Go to main navigation
Jamila-Raqib2.jpg

NYHETER

"Sluta exportera vapen från Sverige"

Att möta våld med mer våld leder aldrig till någon lösning av konflikter, och  västländerna ska sluta bekämpa såväl talibaner som IS-krigare med vapen. Det säger Jamila Raqib, administrativ chef på Albert Einstein Institution, när Omvärlden träffar henne under ett besök i Stockholm.

Jamila Raqib, administrativ chef på Albert Einstein Institution, är i Sverige för samtal med kulturminister Alice Kuhnke och biståndsminister Isabella Lövin. Inbjudan är från Miljöpartiet. Hon är ofta på ”turné” runt om i världen för att propagera för antivåldsstrategier. Inte minst i Norge där grundaren av Albert Einstein Institution, Gene Sharp arbetat i tio år. Norska staten är även en av sponsorerna av institutet som har sitt säte i Boston, USA.

Hennes rötter finner man dock i Afghanistan där Jamila föddes för 32 år sedan. Inget hon har några egna minnen av eftersom familjen tog sig till Pakistan när hon var två år gammal, och efter några år vidare till USA där de nu bor. Men hon säger att hennes bakgrund och oroligheterna i Afghanistan hela tiden har funnits som drivkraft i hennes engagemang.

– Som många andra ville jag att man skulle slå hårt mot de som utsätter människorna i Afghanistan för så mycket förtryck, och jag trodde länge att våld faktiskt var det bästa vapnet som vi måste ta till för att försvara oss. Men när jag läste Gene Sharps resonemang och insåg att det finns alternativa metoder som verkligen fungerar ville jag sprida dessa insikter. Och nu har jag jobbat för institutionen i tretton år, säger Jamila Raqib när vi träffas i en hotellobby i ett vintrigt Stockholm.

– Men tillägger hon, jag säger inte att våld och vapen inte är nödvändigt i vissa fall. Jag är inte pacifist.

Gene Sharps antivåldsmetoder som Albert Einstein Institution utvecklar och sprider känns igen från många aktioner från såväl demokratiska länder som diktaturer.

De är en blandning av informationsarbete (nu inte minst effektivt med sociala medier), lobbyarbete, manifestationer, bojkotter, strejker av olika slag. Men i verktygslådan finns även kulturarbete och olika typer av så kallad fysisk intervention. Det kan vara att vägra flytta på sig, ligga ner eller på andra sätt använda sin kropp som ett instrument att förhindra, försvåra eller för att väcka uppmärksamhet. Viktigt är att metoderna når många och att de därmed blir ett rejält hot för makten.

Med stor säkerhet var rörelserna under den så kallade arabiska våren påverkade av de 198 tipsen (pdf-fil) som finns samlade i skrifter och översatta till många språk. Jamila Raqib menar att trots de oroligheter och strider som präglat området därefter så var våren 2010 ändå en framgång.

– På det hela har de ändå bättre villkor idag. Det råder inte samma rädsla och människor har visat att diktaturer inte alltid är så starka och att de går att störta med fredliga medel.

Men vad har man vunnit? Det råder fortfarande ingen demokrati i Egypten?

– De som trodde att övergången till demokrati skulle vara enkel är naiva. Man måste bygga institutioner som kan ta till vara på den nyvunna friheten som man gjorde i Indien innan befrielsen, något sådant skedde inte i Egypten, där gick allt väldigt fort.

Bygga för demokrati innan man får demokrati?

– Ja kanske så. Som Gandhi sa: ”Om jag får frihet och oberoende på ett silverfat vill jag inte ha det. För då förblir människor lika hjälplösa som innan och kan inte försvara sig mot nya galenskaper”. Att bygga samhället runt om är lika viktigt som att störta en diktatur, men det får tyvärr inte lika stort fokus, säger Jamila Raqib.

Hon berättar att det inte bara är frihetstörstande människor som tar del av deras kunskap. Även regeringar, myndigheter, militär och polis är deras ”kunder”.

– Vår information är till för alla och det är inte vår uppgift att bestämma över vad som är goda eller icke-goda syften. Makten är alltid intresserad av hur man kan motarbeta ickevåldsmetoder eftersom de ser att de fungerar. En diktatur möter hellre våld som de kan besvara med våld – det är så mycket enklare.

För att inte ligga efter utvecklas nya metoder.

– Lite som ett krig. Man måste hitta ny strategi när fienden lärt sig din taktik, säger Jamila Raqib.

Budskapet som hon tänker leverera till ministrarna Kuhnke och Lövin är:

– Att valet inte står mellan att hjälpa till militärt eller att inte göra någonting när konflikter dyker upp i världen. Det finns andra medel. För Sveriges del är en bra början att inte tillverka vapen, och framför allt inte exportera vapen.

Jamila Raqib anser följaktligen att västländerna inte bör sända militär hjälp till varken Afghanistan eller till Syrien, även om människoliv hotas.

– Militärt bistånd löser kanske ett problem på kort sikt men i det långa loppet är det aldrig produktivt. Ta talibanerna. Vi kan fortsätta att slåss mot dem år efter år men det kommer inte att förändra något. Talibanerna kommer till sist ändå ärva landet, det är oundvikligt.

Skälet säger hon är att talibanerna och även till viss del IS levererar förhoppningar om ett bättre liv för många. Ekonomisk och social hjälp, känslan av att de ställer upp ”till sista blodsdroppen” om de egna hotas.

– Mot det hjälper inga vapen. Resultatet blir bara att rörelserna radikaliseras än mer.

Text och foto: David Grossman