Go to main navigation
Foto från filminspelningen.

Foto: Jérôme Fino/Sahelsounds/2014

Foto från filminspelningen.

Foton från filminspelningen med Mdou Moctar och regissören Christoffer Kirkley.

Foto: Jérôme Fino/Sahelsounds/2014

Foton från filminspelningen med Mdou Moctar och regissören Christoffer Kirkley.

Foto: Jérôme Fino/Sahelsounds/2014

Tuaregisk gitarrhjälte har huvudroll i Västafrikas Purple Rain

I januari hade världens första tuaregspråkiga långfilm premiär i Niger och USA, och snart släpps dvd:n för försäljning på nätet. Det handlar om en västafrikansk version av Purple Rain med lika delar elgitarrer, tuaregtoner och ungdomlig kärlek.

Dj:n och musikentusiasten Christopher Kirkley skämtade med en vän om att göra en västafrikansk version av musikfilmklassikern Purple Rain. Så föddes idén till filmen Akounak Tedalat Taha Tazoughai, en grovhuggen översättning av den amerikanska förlagans titel och som betyder ungefär ”Blått regn med lite rött i sig”.

– Grundberättelsen i Purple Rain, med en ung musiker som kämpar för att slå igenom, går i princip att applicera var som helst. Så vi utgick från den och finjusterade till västafrikanska förhållanden.

Christopher Kirkley, som bor och verkar i Portland, Oregon, har sedan 2009 rest runt i de västafrikanska länder som utgör Sahelområdet i syfte att leta upp och sprida vidare ny musik. Från början var planen att spela in Akounak Tedalat Taha Tazoughai i Mali. Men med två tredjedelar av landet ockuperat av militanta islamistgrupper som bannlyst all musik och förstört såväl instrument som inspelningar, föll valet istället på Niger. Huvudrollen föll på den tuaregiske gitarristen Mdou Moctar.

– Den västafrikanska musiken har ofta ett tävlingselement i sig. För många rör det sig snarare om ett levebröd än en hobby. Det är just det vi ville fånga i filmen. Genom att berätta Mdou Moctars historia berättar vi också om alla dessa kämpande musiker, där den bäste också har de bästa möjligheterna att kunna försörja sig.

Filmen har hämtat inspiration både från italiensk neorealism och av den fransk-nigerirske filmskaparen Jean Rouch. För även om Akounak Tedalat Taha Tazoughai är historiens första tuaregspråkiga långfilm, trots att språket i dag talas av över 1,2 miljoner människor, har Niger i sig en rik filmhistoria. Under 1960- och 1970-talen var landet ett av Afrikas mest blomstrande filmländer, med 1968 års Cabascabo som det första afrikanska bidraget någonsin på filmfestivalen i Cannes.

Att producera filmen tog sin tid, och i början var medlen minst sagt knappa. Christopher Kirkley tänkte sig först en snabb nollbudgetproduktion i neorealistisk stil. På plats i staden Agadez, Niger för två år sedan insåg han dock att det material man fått skulle räcka för att söka mer finansiering.

Genom en insamlingskampanj på amerikanska crowdfundingsajten Kickstarter kunde Christopher Kirkley och hans fotograf ett halvår senare återvända till Niger. De spelade då in resten av filmen tillsammans med lokala medhjälpare och aktörer.

Filmens hjälte Mdou Moctar har hittills gett ut två album på Christopher Kirkleys skivbolag Sahelsounds, och turnerade förra sommaren i Europa med stopp i både Gerlesborg och Gagnef. Medan tuareg- och ökenbluesbandet Tinariwens texter ofta fokuserar på politiska frågor, handlar Mdou Moctars sånger istället om vardagsliv och kärlek.

– Filmens titelsång Donya handlar om hur livet är i ständig förändring, likt en kameleont som klättrar från träd till träd och konsekvent byter färg. På samma sätt har gatulivet i Agadez gått från att domineras av kameler till att belamras med motorcyklar. Mdou Moctars musik bygger på saker som ordspråk och poesi. Jag tror inte att han har en enda text som kan räknas som politisk.

Planen är att distribuera Akounak Tedalat Taha Tazoughai först i Västafrika digitalt och som dvd, och senare även för en västerländsk publik.

Text: Karolina Bergström

Artikeln har tidigare publicerats i tidskriften Lira, i en kortare version.

Trailer