Go to main navigation
NGO Monitor Israel Palestina Svenskt bistånd granskning

Hur gick det till när den högernationalistiska bosättarrörelsen fick makt?

OMVÄRLDEN GRANSKAR – Bakgrund 1

När högern tog över Israel

Sedan Benjamin Netanyhau kom till makten 2009 har den högernationalistiska bosättarrörelsen fått allt större inflytande i den israeliska politiken, medan utrymmet stadigt krympt för de kritiska människorättsorganisationerna. NGO Monitor är en av de organisationer som arbetar hårt för att strypa omvärldens stöd till dessa organisationer.

– För att förstå NGO Monitors roll, tror jag att man måste se till det större sammanhang som organisationen kommer ifrån, säger Yehuda Shaul.

Han är en av grundarna av Shovrim Shtika, "Breaking the Silence", en NGO som ger israeliska soldater som tjänstgjort på Västbanken och Gazaremsan en chans att berätta om order de fått, order de gett och handlingar de utfört, som de anser strider mot vad som är rätt, och förtigs i israeliska medier.

– Gå tillbaka till början av tjugohundratalet när NGO Monitor bildades.

Nittiotalets euforiska hopp om fred som kom efter Osloavtalet delades inte av alla. Nationalreligiösa palestinier, Hamas och Islamiska Jihad, såg att drömmen om ett muslimskt Storpalestina hotades och sprängde bussar i Tel Aviv och mördade dussintals israeler. Den judiska nationalreligiösa bosättarrörelsen såg sin dröm om Storisrael hotad och fördubblade sina ansträngningar att kolonisera Västbanken, Gaza och östra Jerusalem. En judisk extremist mördade den israeliska premiärministern Yitzhak Rabin, som efterträddes av Benjamin Netanyahu, en av fredsprocessens hårdaste kritiker.

För bosättarhögern kom ett hack i den uppåtgående kurvan, när Ehud Barak för en kort tid i slutet av 90-talet förde arbetarpartiet tillbaka till regeringsmakten. Tillsammans med Yasser Arafat gjorde han utan framgång ett sista försök att få fredsprocessen tillbaka på spåret. Misslyckandet följdes av våldsamma palestinska upplopp, som snart körde fast i det hopplösa utnötningskrig, som kom att kallas den andra intifadan.

Bosättarhögerns hot – internationella påtryckningar

Ledarna för bosättarhögern såg sig omkring. Regeringsmakten hade de tagit tillbaka. Fredsrörelsen, hela den israeliska vänsterrörelsen, låg i spillror bland de sprängda bussarna. Fredshotet var undanröjt. Det enda som kunde hota deras projekt var internationella påtryckningar. Och varifrån hämtar det internationella samfundet sina argument? Från Israels människorättsorganisationer.

 Vad skulle de göra åt det? De kunde ju inte gärna förbjuda människorättsorganisationerna, konstaterar Shaul. De fungerar ju som ockupationens fikonlöv. Vi är ju en demokrati. Mellanösterns enda. Eller hur?

Inte förbjuda, alltså. Men kanske svälta ut? De israeliska och palestinska NGO:er som slår vakt om palestiniernas mänskliga rättigheter och kritiserar ockupationen har två inkomstkällor: progressiva amerikanska judar och europeiska regeringar.

Den nationalreligiösa bosättarhögerns två ledande tankesmedjor, Institutet för Sionistiska Strategier under Israel Harel och Yoaz Hendel och Jerusalem Center for Public Affairs (JCPA), under Dore Gold, avknoppade två dotterorganisationer: Im Tirtzu respektive NGO Monitor. Medan Im Tirtzus huvuduppgift är att misstänkliggöra privata progressiva bidragsgivare som New Israel Fund och George Soros, är NGO Monitor framför allt fokuserat på att strypa flödet av bidrag från Europa och EU.

 Till att börja med var det ingen som tog någon notis om dem. De var några knäppskallar som stod på åskådarplats och skrek. De var inte med i matchen, säger Shaul.

Ehud Olmert och Ariel Sharon, på bilden, respekterade högsta domstolens beslut. 2009 ändrades allt.

Trots en högermajoritet, fortsatte regeringarna under Ariel Sharon och Ehud Olmert att respektera högsta domstolens beslut, riva illegala bosättningar och utrymma Gaza. Allt ändrades 2009 när Benjamin Netanyahu åter bildade regering, och den nationalreligiösa bosättarrörelsen plötsligt blev husbondens röst.

Vändpunkten var tydlig

Yehuda Shaul kan slå fast när vändpunkten kom för Breaking the Silence: den 15 juli 2009.

 Eller för att vara helt exakt, kvällen innan. Fram till dess hade vi varit en accepterad, till och med en respekterad röst  vi var ju ändå veteraner från fronten. Vi var inbjudna att visa vår utställning i Knesset, och att tala inför parlamentets utskott.

 Den 15 juli 2009 skulle vi publicera en skrift med vittnesmål från offensiven i Gaza, Cast Lead. Kvällen innan bröt det loss: Arméns talesman såg till att vi inte blev inbjudna till några av radions eller teves nyhets- eller soffprogram. Överbefälhavaren angrep oss. Utrikesminister Avigdor Lieberman skickade ut sina ambassadörer för att försöka blockera vår finansiering. Netanyahu var i London för ett möte med Gordon Brown, och vid deras gemensamma presskonferens attackerade han oss och uppmanade britterna att sluta stödja oss med bidrag — vilket de för övrigt inte har gjort.

 På nolltid hade vi blivit den israeliska statens fiende nummer ett — i nivå med Hamas, säger Yehuda Shaul.

Sedan följde vågorna av attacker mot civilsamhället. Im Tirtzu inledde en hätsk kampanj mot New Israel Fund där de avbildade dess ordförande Naomi Chazan med ett horn i pannan. De följdes av attackerna mot Goldstones rapport om Gazaoffensiven och de människorättsorganisationer som bidragit med fakta till den.

Efterfrågan på NGO Monitors rapporter sköt i höjden och citerades av politiker från både höger- och centerblocket. Vilket i sin tur beredde marken för lagstiftning som mer och mer begränsar människorättsorganisationernas handlingsutrymme och krymper utrymmet för det israeliska civilsamhället.

Och på den vägen är det.

 

Fortsättning följer - läs del 2 här.

Mats Gezelius


Läs del 2 – NGO Monitor: En opolitisk organisation?

 

Läs del 3: Den borttrollade ockupationen av Palestina