Fackledaren Khaing Zar, på besök i Sverige.

Fackledaren Khaing Zar, på besök i Sverige.

Fackledare i Myanmar: Inget fack kan överleva juntan

Över hundra fackledare har satts i fängelse, många tvingats i exil och hundratusentals arbetare har förlorat jobben. De rättigheter som Myanmars anställda kämpat sig till sedan förra militärjuntan riskerar att gå om intet nu, varnar fackledaren Khaing Zar, på besök i Sverige.

Publicerad:

Under den förra militärregimen i Myanmar och fram till 2012 var det förbjudet med fackförbund i landet. Men i takt med att demokratiseringen kom igång och stora, internationella företag började tillverka i och göra affärer med Myanmar väcktes landets fackförbundsrörelse till liv. Det fick positiva konsekvenser för många arbetare, som under det tidiga 2000-talet jobbat under mer eller mindre oreglerade förhållanden och utan något att säga till om. 

En av dem var Khaing Zar. Som ung arbetare i en klädfabrik vid gränsen mellan Myanmar och Thailand började hon engagera sig fackligt, även om möjligheterna att agera var små. Hon jobbade 14 timmar om dagen, sju dagar i veckan.

Växande fackförbund

I dag är hon 36 år och ordförande för facksammanslutningen Industrial Workers Federation of Myanmar (IWFM). Medlemstalet i IWFM, som bland annat organiserar arbetare i textilindustrin, har vuxit så att det knakat under senare år. Mellan 2017 och 2019 ökade antalet medlemmar från 17 000 till 24 000. Under pandemin har dock antalet gått ner igen, i samband med att arbetare förlorat jobben.

Före pandemin var Myanmar en allt viktigare klädleverantör till varumärken i väst, såsom svenska H&M. De stora märkenas närvaro – och de lokala fabrikernas rädsla att förlora dem som kunder – bidrog till att fackrörelsen kunde utvecklas, även om det varit en utmaning i ett land där den unga generationen är uppvuxen utan att egentligen veta vad ett fack är. Man hade kommit långt. Men militärkuppen i februari sopade effektivt bort arbetarnas alla rättigheter, säger Khaing Zar till OmVärlden, när hon besöker Sverige för att bland annat prata på LO och träffa arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S).

– Rent lagligt får det fortfarande finnas fackförbund, men sättet som militären använder sin makt gör det omöjligt för facken att arbeta, säger Khaing Zar.

116 ledare gripna

I militärjuntans våldsamma attacker på civila som gett sig ut i protest mot kuppen har också fackförbunden och dess medlemmar angripits. I mitten av mars skickade militären tusentals soldater till de stora industriområdena, där många arbetare också bor, för att sätta stopp för anti-militärprotesterna där. Ett av dem var Hlaing Thar Yar utanför Yangon, där flera av de fabriker som till exempel H&M och Lindex anlitar ligger.

– Den dagen dödades över 100 människor, säger Khaing Zar.

Ledarna för protesterna togs till fånga och militären tog makten över områdena.

Från Khaing Zars förbund IWFM har 27 fackledare sedan kuppen gripits och låsts in.  Sammanlagt har 116 fackledare tagits till fånga.

– En ledare från mitt förbud sköts till döds. Han jobbade i gruvorna och sköts under en demonstration, säger Khaing Zar.

I samband med kuppen och våldet som följde beslutade många klädmärken att pausa sina beställningar från Myanmar. I kombination med den ekonomiska avmattning och färre beställningar som pandemin inneburit blev det ett hårt slag mot landets textilindustri.

Kuppen svepskäl att avskeda

Många fabriksägare använde därför kuppen och demonstrationerna som en förevändning för att göra sig av med arbetare som kostade pengar, förklarar Khaing Zar. Efter oroligheterna i mars öppnade de snabbt fabrikerna igen, men arbetarna kunde inte ta sig dit för det fanns inga transporter och de kunde inte få någon information eftersom militären hade stängt ner mobilnätet.

–Många var också oroliga för sin säkerhet och när arbetarna inte kunde ta sig till fabriken så kunde ägaren avskeda dem, säger Khaing Zar.

I Myanmar gäller att en arbetsgivare får lov att säga upp personal som varit borta mer än tre dagar utan giltiga skäl. Hundratusentals anställda fick sparken i samband med det, enligt fackförbunden.

Khaing Zar berättar att IWFM då bestämde sig för att försöka ta hjälp av kända varumärken.

– Vi vädjade till dem att de skulle be sina fabriker att inte sparka sina arbetare i dessa svåra tider. Men vi har inte kommit till någon överenskommelse ännu, säger hon.

”Lider och svälter”

Khaing Zar uppmanades av märkena att använda sig av mekanismen för tvistlösning, säger hon.

–Men det är ju hundratusentals arbetare som förlorat jobbet från flera hundra fabriker – det finns inte en chans att vi kan samla och driva alla dessa fall. Bara en bråkdel av de drabbade kommer att kunna få ersättning, säger hon uppgivet.

Hon konstaterar att den rådande situationen i Myanmar är mycket illa för de fria facken. Samtidigt är dess roll kanske viktigare än någonsin. Kraftig inflation har gjort att arbetares löner inte är värda speciellt mycket och minimilönen är fortfarande mycket låg. 

–Vi måste få bort militären. De är den främsta anledningen till att arbetare lider och svälter nu. Vi ber omvärlden att införa skarpa sanktioner mot Myanmar, säger Khaing Zar. 

Annars riskerar det arbete som gjorts och de framgångar som nåtts under åren av relativ demokrati att gå om intet enligt Khaing Zar.

–­Inget demokratiskt fackförbund kan överleva under militärregimen, klargör hon. 

Och lyssna på vår podd om hur unga i Myanmar tar fajten med militärjuntan: 

Mer läsning

Vänsterpartiets biståndspolitiska talesperson Yasmine Posio vill se mer fokus på jämställdhet i biståndsbudgeten.

”En procent av BNI är ett golv inte ett tak”

Vänsterpartiet anser i stort att dagens svenska biståndspolitik är bra och relevant. Men Yasmine Posio, biståndspolitisk talesperson Vänsterpartiet, efterlyser mer fokus på sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, och additionella klimatsatsningar. 

Hana Al-Khamri, journalist och nu författare av en bok om hennes tid på en kvinnoredaktion i Saudiarabien.

”Det råder total könsapartheid i Saudiarabien”

Hana Al-Khamri, är en 34 årig journalist som bor i Sverige och växte upp i Saudiarabien där hon arbetade på en kvinnoredaktion. Om detta och om kampen som kvinnliga saudiska journalister för skriver hon om i boken ”Väluppfostrade kvinnor skriver sällan historia” som släpps den 15 oktober. OmVärlden träffade henne för ett samtal.