Go to main navigation

Foto: Elisabeth Johansson

Sydkorea är idag en stark ekonomi, men tidigare har landet varit ett av världens fattigaste.   

Foto: Elisabeth Johansson

Utanför entrén till sjukhuset National Medical Center i Seoul som var Sveriges första statliga biståndsprojekt på 50-talet.

Foto: Elisabeth Johansson

Moon S Hong är ekonom på den sydkoreanska biståndsorganisationen Randi.

Foto: Elisabeth Johansson

Tea Joo Lee arbetar för biståndsorganisationen Randi tillsammans med Moon S Hong.

Foto: Elisabeth Johansson

Trots att Sydkorea har gått från att vara biståndsmottagare till biståndsgivare ökar de ekonomiska klyftorna i landet. 

reportage

Sveriges första statliga biståndsprojekt: Tigerekonomin som en gång var en av världens fattigaste

Från ett av världens fattigaste länder till en biståndsgivare som förra året gav 16 miljarder kronor i bistånd. OmVärldens tidigare chefredaktör Jesper Bengtsson har besökt Sydkorea, som 1956 tog emot Sveriges första statliga bistånd.

Entrén till sjukhuset National Medical Center i Seoul är avspärrad. En grupp sjukvårdare med ansiktsmasker ser till att inga obehöriga kommer in. När vi närmar oss kliver en av dem fram och stoppar oss. Artigt men bestämt.

– Tyvärr, ni kan inte komma in. Vi har en mycket farlig sjukdom som heter MERS i Sydkorea just nu. Den finns inne på det här sjukhuset.

Närmare än så här kommer vi inte det museum som finns inne på sjukhuset. Museet är uppbyggt till minnet av det biståndsprojekt som Sverige och de andra nordiska länderna stödde i slutet av 1950-talet. Då var nämligen National Medical Center föremål för Sveriges första statligt finansierade biståndsprojekt.

Överdrivna rapporter om virussjukdom

Vi hindras alltså i vår biståndshistoriska vandring av en svår virussjukdom. Om MERS drabbar äldre, barn eller sjuka kan dödligheten vara över 50 procent. Det var i maj 2015 som en smittad man anlände till Seoul på ett flygplan från Saudiarabien, vilket ledde till en epidemi som spred sig i landet under ett par veckor.

Internationell press rapporterade om tomma gator och panikslagna sydkoreaner. Förlusterna från förlorade turistintäkter räknades i flera miljoner.

I verkligheten var spridningen, förutom på tre sjukhus i Seoul, mycket begränsad, och var några drabbade av panik var det främst sjukvårdare och patienter. För de flesta andra gick livet vidare ungefär som vanligt.

Efter tre-fyra veckor hade myndigheterna viruset under kontroll. Då hade 186 människor smittats och 36 av dem hade avlidit. MERS blev aldrig något stort samhälleligt problem.

Hanteringen av MERS-viruset kan ses som en symbol för det moderna Sydkorea. Ett rikt, välmående och välfungerande land med högteknologiska företag, en blomstrande musikindustri och moderna människor. Ett land med bra hälsovård, som effektivt klarar av att hantera ett farligt virus.

Långt ifrån det land som Sverige erbjöd statligt bistånd 1956-1968.

Samma utvecklingsnivå som Nordkorea

Efter Koreakriget hade Sydkorea en bruttonationalprodukt (BNP) per capita på 64 dollar per år. Det var ett av världens fattigaste länder, fattigare än Zaire (nuvarande Demokratiska republiken Kongo) vid samma tid. Sedan dess har landets utveckling gått i raketfart. I dag är Sydkorea med i rikemansklubben OECD. Sedan 1980-talet är man dessutom en relativt fungerande och stabil demokrati.

Faktum med att Nordkorea och Sydkorea på 1950-talet låg ungefär jämsides i utvecklingsnivå. Nu i norr: en utfattig och extremt sluten diktatur som vägrat anpassa sig till en globaliserad värld. I söder: en öppen ekonomi, press- och yttrandefrihet samt demokrati.

Dåligt exempel på renodlad kapitalism

Men den som vill göra Sydkorea till ett exempel på en renodlad kapitalistisk marknadsekonomis framgång stöter snabbt på problem. Det menar bland andra Moon S Hong, ekonom på den sydkoreanska biståndsorganisationen Randi.

– Sydkorea avvek på flera sätt från den bilden. När Världsbanken och USA på 1970-talet krävde att landet skulle öppna sin ekonomi valde den dåvarande diktatorn Park Chung-hee att gynna de inhemska företagen. Hans filosofi var att landet måste utvecklas på egna villkor först. Till skillnad från Nordkorea förstod han att en privat sektor är nödvändig för att ett land ska kunna blomstra, men han valde, på gott och ont, en egen väg.

Park Chung-hee drev igenom Sydkoreas första femårsplan 1962. Han slöt också ett förbund med några av landets ledande och ofta mycket korrupta företagsledare. Att USA protesterade och krävde en mer renodlad marknadsekonomi struntade han i.

Resultatet blev ett antal så kallade chaebols. Stora företagskonglomerat med monopol inom sina sektorer. De mest kända av företag som Samsung, LG, Hyundai och Lotte. Gigantiska bolag som spridit sina tentakler över hela det sydkoreanska samhället. Verksamhetsgrenarna är lika många som de är vitt skilda.

Företagsexpansion bakom snabb urbanisering

Expansionen av dessa chaebols är en viktig förklaring till Sydkoreas snabba urbaniseringen. Sedan 1960 har antalet invånare i Seoul ökat från 2 till 10 miljoner. Räknar man hela storstadsområdet kring huvudstaden lever halva landets befolkning där, närmare 24 miljoner människor.

Park Chung-hee uppmuntrade "sina" chaebols att använda den skyddade hemmamarknaden som bas för att ge sig ut på världsmarknaden och konkurrera med europeiska, amerikanska och japanska bolag. Det lyckades utmärkt. Utomlands mötte bolagen den konkurrens som är nödvändig för en fungerande marknadsekonomi.

Inte undra på att vi idag köper en Samsung eller LG-apparat när vi ska byta tv, eller en Hyundai eller Kia när vi ska byta bil. 1964 exporterade Sydkorea för motsvarande 100 miljoner dollar. Tretton år senare var värdet på exporten 10 miljarder dollar. Samtidigt hade BNP per capita nått 1 040 dollar.

Bistånd viktigt för Sydkoreas utveckling

Chaebols bidrag till den expanderande sydkoreanska ekonomin till trots. Bistånd, inte minst från USA, spelade en viktig roll i Sydkoreas utveckling. Det svenska biståndet till National Medical Center spelade i jämförelse inte ens en marginell roll.

Perioden 1948-1978 gav USA 60 miljarder dollar om året i bistånd till Sydkorea. Som en jämförelse gav USA under samma period 68,9 miljarder dollar till hela Afrika och 140,8 miljarder dollar till Latinamerika.

– Biståndet till Sydkorea saknade motstycke, och när USA drog sig ur klev Japan in. Den som vill dra några slutsatser av Sydkoreas snabba utveckling måste se även den delen av vår historia. Vårt strategiska läge i kalla kriget, omgivet av Kina och Nordkorea och Japan gav oss en kontext som gjorde att ekonomin kunde lyfta. Det finns saker att lära sig av vår utveckling, men det går inte att kopiera den, säger Moon S Hong.

I dag är Sydkorea självt en stor biståndsgivare. Efter demokratiseringen i slutet av 1980-talet ansåg den nya regeringen att Sydkorea, liksom tidigare Japan, skulle använda sin nyvunna rikedom för att hjälpa andra.

– Vårt land skulle inte vara sämre än Japan, det har alltid varit en viktig fråga för oss, skrattar Moon S Hong.

Bistånd för dem med tveksam syn på demokrati

Enligt Moon S Hong finns det en oroande trend att flera av de länder som ber om bistånd från Sydkorea gör det för att de letar efter en alternativ utvecklingsmodell.

I Sydkorea kom det stora ekonomiska lyftet under diktaturen på 1960- och 1970-talen. En sådan toppstyrd modell passar flera av de regeringar i världen som gärna ser att deras land får ekonomiska framgångar utan demokratiska reformer.

– Den sydkoreanska modellen handlade mycket om stabilitet och att alla medborgare måste offra sig för landets utveckling. Den hade en nationalistisk prägel. Det har påverkat vår biståndspolitik. Där EU och väst satsar på bistånd för att utveckla demokratiska styrmodellen och mänskliga rättigheter handlar biståndet från Sydkorea ofta om infrastruktur och statlig effektivitet. I dag har Europa tappat mycket av sin lyskraft, och andra modeller blivit mer efterfrågade, säger Moon S Hongs kollega Tea Joo Lee.

Utveckling inte möjligt utan levande civilsamhälle

Trots bilden av den effektiva staten, hade utvecklingen inte varit möjlig utan ett levande civilsamhälle. Det understryker både Moon S Hong och Tea Joo Lee.

–Det var växande folkliga rörelser som bidrog till att landet blev demokratiskt på 1980-talet. Och den ekonomiska utvecklingen hade inte varit möjlig utan ett stort folkligt engagemang. Det var inte bara en utveckling styrd uppifrån, även om det kan se ut så när man studerar modellen utifrån, säger Moon S Hong.

Sydkorea har idag en av världens bäst utbildade befolkningar, men som i de flesta utvecklade ekonomier under 2000-talet pressas medelklassen allt hårdare. För många unga som i dag kommer ut på arbetsmarknaden räcker det inte ens med en masterutbildning för att få ett jobb.

– Jag är glad att jag växte upp under en tid då allt kändes möjligt. Om man bara utbildade sig och jobbade hårt skulle det går bra. I dag finns det en generell känsla av att det inte går åt rätt håll för Sydkorea. Det är svårare att få ett fast jobb. Ojämlikheten blir större, och våra sociala trygghetssystem har inte hängt med den ekonomiska utvecklingen, säger Moon S Hong.

Hindras av ett patriarkalt system

Sydkoreas utmaningar känns idag igen från flera av världens mer förmögna länder. Välfärdssystemet brister och de sociala och ekonomiska klyftorna ökar. Landet lever också kvar i ett traditionellt patriarkalt system, utan tillgång till föräldraförsäkring eller barnomsorg. Det gör att många unga kvinnor väljer karriär före familj.

För Moon S Hong är det därför självklart att FN:s nya hållbara utvecklingsmål lika mycket handlar om att bidra till utveckling i Afrika, som hemma i Sydkorea.

– Utvecklingsmålen ger oss en möjlighet att tänka en gång till om vårt eget lands framtid, säger hon. Den fattigdom utvecklingsmålen talar om finns inte bara i de fattiga länderna. Det handlar om att minska ojämlikheten i ett läge där alla länder blivit mer ojämlika. Genom biståndet jobbar vi fram metoder för att bekämpa fattigdomen i Afrika och andra delar av Asien. Det är bra, men nu måste vi prata mer om våra egna problem. På det viset blir vi nog också bättre på att hjälpa andra.

Text: Jesper Bengtsson

Foto: Elisabeth Johansson