sockrade skelettskallarna.

Foto: Mayte Calderon Grobet 

Hedra sina döda 

Årets ofreda (offerbord) på Etnografiska museet i Stockholm tillägnas Kofi Annan som nyligen avled. Varje år tillägnas offerbordet någon känd person, men i hemmen är det avlidna släktingar som ska lockas fram med godsaker och minnen. 

Foto: Alarax/Shutterstock.com 

Orange blomblad leder vägen hem

Natten mellan den första och andra november ska de döda lockas tillbaka till sina släktingar. Organgefärgade tagetesblommor ska göra det lättare för själarna att hitta hem och strös ibland över gator och stigar i mindre byar till en släktings hem.

Foto: Lars Svanström, en kyrkogård  i Michoacán, México

De döda "doftar av maten"

Släktingar vakar vid offerbordet natten lång, och vid gryningstid är det dags att lägga sina gåvor på gravplatsen. Maten ställs utanför ingången till kyrkogården för att mindre bemedlade ska kunna ta av den, men den sägs ha tappat smaken, efter som de döda tros ”dofta av” maten. Fotografier, blommor, dryck och dekorationer ställs på graven.

 Foto: Anna Brorson

För fräckt för de döda?

Det är många miniaturer som illusterar de dödas dag, en del har blivit riktigt humoristiska, som de här nakna spökena, som kanske är lite för skojiga för ett riktigt offerbord, tror Mayte Calderon Grobet, ordförande för Mexikanska sällskapet.

 Foto: Anna Brorson

Tills döden skiljer oss åt

Skelett som gifter sig är vanligt förekommande figuriner under Día de Muertos. 

 Foto: Anna Brorson

All makt är förgänglig

Ett modernt skelett, fångad i all sin ytlighet framför datorn.

 

Ylva Bergman