Go to main navigation
Sofia Arkelsten och Gunilla Carlsson

Sofia Arkelsten och Gunilla Carlsson (m).

Foto: Sveriges Riksdag/World Water Week (CC BY 2.0)

Feministisk utvecklingspolitik: “Idag är det mest retorik”

Nu sätts vårbudgeten och många väntar spänt på att se regeringens politik konkretiseras, så även den feministiska utvecklingspolitiken. En politik som oppositionen menar fortfarande bara är ord och plakat. "Till exempel när det gäller sexuella och reproduktiva rättigheter har man inte gjort mycket", säger moderaternas biståndspolitiska talesperson Sofia Arkelsten.

– Det återstår att se vad den feministiska utvecklingspolitiken kommer ha för innehåll, idag är det mer retorik, säger Sofia Arkelsten. När budgeten är satt så kan vi ha en djupare politisk diskussion.

Moderaterna är inte ett feministiskt parti men Sofia Arkelsten menar att hon egentligen inte har något emot ordvalet. Hon är glad att regeringen väljer att fortsätta på det spår som de tidigare alliansregeringarna slog in på när det det till exempel gäller att rikta biståndet mot kvinnor.

Sofia Arkelsten menar att moderaterna valt att tala om en värderingsdriven utrikes- och utvecklingspolitik med det biståndspolitiska målet att förbättra levnadsvillkoren för fattiga och förtryckta människor. Det är därför naturligt att fokusera på just kvinnor.

– Moderaterna var det enda partiet, och jag var den enda som framhärdade i att generellt budgetstöd till länder missar målgruppen kvinnor för att då kan vi inte följa hela kedjan. För mig var det inte lätt men viktigt att frångå idén om att man lyfter hela länder i utvecklingen och istället rikta in sig på kvinnor, säger Gunilla Carlsson, moderat och svensk biståndsminister 2006-2013.

Gunilla Carlsson tycker att regeringens ambition att ta strid för kvinnor är bra, men liksom Arkelsten, undrar hon hur den feministiska politiken ska genomföras i praktiken. De lyfter båda vikten av att kunna mäta för att se om biståndssatsningar får effekt.

– Om vi inte mäter det, så syns det inte. Det är väldigt viktigt och det är ett pågående arbete att städa i vår skog av policys. Det är faktiskt ganska lätt att mäta hur mycket pengar som går till olika satsningar, säger Sofia Arkelsten.

Gunilla Carlsson påbörjade under sin tid som biståndsminister ett omdiskuterat arbete för att mäta biståndets effekter. Själv anser hon att det var ett arbete hon fick börja om med från grunden eftersom det inom "biståndsbranschen fanns en negativ attityd till att mäta resultat och effekter."

– När jag tillträdde handlade debatten mycket om hur mycket ska vi ge ut, men inte hur, vart, varför, hur ska vi mäta det och hur mycket som försvinner på vägen. Det blev väldigt omdebatterat och min uppfattning är att det varken fanns vilja eller efterfrågan för att det uppfattades kanske som fult att mäta pengarna och att ibland acceptera att vi får dåliga resultat.

– Men även när jag slutade hade jag för lite fakta, både hur vi historiskt delat ut pengarna och också hur det såg ut framåt. Hela frågan som handlar om resultatmätning i biståndet blev så debatterat och tog flera år av inre arbete innan vi tvingade fram de här resultatstrategierna.

Gunilla Carlsson tycker att biståndsorganisatiorna själva också skulle kunna ta detta arbete vidare, att sätta upp egna mätpunkter och ligga på utvecklingen. En organisation som länge arbetat för en jämställd fördelning av biståndet mellan könen är We Effect.

– Vi har nu ett system där vi mäter kvantitativt exakt hur biståndet fördelas. Det kan tyckas lite fyrkantigt men det leder till att man fokuserar på frågan, säger Anneli Rogeman, VD på We Effect.

Hon tycker att arbeta resultatinriktat borde vara en självklarhet inom biståndet men det är viktigt att titta på vad man mäter, att till exempel mäta partiorganisationers effektivitet med svenska mått är dåligt, menar Anneli Rogeman.

– Takten, vad gäller genomförande, är inte lika hög i till exempel Moçambique som i Sverige och därför går det inte att mäta på samma sätt.

Till syvende och sist handlar det om politisk vilja att mäta om biståndet fördelas jämlikt, menar Anneli Rogeman som tycker att det är bra att den nuvarande regeringen driver en tydligt feministiskt politik. Liksom Arkelsten, Carlsson och stora delar av det civila samhället inom biståndsbraschen väntar hon dock på vad politiken rent konkret ska föra med sig.

Text: Victoria Gillberg