Go to main navigation
Joakim Medin

Joakim Medin

Foto: Julia Björne

KULTUR

”Jag berättar om min egen gråt”

Han var den enda västerländska journalisten som rapporterade om frontlinjen i kriget mellan kurdiska YPK och Islamisk staten. I sin bok Kobane, skriver han om kurdernas kamp, och att det bara fanns ett sätt att berätta deras historia - fortsätta framåt.
– När jag känner stanken av en död människa mår jag illa, säger han.

I september 2014 var alla världens ögon riktade mot staten Kobane i norra Syrien, där striden mellan kurdiska försvarsstyrkorna YPK och YPJ och Islamiska Staten pågick. Joakim Medin var den enda västerländska journalist som stannade kvar när IS drog in i staden. Det gjorde honom inte bara ensam, utan han blev också hela världens ögon och öron.

Efter att BBC hade rapporterat från Kobane och kallat det en spökstad, stod Joakim där och såg hur tusentals civila gjorde vad de kunde för att förbereda sig för IS framfart. Då ringde FN:s särskilda sändebud för Syrien, Staffan de Mistura, till Joakim Medin.

– Han sa att han ringde från Genéve och hade fått mitt nummer från Twitter. Han sa att jag var den sista som var kvar och frågade om jag såg några civila. Jag såg hundratals, säger Joakim.

Joakim Medin förstod att de kurdiska soldaterna som han följde var de enda som kunde förhindra ett folkmord. Kurderna, ett statslöst folk, skulle bli västvärldens viktigaste partner och det skulle förändra hela regionen. Understödda av amerikanskt bombflyg tog det sex månader för kurderna att driva ut inkräktarna.

– Det var en tung börda att vara den sista västerländska journalisten på plats, men det var ansvarskänslan som fick mig att stanna kvar, trots att IS var så nära. Den känslan har jag fortfarande kvar: betydelsen att vara på plats och se det som händer, säger Joakim Medin.

I boken berättar Joakim Medin historien om kurderna. Han utger sig inte för att förklara kriget i Syrien och han gör inte heller anspråk på att berätta historien om alla kurder, och alla politiska fraktioner. Han vill ge en fördjupande bild av det han själv upplevt, människor han mött och det han själv kallar den kurdiska våren.

– Min starkaste upplevelse var tonårstjejen som jag mötte. Hon var från en by utanför staden och skulle försvara sin kurdiska mark mot inkräktarna. Syrien hade redan kollapsat, och kriget handlade nu om markplättar, som i en Mad Max-film. De utländska inkräktarna attackerade och här stod tonårsflickor och sköt tillbaka tills de dog, säger Joakim Medin.

Första prövningen

Redan vid den illegala gränsövergången från Turkiet till Syrien, ställdes Joakim inför en avgörande prövning. Tillsammans med kurdiska soldater och ett nyhetsteam från VICE skulle de, maskerade och i skydd av mörker, springa över gränsen. De blev sedda och beskjutna av turkisk gränspolis.

Kurderna sprang för sina liv framåt mot gränsen. VICE-teamet blev paralyserat. Joakim blev tvungen att ta ett snabbt beslut. Han skulle berätta historien om kurderna, och då fanns det bara en väg: framåt. Hans övertygelse, arbetsmoral och ansvarskänsla fick styra honom, han sprang tillsammans med de kurdiska soldaterna och klarar sig oskadd över gränsen. Senare fick han höra att VICE-teamet blivit fängslat och deporterat.

– Alla vi som har smugglats över gränsen vet att det farligt. Man ställs inför valet att låta bli eller köra på.

Den mänskliga faktorn speglas i boken av ett aktivt berättar-jag, som både upplever, skrattar och gråter. Men det blir också tydligt att Joakim drivs av en övertygelse om att det han gör är gott och att det kommer ur ett brinnande engagemang för de utsatta i världen.

– Jag visar min sorg och mitt lidande och jag berättar om min egen gråt. Jag är bara människa. När jag känner stanken av en död människa mår jag illa. När någon jag träffat dagen innan blir halshuggen blir jag förbannad. Hade jag inte reagerat hade jag blivit tokig, säger Joakim.

Vart har medmänskligheten tagit vägen?

Efter att striderna i Kobane blivit för intensiva och miljön för farlig, evakuerades han ur staden tillsammans med tusentals flyende civila. Vid den turkiska gränsen stod flera hundra bilar, traktorer och skördetröskor som de flyende inte fick ta med sig över gränsen. Många tvekade inför att lämna alla sina egendomar bakom sig och visste att framtidsutsikterna i ett turkiskt flyktingläger inte var de ljusaste.

– Jag satte mig ned med en syrisk man. Han undrade uppgivet hur människan kunde göra så här. Vårt långa samtal fick mig att själv börja fundera. Det är i den här delen av världen som den mänskliga civilisationen en gång uppstod. Vad säger det om medmänskligheten idag? Och här sitter jag med en syrisk man och delar denna insikt, avslutar Joakim.

 

Björn Widmark