Go to main navigation
svalorna-volontar.jpg

En bild från Britta Jonssons privata fotoalbum. Bredvid bilden står att läsa: "Batikkvinnor och volontärer – Mallika, Govindammal, Britta, Dasani, Paccammal, Marie, Margaretha, Annasoya, Daphne, Elsa." 

Foto: Privat

KULTUR

Volontär i 60-talets brytningstid

Hon var en av de första pionjärvolontärerna som reste till Indiens slum. Hemma såg man henne som en idealist, själv ville hon göra något konkret för världen.
– Om jag nu inte gjort någonting annat vettigt i livet, så har jag iallafall gjort någonting för de här barnen, säger Britta Jonsson som deltagit i en ny bok om det svenska volontärarbetets avstamp.

Det var en brytningstid. Andra världskriget och tidigare kolonialism hade lämnat människor i det man då kallade för u-länder i stor fattigdom. Men i samband med avkoloniseringen skulle världen öppna sig och människors nyfikenhet på vad som fanns utanför Europas gränser skulle utvidgas. Viljan att göra gott fick ny kraft och volontärarbete var svaret. Den här brytningstiden som beskrivs i boken Pionjärvolontärerna av Cecilia Jonsson, (Makadam förlag), handlar bland annat om hur föreningen Svalornas volontärer reste till Indien och Perus fattigaste områden för att arbeta tillsammans med lokalbefolkningen för bättre livsvillkor. Men också om ett isolerat Sverige som klev ur sin bubbla för att sätta sig på kartan gällande det internationella utvecklingssamarbetet. 

Till slummen 


Tanken med Svalorna var att volontärerna skulle leva precis som lokalbefolkningen. De arbetade oavlönat och många sov utomhus på betongterasser, utan varken möbler eller sängar. 


När Britta Jonsson, numera pensionerad professor i sociologi, åkte till Cherian Nagar i Indien, 1965, hade andra volontärer redan börjat sätta grunden för mycket av arbetet i slummen. Bland annat hade man startat upp en batikverkstad som blev Brittas huvudområde under volontärtjänsten.




– Batik är ett hantverk där man vaxar tyg för att skapa mönster och doppar i olika färgbad. Redan efter någon månad kunde dessa tyger börja säljas. I samband med att vi så småningom fick in stora beställningar, från bland annat Sverige, så var en självförsörjande verksamhet snart igång, säger Britta Jonsson. 

Hon upptäckte ganska snabbt att kvinnorna de arbetade med hade tagit ockerlån och att de därför inte kunde försörja varken sig själva eller barnen med den lön de nu tjänade. 


– Ockrare satt utanför batikverkstan varje månad och plockade deras löner. Jag berättade om det för min pappa som då startade en skuldavskrivningsfond som ledde till att  skulderna kunde återbetalas och inkomsterna kunde flyttas över till en etablerad bank. På så vis kunde kvinnorna nu försörja sina familjer och till och med börja pensionsspara, säger Britta Jonsson.


Ur Brittas fotoalbum.

Vi och dem

Under Brittas vistelse i Indien hade relationerna till u-länderna intensifierats och ett nytt jämlikt tänkande var i fokus. Många i Sverige, särskilt unga radikala studenter, trodde sig nu veta svaren på vad som behövdes för att bekämpa fattigdomen.



– Man skulle "stoppa utsugningen” av u-länderna och att hjälpa till på plats nedvärderades. Vi visste hur komplicerad situationen var där borta och blev frustrerade över att människor här hemma hade en så förenklad bild av verkligheten, säger Britta Jonsson.





I boken beskriver flera av 60-talets volontärer hur svårt det var att förhålla sig till att människorna de mötte i utvecklingsländerna såg sig som mindre värda än volontärerna, en kvarleva från kolonialtidens djupa rasism. Trots det beskriver volontärerna ändå de många gånger starka vänskapsband som knöts.



Kvinnorna jag jobbade med blev de närmsta vännerna jag någonsin haft. De var otroligt personliga. Vi svenskar har lärt in ett beteende som ibland känns lite konstlat. När jag reste tillbaka efter 20 år jobbade kvinnorna kvar med batiken och deras barn hade blivit vuxna. Då var det stora famnen. Om man skulle tro på reinkarnation, som man gör i Indien, kanske jag levt där flera liv och längtade "hem” redan från barndomen, säger Britta Jonsson.



Volontärarbetet utvecklas

Svalornas pionjärvolontärer på 60-talet var med om att lägga grunden för Sveriges internationella utvecklingssamarbete. Idag har Svalornas verksamhet professionaliserats med utbildad personal och utvecklingssamarbeten med utvalda lokala organisationer.
 Svalornas volontärtjänst har ersatts av ett praktikantprogram där de engagerade åker ut för att få kunskap om arbetet på plats, snarare än att lära ut.


Många menar att volontärresor idag handlar mer om att förverkliga sig själv och kombinera en turistresa med någonting betydelsefullt. Nyligen myntades ordet ”volonturism”.
 Men Britta Jonsson menar att det inte är något nytt:


– Även på 60-talet reste volontärer ut av olika anledningar. ”Turistvolontärer” kallades de som hade fler syften med sin resa än att göra gott. Nyfikenheten på världen idag tror jag är densamma som då, säger hon.

– Det finns också mycket i dagens bistånd som påminner om det vi höll på med inom volontärarbetet för 50 år sedan. Jag tänker till exempel på organisationen Hand in Hand som har satsat mångmiljoner på att hjälpa kvinnor att starta småföretag i slumområden. Det var ju precis det vi höll på med på 60-talet. Så det vi gjorde kanske inte var så tokigt ändå, säger Britta Jonsson.

 

Malin Sivén