Margaret Maina såg sin barndoms bäckar torka ut och förorenas

– När de första regnen föll för året sprang vi barn till bäckarna som flöt runt byn. Under torrperioden var de bara rännilar, men så fort regnen föll fylldes de till brädden med nytt, svalkande vatten. Där fanns grodor som dök upp samtidigt med regnen, som vi brukade fånga och mata med insekter. Det var så roligt, säger Margaret Maina.

I dag arbetar hon, förutom som vd för ett vatten och avloppsföretag, även med organisationen Women in Water som vill stärka kvinnors roll i frågor som rör vattenhushållning. Hon förklarar att otillräcklig vattenförsörjning är den största enskilda utmaningen i kvinnors liv i Afrika söder om Sahara.

Klimatförändringarna har gjort det varmare och torrare i Kenya. Det betyder att kvinnorna, som ansvarar för vattenförsörjningen, ofta behöver gå längre sträckor varje dag för att hämta hem det tunga vattnet.

– Kvinnor har ofta lösningar på många problem, men av tradition är de tysta, det vill vi ändra på, säger hon.

Margaret berättar att de i barndomsbyn brukade ta allt hushållsvatten året runt från de närliggande bäckarna. Vattnet var gott, rent och klart och gick att dricka precis som det var. Runt vattendragen växte tät skog där de brukade plocka vilda frukter.

– Det var idylliskt, så här i efterhand nästan overkligt, skrattar hon.

Bäckarna mynnade ut i två stora floder som byarna låg mitt emellan. Den ena floden, Tanafloden, kommer från Mount Kenyas höjder och är den största i landet. I den andra, Gurafloden, som flyter från Abadarebergen i Nyeridistriktet, lärde hon och hennes syskon sig att simma.

– Lyckligtvis är de två stora floderna intakta än i dag. De har sina källor i Kenyas skogrikaste områden och jag tror att det har betydelse, men tyvärr är mina bäckar alla torra nu. De visar sig bara under regnperioden. När jag berättar för min dotter att det var från de där nu torra bäckfårorna vi fick allt vårt dricksvatten tror hon inte att det är sant, säger hon.

I dag går det inte längre att dricka vattnet i vattendragen ens under regnperioden, förklarar Margaret. Den som gör det blir sjuk av föroreningar.

Regnmönstren har förändrats mycket och det finns, enligt Margaret, inget tvivel om att det beror på klimatförändringarna.

– På den tiden var regnen förutsägbara, men det är de inte längre, förklarar hon. Tidigare hade vi två regniga årstider på ett år. Långa, ihållande regn föll mellan mars och maj och under oktober fick vi många korta skurar.

Hon suckar och säger att det där nu känns avlägset och att allt är annorlunda i dag. Torrperioden är längre och de vilda fruktträden har torkat och huggits ned. I byarna kan de inte längre odla samma växter som förr utan att konstbevattna.

– Det har förändrat bybornas kost och de äter mer enformigt. Det gör mig ledsen. Jag tänker på framtida generationer och undrar hur det ska gå, säger hon.

Organisationen Women in Water som Margaret är engagerad i, försöker få skolbarn att återvinna vattnet som de tvättar sig i och hälla det på plantor och träd utanför bostaden. I bland går det att använda allt avloppsvatten.

Det kan tyckes som en liten åtgärd avslutar hon med ett, trots allt, hoppfullt leende.

– Om många barn lär sig det här och sedan fortsätter med det som vuxna tror vi att det i längden kommer göra skillnad för växtligheten och matproduktionen, säger hon.

Johanna Henriksson