Go to main navigation
Den svensk-kurdiska läkaren Nemam Ghafouri vårdar flyktingar i flyktinglägret Bajid Kandal 2 i Dohukprovinsen.

Foto: Ann-Catrin Emanuelsson

Den svensk-kurdiska läkaren Nemam Ghafouri vårdar flyktingar i flyktinglägret Bajid Kandal 2 i Dohukprovinsen.

Några volontärer lastar förnödenheter.

Foto: Anna-Catrin Emanuelsson

Några volontärer lastar förnödenheter.

Den svensk-kurdiska läkaren Nemam Ghafouri vårdar flyktingar i flyktinglägret Bajid Kandal 2 i Dohukprovinsen.

Foto: Ann-Catrin Emanuelsson

Den svensk-kurdiska läkaren Nemam Ghafouri vårdar flyktingar i flyktinglägret Bajid Kandal 2 i Dohukprovinsen.

Den svensk-kurdiska läkaren Nemam Ghafouri vårdar flyktingar i flyktinglägret Bajid Kandal 2 i Dohukprovinsen.

Foto: Ann-Catrin Emanuelsson

Den svensk-kurdiska läkaren Nemam Ghafouri vårdar flyktingar i flyktinglägret Bajid Kandal 2 i Dohukprovinsen.

Den svensk-kurdiska läkaren Nemam Ghafouri vårdar flyktingar i flyktinglägret Bajid Kandal 2 i Dohukprovinsen.

Foto: Ann-Catrin Emanuelsson

REPORTAGE

Hon arbetar gratis för att vårda IS-terrorns offer

Nemam Ghafouri är den svensk-kurdiska läkaren som föddes i de kurdiska bergen under ett av alla krig i Irak. Efter många år i Sverige återvände hon förra sommaren för att driva ett tältläger för yezidikurder som flytt Islamiska statens brutalitet.

– I krig kan mycket hända men jag tar inte större risker än många andra. Samtidigt som jag är läkare vill jag förstå hela bilden. Numera bär jag även med mig flera flickors historier om sexuellt våld, säger Nemam Ghafouri, svensk-kurdisk läkare som sagt upp sig från sin tjänst för att helt ägna sig åt internflyktingar i sitt första hemland.

Tusentals vita tält breder ut sig på plattån ovanför backkrönet. Kör vi ytterligare tio minuter når vi gränsen till Syrien och Turkiet. Sedan vi lämnade staden Dohuk har remsan med asfalt blivit allt smalare och den gropiga vägrenen allt bredare. I lägret Bajid Kandal 2 bor åttatusen av de yezidier som flydde Islamiska statens (IS) terror i Sinjar (Shingal) i norra Irak i augusti förra året.

– Vi fick bara plats med en rullstol. Den andra tar jag på fredag. Men vi har packat flera lådor med vätskeersättning, antibiotika och medel mot skabb, förklarar Nemam Ghafouri för volontärer och personal som möter upp vid grinden till lägret.

Tillsammans med dem tömmer hon snabbt pickupen. Inne på kliniken informerar två kurdiska läkare, en från Qamishlo i Syrien, en från Zakho i Iraq, och fyra yezidiska sjuksköterskor om dagsläget. Trots att det är i början av sommaren har redan fyrtio barn diarré. Fortfarande väntar många patienter på undersökning.

Svårt hinna med allas behov

– På kliniken tar personalen emot närmare tvåhundra patienter vardera varje dag. Det är svårt att vara rättvis och se till allas behov. Därför går jag runt i lägret för att få överblick och bättre förstå varje familjs situation.

Strax efter fotbollsplanen vinkar en kvinna. På en tunn dyna inne i det tolv kvadratmeter stora tältet ligger en manlig släkting. Nemam Ghafouri plockar fram stetoskopet. Sorlet från den stora skara barn som följer oss i hälarna hörs fortfarande. Liksom bollens dunsar mot marken.

– Man skulle kunna tro att han sover, men han är vaken. Det är helt galet. Ingen här kan göra något. Han såg sin gravida hustru mördas av IS innan han och äldsta dottern flydde. Tankarna snurrar. Han är djupt traumatiserad.

Hon sitter länge vid mannen sida. En av de tio släktingar som också bor i tältet är upprörd. Hur länge ska han behöva ligga så här? En annan visar två askar penicillin som hon köpt på kliniken i Dohuk. Nemam Ghafouri tittar bekymrat på röntgenbilden och frågar om hon röker.

Barnbarnen körde henne i skottkärra

Längre in i lägret ligger en äldre kvinna under ett tjockt täcke trots trettiogradig värme. Barnbarnen körde henne i skottkärra när de flydde undan IS. De förstår att hon är dement och hjälper henne skölja ansiktet i tvålvatten. Nemam Ghafouri föreslår att de tar henne till doktor Ahmed på kliniken.

En man som nästan är blind på grund av gråstarr dyker upp i tältöppningen. Nemam Ghafouri hoppas att ögonspecialisten på det svenska sjukhuset i Erbil åtminstone kan operera ett av hans ögon.

På väg tillbaka till kliniken tittar hon till ett barn som fick skållhett vatten över sig när sandstormen dagen innan rev ned ett trettiotal tältväggar. Och på kliniken vill doktor Mohamed rådgöra kring hur ett barn med en stor halsböld ska behandlas.

– Vi har ansökt om pengar från Världshälsoorganisationen WHO. Det viktigaste är bistånd till mediciner och löner till sjukvårdspersonalen. Vi volontärer från Sverige jobbar gratis, men läkarna på plats måste få betalt. Och sköterskorna, farmaceuterna och vaktmästaren som bor i lägret får en symbolisk summa på fyratusen kronor per månad.

Hälften av flyktingarna är barn. Liksom många av de vuxna är de traumatiserad och mår psykiskt dåligt. Helst skulle Nemam Ghafouri vilja öppna ett rehabiliteringscenter. Hon berättar om en 15-årig flicka som skräckslagen ramlade i lägret när hon såg en skäggig man och trodde att han tillhörde IS. Nu ligger flickan på sjukhus med ryggfraktur.

De flickor som är läskunniga och som rymt från IS, har Nemam Ghafouri köpt dagböcker till. Kanske bidrar de något till att bearbeta upplevelserna, menar hon.

– Jag engagerar mig i flyktingarna för att jag älskar att göra det, inte för att jag ska få något speciellt tillbaka. Känslan att se glädjen hos den lilla grupp yezidier, som arbetar tillsammans med oss, betyder också jättemycket.

Minnen bidrar till viljan att hjälpa

Hennes egna minnen som flykting i de kurdiska bergen under 1960-talets krig liksom livet i exil, först i Iran, sedan i Sverige, bidrar naturligtvis också till känslan att vilja hjälpa andra.

Sedan augusti förra året försörjer hon sig genom att arbeta ett par veckor emellanåt i Sverige eller Norge. Lönen använder hon till resor, bostad och uppehälle i Erbil och Dohuk. Hon berättar att hon var i Erbil för att dela ut leksaker till flyktingbarnen från Syrien när IS attackerade yezidierna förra sommaren. Tillsammans med Lokman Atroshi, grundaren av svenska sjukhuset, och Leyla Amin från Kurdiska Läkarsällskapet i Sverige, packade hon ned mediciner och åkte direkt till gränsen.

– Varken kurdiska regeringen eller det internationella samfundet kan agera så snabbt och spontant. Medan vi stod i ett hav av flyktingar, som vandrat åtta tio dagar i femtio graders värme, satt myndigheterna vid skrivbordet och planerade sina insatser.

Mörkret faller snabbt i Kurdistan. Tre timmars körning till Erbil väntar. Om inte Nemam Ghafouri haft en resa till Bagdad inbokad för att träffa WHO och Hälsovårdsministeriet, hade hon säkert kört vidare på natten. Antingen till andra flyktingläger som saknar sjukvårdsklinik eller till Suruc, i Turkiet, där hon bistår de kurdiska läkare från Syrien och Turkiet som hjälper flyktingarna från Kobane. Men hon vill absolut inte missa chansen att se hur insatsen för internflyktingarna i Irak diskuteras i Bagdad och påtala deras behov.

Av: Ann-Catrin Emanuelsson