Go to main navigation
Saroj Shrestra

Saroj Shrestra blev gatubarn som åttaåring. I dag är han 25 år, arbetar som ambulanssjukvårdare och ska snart påbörja en universitetsutbildning i folkhälsovetenskap.

Foto: Jonas Gratzer

Reportage

Gatubarnet som fick en andra chans

När Saroj Shrestra var åtta år gammal valde han livet på gatan framför en fader som slog. Under lång tid bestod vardagen av tiggeri och droger, men vändpunkten kom när en ideell organisation erbjöd honom tak över huvudet. I dag är han utbildad ambulanssjukvårdare och försöker ge andra nepalesiska barn samma chans han själv fick.

Den unge pojkens bröst hävs av inandningen medan Saroj Shrestra lyssnar genom sitt stetoskop. Ramesh Karki är 14 år gammal och har bott på gatan under tio av dem. Han har en skruv genom örat som smycke, ärr på armarna och en svart The Doors-tröja med texten ”efterlyst” tryckt över Jim Morrisons ansikte. Och han hostar illa.

Många av Katmandus gatubarn sover utomhus, även under vintern då temperaturen sjunker till några få plusgrader, och luftvägsinfektioner är vanliga.

– Vi har alltid med oss antibiotika för att kunna behandla infektioner, förklarar Saroj medan han letar igenom sin medicinlåda.

Nästa patient klagar över magsmärtor. Saroj känner varsamt på hennes buk, ställer frågor och ser bekymrad ut.

– De äter mycket gammal mat från soporna och blir ofta sjuka, säger han. Men hennes mens har varit oregelbunden så jag kommer råda henne att åka till sjukhus för att testa om hon är gravid.

15-åriga Sita vägrar dock bestämt och i stället beslutas det att hon ska få ett graviditetstest för hemmabruk. Tillsammans med en av Sarojs kollegor, och ”maken” Ramesh i släptåg, försvinner hon iväg mot närmaste apotek.

Att gatubarn själva får barn är inte ovanligt. Men Saroj har varken utbildning eller mandat att ge råd om reproduktiv hälsa.

– Det är utanför vårt verksamhetsområde, allt vi kan göra är att ge information om vart de kan vända sig.  

Nedstämt tittar han mot marken och tillägger:

– De kan inte ta hand om barn här. Och hon är bara ett barn själv.

Sita, Ramesh och deras gäng håller till i Thamel, Katmandus turistområde, och försörjer sig på att tigga. Trots sina unga år har gatubarnen en våldspotential som inte går att räkna bort. Många bär kniv och tidigare erfarenheter av samhället har lett till en befogad brist på förtroende.

– Polisen har en strikt hållning mot tiggeri. Eftersom de inte kan bötfälla gatubarnen misshandlar de dem ofta väldigt grovt i stället, säger Saroj.
– Av säkerhetsskäl försöker vi bygga relationer med dem innan vi ger vård.

Behovet är omfattande. Statistiken är bristfällig, men det finns minst 5000 gatubarn i Nepal och runt en tredjedel av dem bor i huvudstaden. 

Saroj är själv nyckelfiguren i det mobila hälsoteam på fyra personer som den ideella organisationen Child Watabaran tre dagar i veckan skickar ut på Katmandus gator. Det är Saroj som ska ta den första kontakten och vinna den misstänksamma målgruppens tillit.

– De lyssnar på mig för jag brukade vara i deras situation.

När Saroj var åtta år gammal rymde han hemifrån. Bakom sig lämnade han en fader som slog, men också sin barndom.

– Vi var fattiga och min pappa drack mycket. När han kom hem på kvällarna brukade han slå mig. Min mamma hade gift om sig med en annan man så där kunde jag inte heller bo.

Från hemstaden Pokhara, vid Himalayas fot, tog han sig till Katmandu där han snabbt lärde känna olyckssyskon med liknande bakgrund.

– Vi sov på gatan, berättar han. Ibland i parker eller under broar. På vintern hade vi inte tillräckligt med kläder men vi brukade sova under tygsäckar som vi hittade när vi samlade skräp. Då fick vi sova nära varandra för att hålla värmen. Vi brukade sova med ströhundar också, både för värmen och för skyddet.

Missbruket blev snabbt en del av vardagen. Snart nog alla Katmandus gatubarn berusar sig. Det är ett av få tillgängliga medel för att, åtminstone för en stund, fly en tröstlös situation. De billigaste drogerna dominerar.

– Många sniffar lim, jag gjorde det också. Och rökte hasch.

Livet var ofta farligt. Saroj minns hot och uppgörelser med rivaliserande grupper av gatubarn. Att gå ihop i gäng var ett sätt att freda sig i en otrygg värld.

– Vi behövde kunna skydda oss från andra grupper som också bodde på gatan, och mot polisen. De brukade ta de pengar som vi hade tiggt ihop och låsa in oss. Ibland låste de in oss även om vi inte hade gjort någonting. Men de höll oss sällan längre än en dag eller två.

Men det främsta minnet av tiden som gatubarn – som sitter djupare än drogerna, djupare än våldet och rädslan – är den ständiga jakten på mat för dagen. Saroj tiggde, stal och samlade sopor. Och när morgonen kom började allting om på nytt.

– Ibland fick vi ihop 200 rupies per dag. Då räckte det för det mesta till att köpa mat. Om inte så fick vi sova hungriga.

Vändningen kom då Saroj fyllt 15 år. Den ideella organisationen Child Watabaran – som några år tidigare grundats av den svenska it-konsultfirman Xdin – bedrev uppsökande arbete och erbjöd honom en plats på sitt barnhem.

– Allt började förändras när jag kom dit, minns Saroj. Jag fick äta, leka och studera.

Pojken som aldrig tidigare satt sin fot i ett klassrum visade sig ha läshuvud och tog snabbt igen hela grundskolan. Med organisationens stöd fortsatte han vidare till högre utbildning.  

I dag har Saroj hunnit fylla 25 och är utbildad ambulanssjukvårdare. Och den bakgrund som i det socialt konservativa Nepal skulle kunna ses som en prick i registret har blivit en tillgång, både för Saroj själv och för Child Watabaran.

Men samtidigt framhåller Saroj själv att den igenkänningsfaktor som underlättar inledande kontakter inte är tillräckligt för att frälsa någon.

– Ibland träffar vi barn som säger åt oss att lämna dem i fred. Då försöker jag bara prata med dem som en medmänniska och förklara att gatan inte är en hälsosam plats att bo på. Vissa lyssnar på mig, andra inte.

Mörkret har hunnit falla när det mobila hälsoteamet stannar till på rundans sista anhalt i en av Katmandus fattigare delar. Här finns inga rika turister att tigga av och gatubarnen försörjer sig på att samla skräp som de säljer vidare till återvinningsföretag för småsummor.

En grupp barn har slagit läger vid en kraftigt förorenad flod, i ett hav av smittspridande mygg. Först verkar det som att de inte vill komma till minibussen som parkerat på gatan ovanför stranden, men snart visar det sig att de bara är upptagna med en diskussion om hur det lim gänget lyckas skrapa ihop till ska fördelas.

Saroj tar emot dem en och en, blandar frågor om deras hälsotillstånd med lättsamma skämt.

– Jag känner de flesta vi möter, konstaterar han.

Snart måste någon annan fylla hans skor. Saroj ska påbörja en universitetsutbildning i folkhälsovetenskap, och efter examen kommer hans kompetens inom prevention att ta honom längre bort från det praktiska arbetet på gatunivå. Men gatan kommer alltid att förbli en del av honom, vare sig han vill det eller inte.

– Jag minns de vänner jag hade när jag bodde på gatan, säger han. Vissa bor fortfarande kvar där. Vissa har jag fortfarande kontakt med. Andra är döda.

 Ivar Andersen