Go to main navigation
Chigozie Obioma

Chigozie Obioma.

Foto: Julia Björne

kultur

Nigeriansk författare spinner en fasansfull väv

Vidskepelse, rädsla och en frånvarande fader. Det är ingredienserna i ”Fiskarmännen”, av Chigozie Obioma, som fått världens litteraturkritiker att hylla författaren och New York Times att kalla honom Chinua Achebes arvtagare.
– Men den handlar också om ett land där galningen blir en metafor för en främling som förstör, säger Chigozie Obioma.

Chigozie Obioma tar en klunk grönt te där han sitter nersjunken i OmVärldens fikarum, omgiven av bilder från världens alla hörn.

­– Ni har mycket bilder från Afrika, nickar han och berättar att han arbetade med sin debutroman i flera år.

– Grundstoryn gick på några dagar, men det som tar tid att utveckla är alla spår, säger han. 

Det är just dessa vindlande spår, myter och språkliga utvecklingar som sätter romanens unika röst, men här finns också en smittande livsglädje, som med barnets perspektiv tar läsaren i handen. Det är en hand som behövs, för det är en mörk tragedi där spindelväven tätnar sida för sida. 

”Fiskarmännen” handlar om en kärleksfull familj som krackelerar när fadern flyttar på grund av sitt arbete. Fyra sammansvetsade bröder söker sig då ut på äventyr, mot en förgiftad flod, dit de inte får gå. Floden för tankarna till det av olja nedsmutsade floddeltat i sydöstra Nigeria. En eftermiddag möter de stadens galning vars profetia tränger sig i brödernas gemenskap och förstör. 

Chigozie Obiomas växte själv upp i en stor familj, med sju bröder och fyra systrar. Familjen flyttade mycket på grund av faderns arbete som revisor på en bank. Egentligen skulle han följt i sin fars fotspår och studerat ekonomi.

­– Jag gillade matematik, men var rädd att fastna i ett nio- till fem-jobb som skulle hindra mig från att göra det jag älskar – att skriva. I sista minuten beslöt jag mig för att flytta till en internationell skola på Cypern, där det fanns fler som brydde sig om litteratur, säger Chigozie Obioma, som numer undervisar i litteratur och kreativt skrivande på University of Nebraska- Lincoln, i USA.

Hans debutroman har nominerats till Bookerpriset och The Guardians litterära pris, och påminner om en grekisk tragedi där ödet inte går att undkomma. Men Chigozie Obioma menar att den snarare är en klassisk Igbo-tragedi, ett av de dominerande folkslagen i Nigeria.

Den starkaste känslan

Den äldste brodern Ikeanna, brödernas ledare, blir besatt av rädsla och vidskepelse.

– Boken börjar med starka band mellan bröderna. Jag funderade på vad som kan förstöra broderskap, och kom fram till att rädslan är den starkaste känslan, säger han.

På ett plan kan romanen också läsas som en postkolonial berättelse över britternas sätt att härska och söndra bland de stammar som utgör Nigerias fundament.

Idag är Nigeria Afrikas folkrikaste land, med svåra inbördes problem; etniska motsättningar, den islamistiska terrorgruppen Boko-Haram som härjar i landets norra delar. Naturtillgångar som olja har skapat enorma rikedomar åt vissa, samtidigt som korruptionen och mutor tillhör det normala.

– I boken tränger sig galningen på bröderna, liksom britterna trängde sig på oss med västerländska idéer. De skapade en godtycklig nation som inte är hållbar i längden. Vi tänker inte i nationer, utan i stammar, säger han.

Men att globalisering och gemensamma värden skulle kunna ena även oliktänkande håller han inte med om.

–Vi måste hitta en afrikansk lösning, nationalstaterna fungerar inte. Britterna startade problemet, men idag är det vårt eget. Det är vår korruption nu, som vi inte tar itu med, människor är giriga och älskar makt. Vi har misslyckats så mycket. På Cypern, som är ett fattigare land än Nigeria, fanns infrastruktur, ja så mycket mer, säger han. 

Det västerländska är inte bäst

Boken Fiskarmännen är också en beskrivning av en patriarkal familj, eller ett land. När fadern trygga hand försvinner från hemmet, rämnar allt, och modern ber honom bestraffa barnen när han är på helgbesök. Barnen piskas och tyglas.

– Många i väst tycker att det är fel med bestraffningar, men jag har försökt skriva så ärligt jag kan, som det är, och så som vi ser kvinnans auktoritet. Hon är också den enda karaktären som inte jämförs med ett djur, hon är den starkaste, som börjar boken med en varning för vad som komma skall. Föräldrarna är inte elaka, de älskar barnen, att bestraffa barn är vanligt i Nigeria, säger han.

– Det händer till och med att nigerianer utomlands skickar hem sina barn som dragit iväg för mycket.

Inte heller tror han att det västländska sättet att leva på alltid är det bästa.

– Det är bara ett sätt, de frihetliga idéerna är bra, men afrikaner gillar inte allt i den västerländska kulturen. Det finns något vackert i skillnader och mångfald, och de måste få finnas, säger han.

 

Ylva Bergman