Go to main navigation
BILDSPEL

Vägen till Timbuktu

En av få asfalterade vägar, och ofta i så dåligt skick att människor väljer att köra vid sidan av vägbanan. (Foto: stringer_bel CC BY 2.0)

 

BILDSPEL

Svensk soldat ur Mali00

Vatten levereras i halvlitersflaskor och forslas med båt och vägtransport till den svenska militärcampen i Timbuktu. (Foto: Alex Duval Smith)

Kartonger med pasta lastas av

Pasta är en bland många många varor som smugglas över Sahara av samma enorma ökengående lastbilar som kör med migranter och droger norrut. Det är ett tecken på hur norra Malis ekonomi är avskuren från syd och kontrollerad av syndikat som i sin tur betalar "tull" till rebeller och korrupta maliska stadstjänstemän. (Foto: Alex Duval Smith)

Saltblock

En man delar upp saltblock vid en lastplats i Timbuktu. (Foto: Alex Duval Smith)

Camp Ankeborg

Den svenska campen kallas Ankeborg av soldaterna på plats. I serien Kalle Anka är Timbuktu så långt bort man kan komma från Ankeborg, därav namnet. (Foto: Alex Duval Smith)

 

Gränsen mellan Sveriges bistånd och militära insats går längs vägen till Timbuktu

Samtidigt som säkerhetsläget för biståndsorganisationernas anställda i Mali är värre än någonsin planerar Sverige att trappa upp utvecklingssamarbetet med landet. En ny biståndsstrategi ska tas fram parallellt med att svenska soldater patrullerar i Timbuktu. Biståndschefen på plats ser inga motsättningar mellan den militära och civila insatsen.

Den asfalterade vägen från flygplatsen till Timbuktu är så full av sprickor och hål att motorcykel- och bilförarna och till och med åsnorna föredrar att färdas intill vägen, istället för på den. Vägen, som rullades ut 1960, är den enda offentligt asfalterade vägen i en region stor som Frankrike och Tyskland tillsammans. Den är ett monument för norra Malis underutveckling.

– Den där vägen, det var det första de svenska FN-soldaterna ringde om, säger Åsa Palmgren, biståndschef på den svenska ambassaden i Malis huvudstad Bamako, 1 000 kilometer söder om Timbuktu.

Åsa Palmgren minns den tidiga vädjan från Mali 00, den grupp av 100 soldater som anlände i november förra året för att bygga en bas åt de 250 fredsbevarande svenska soldater som nu anlänt för att ansluta sig till Minusma (FN:s mission för integrerad stabilisering i Mali).

– De sa att vägen förstörde deras fordon, säger Åsa Palmgren. Kan vi inte göra någonting åt den, frågade de. Men vi bygger inte vägar, särskilt inte åt soldater. Vi måste respektera en rågång som avgör om vi verkligen bidrar till utveckling. Vi kan ju titta på om vägen bidrar till handel och därför fredsbyggande utveckling, men det kan bli svåra val.

Idén att Mali skulle vara föremål för någon form av rågång är ny. Överallt i Timbuktu syns rostiga skyltar som placerats där av internationella givare, som marknadsfört sina utvecklingsprojekt, sedan länge övergivna eller aldrig påbörjade.

Före statskuppen 2012 och den islamistiska ockupationen i norr var Mali en av biståndsgivarnas favoriter. Givarna ställde få frågor om hur deras pengar användes, trots de ständiga bottennoteringarna i alla slags undersökningar – transparens, läs- och skrivkunnighet och mödra- och barnhälsovård. Vissa experter hävdar att de, i deras ögon, slösaktiga givarna mycket väl sådde fröna till krisen i norr, och därmed Al Qaedas invasion 2012.

Gamla vanor är svåra att ändra på, vilket inte minst stod klart i maj 2014 när Internationella valutafonden (IMF) upptäckte att president Ibrahim Boubacar Keïta, utan varken regeringens eller parlamentets vetskap, köpt ett jetplan till ett värde av närmare 340 miljoner kronor, och i smyg skrivit på ett försvarskontrakt på motsvarande 1,7 miljarder kronor. IMF, Europeiska unionen, Världsbanken, Afrikanska utvecklingsbanken och Norge frös genast alla sina utbetalningar av direkt budgetstöd till Mali. Sammanlagt rörde det sig om nästan 2,5 miljarder kronor. Nyligen återupptogs stödet igen, efter en utförlig revision och att nya upphandlingsregler införts.

Sverige är en relativt ny aktör i Mali och har bara haft en ambassad i den tidigare franska kolonin sedan 2011. I samband med kuppen 2012 stoppade Sverige sitt bistånd, då till ett värde på 150 miljoner kronor, bland annat till budgetstöd. Något budgetstöd har inte återupptagits sedan dess, och kommer, enligt Åsa Palmgren så heller aldrig göras.

Inför president- och parlamentsvalet i juli och augusti 2013 återupptog Sverige sina utbetalningar av biståndsmedel, bland annat med 45 miljoner kronor i stöd till valet. Sverige hade det året budgeterat bistånd till Mali på 250 miljoner kronor, men betalade bara ut 180 miljoner. Förra året stödde Sverige med 158 miljoner kronor i utvecklingsstöd och 83 miljoner kronor i humanitärt stöd.

Årets svenska biståndsram till Mali är satt till 200 miljoner kronor. Åsa Palmgren pekar på tre teman i tiden: ”kvinnor, klimat och konflikt”. Bland annat handlar det om att stödja förbättrade statistiska underlag, en klimatfond, bekämpning av könsstympning och ökad tillgång till rättvisa och konfliktförebyggande insatser i det civila samhället.

På grund av osäkerheten och den utbredda korruptionen har Sverige svårt att betala ut några pengar, erkänner Åsa Palmgren, som menar att ett problem är att ”vi har inte några egna utförare, utan jobbar genom andra. Vi måste hitta några som levererar och de växer inte på träd.”

– Regeringen hemma vill att vi krisanpassar mer och att vi särskilt gör mer i norra Mali, men det är svårt, säger Åsa Palmgren som själv kom till Mali hösten 2012. Sedan jag kom hit har Mali haft fyra regeringar. Varje gång stannar det till. Regeringen gör långa listor, men allt är inte programmerbart.

Det finns en liten strimma av hopp. Malis civilsamhälle är svagt. Aktivister knyts ofta snabbt upp av lokala politiker eller företagare, eller anammar lite för snabbt de internationella givarnas globala agendor på bekostnad av lokala behov

– Det håller på att förändras, säger Fabou Kanté, talesperson för L´initiative pour le Changement au Mali (ICMA), en medlemsbaserad organisation som dök upp efter skandalen med presidentens jetplan förra året. Vi tar inte emot pengar från någon, varken lokalbor eller utlänningar. Vi anser att dåligt hanterat bistånd, inte biståndet i sig självt, leder till korruption. Vi lever i en maffiastat byggd på dåligt styre och skulle vilja att givarna tog en mycket mer kvalitativt titt på sina överföringar.

Även om givarna skulle ta större hänsyn till kvalitet i jämförelse till kvantitet så utgör säkerhetssituationen i norr ett stort hinder för all form av bistånd. Efter att flera enskilda organisationers bilar utsatts för väpnade attacker och en landmina dödat två av Norska flyktinghjälpens anställda i oktober förra året, har 80 internationella biståndsorganisationer fördömt säkerhetsläget i ett öppet brev. Organisationerna har vädjat om respekt för de humanitära insatserna. Sedan dess har säkerhetssituationen blivit än värre. De flesta internationella biståndsorganisationer har nu lämnat områdena i norr.

Säkerhetsläget i norr till trots förkastar Åsa Palmgren alla antydningar om att Sverige i Mali skulle sudda ut gränsen mellan de militära och humanitära insatserna, något som den svenska insatsen i Afghanistan har kritiserats för.

– Det finns ingen kontrovers mellan oss och Minusma, säger Åsa Palmgren. Vi jobbar alla för fred och utveckling. Om vi skulle vilja göra mer där Minusma finns så gör vi det. Men det är klart att en svensk i uniform är en annan typ av svensk. Det är vi fullt medvetna om.

En sak är säker. Om det finns en rädsla för att upprepa gamla misstag från Afghanistan riskerar Sverige att missa flera utvecklingstillfällen i Mali. Det är inte minst den 16 kilometer långa vägen till Timbuktu ett bevis på, en väg som inte bara är till för flygplatsen, utan även används av lokala handelsmän på väg med varor till och från floden Nigers stränder.

Text: Alex Duval Smith

Översättning och redigering: Erik Halkjaer