Go to main navigation
hellsten.jpg

Elisabet Hellsten under sin tjänstgöring.

Foto: Anita Bertilsson och Lars Krögerström

kultur/BOKTIPS

Med livet som insats

Hon har sett massakrer på nära håll, tvingats bära skottsäker väst och arbetat i några av världens farligaste miljöer. Men viljan att göra nytta har drivit henne framåt trots att livsvalen ibland varit mycket svåra.
– Jag valde bort vänner, kärlek och barn, men jag har fått så mycket tillbaka, säger Elisabet Hellsten.

I 18 år har Elisabet Hellsten levt och arbetat med mänskliga rättigheter i konflikthärdar. I boken ”Utsänd” berättar hon sin egen historia om hur det är att arbeta med utvecklingsarbete och samtidigt riskera livet. Hon vill visa hur biståndet och diplomatin fungerar i praktiken och inspirera andra att göra samma resa.

I Libanon, september 1982, blev hon vittne till massakern i Sabra och Shatila, då libanesisk milis gick in i ett palestinskt flyktingläger och dödade fler än 3 000 civila, enligt Röda korset. Elisabet arbetade som sjuksköterska, och händelsen blir hennes första närkontakt med döden i en konflikt.

– Ju närmre jag kom faran, desto närmre ville jag gå. Jag ville inte ha kontroll, men jag ville ha information, säger Elisabet.

Sedan dess har hon arbetat med kvinnor och demokrati i Limas förstäder, där hon själv blev fängslad anklagad för terrorism. Hon arbetade som chef för Rädda Barnen i Sydamerika. Mellan 2009 och 2011 tvingades hon bära skottsäker väst och hjälm i Bagdad, som ställföreträdare åt ambassadören. Rädslan var alltid närvarande, men ett liv i konflikter hade härdat henne att inte slås av panik inför faran.

– Det går inte att vara rädd, för då skulle ingenting fungera, och Sveriges närvaro är så viktig i de här områdena, säger Elisabet.

Uppoffringar och överraskningar

Hennes val av karriär har inneburit både uppoffringar och överraskningar. Hennes drivkraft att vilja påverka och minska fattigdomen i världen gjorde att hon tvingades välja mellan familj och karriär. Hon valde ett liv utan man och barn, men höll hårt fast i en liten men viktig grupp med vänner i Sverige.

Men självklart har det också varit tufft. Den farliga miljön och de många och långa resorna gör det svårt att ha familj och barn, och det är många som väljer att leva sina liv utan partner. I boken skildras Elisabets långa kärlekshistoria som slutar på samma sätt.

– Samtidigt känns det inte som att jag har missat så mycket hemma, utan istället har jag fått så mycket tillbaka i form av gemenskap och känslan av att göra skillnad, säger Elisabet.

Tuffa besked

Efter att ha arbetat på ambassaden i Irak kom den svåraste prövningen hittills. Cancerbeskedet inledde en två år lång kamp med en tuff cellgiftsbehandling: en kamp som hon inte trodde att hon skulle överleva. Hon till och med planerade sin egen begravning.

Men hennes beslutfasthet och bra läkare gjorde att hon klarade det. Efter hennes tillfrisknande var det ingen tvekan om att hon skulle tillbaka till Sida. Väl tillbaka möttes hon av en organisation som genomgått en stor administrativ förändring, och ingenting var sig likt. Nya komplicerade utvärderingsprocesser skulle styra bort från risker, men i boken beskriver Elisabet hur försiktigheten istället går ut över innehållet i programmen.

– Om vi inte har ett vettigt innehåll så spelar det ingen roll ifall vi har världens bästa system. Ibland måste man våga ta risker, säger Elisabet Hellsten.

Boken är Elisabets sätt att dela med sig av sin historia, dels för att visa hur branschen fungerar, men också för att inspirera och engagera andra att göra samma resa. Hennes historia om att leva och arbeta i konflikthärdar är skriven för den stora andel människor som vill åka ut och göra skillnad, menar hon.

– När jag var liten så sa jag att jag skulle bli författare, men pappa sa att man i så fall måste ha något att skriva om. Nu tycker jag att jag har något att skriva om, och jag skulle åka tillbaka igen om jag fick chansen, säger hon.


Björn Widmark