Go to main navigation
FRANCE-MUSIC-FESTIVAL-RIO-LOCO
TT-Hugh-Masekela dead prostata cancer apartheid

När västvärldens stjärnor tills slut stod upp för kampen mot apartheid var det ett hårt arbete från bland andra musiker som Hugh Masekela som låg bakom.

Foto: TT/REMY GABALDA

KULTUR

Hugh Masekela använde musiken i kampen mot apartheid

Han kämpade mot apartheid och använde musiken för att få världen att engagera sig mot förtrycket. Nu är en av Sydafrikas mest tongivande musiker död men hans sånger är för evigt sammanflätade med världshistorien.
”Jag har levt för musik sedan jag började tänka" sa han.

Alla kamper föder sina sånger. Kurderna har sina, den arabiska våren hade sina, och under grekernas kamp mot militärjuntan under 70-talet sjöngs Mikis Theodorakis sånger i stora delar av Europa.

Men frågan är om någon rörelse blivit så tätt förknippad med sin musik som ANC och anti-apartheidrörelsen – och Hugh Masekela skrev en av de mest ikoniska kampsångerna: Bring him back home (Nelson Mandela). 

De 23 janauri 2018 avled den 78-årige Hugh Masekela i Johannesburg och sörjs nu av en värld av musiker, musikälskare och generationer som kämpade mot apartheid.

Lyssna på Bring Him Back Home (Nelson Mandela):

Låten kom till bara några år innan apartheids fall, efter det att Nelson Mandela 1985 smugglat ut ett gratulationsbrev från fängelseön Robben Island till Hugh Masekela på dennes födelsedag, som tack skrev han den berömda låten.

Då hade Masekela redan varit involverad i kampen, direkt och indirekt, i hela sitt liv, ända sedan uppväxten i ett Sydafrika där raslagarna stramas åt allt mer.

Masekela lämnar landet efter Sharpvillemassakern

Själv klarar sig den unge jazzmusikern till en början ganska bra. Han medverkar på den första LP:n med ett svart sydafrikanskt jazzband, The Jazz Epistles, 1959 och när musikalen King Kong, med Miriam Makeba i huvudrollen, spelas för fulla hus i Sydafrika är det Masekela som spelar trumpet.

Efter Sharpevillemasakern 1960, då 69 demonstranter skjuts ihjäl, skärps förtrycket och folksamlingar på fler än 10 personer förbjuds. Masekela bestämmer sig för att lämna landet.

– Då var jag tjugo. Min plan var att studera i London och sedan komma tillbaka. Jag hade tänkt vara borta i fyra år, men medan jag var borta fängslades Mandela och allt blev bara värre. Det tog 31 år innan jag kunde komma tillbaka till Sydafrika, berättade Masekela när jag för tio år sedan intervjuade honom för tidningen Lira.

I exil finns redan Miriam Makeba, som fråntagits sitt medborgarskap medan hon turnerat utomlands. Hon hjälper honom till New York och introducerar honom för alla man ska känna i staden. Bland dem Harry Belafonte, som redan är en världskändis och som är med och finansierar medborgarrättsrörelsen. Masekala och Makeba är också gifta under ett par år.

Politiska sånger – och en världshit

Tiden i USA är extremt produktiv och Masekela spelar in tolv album på åtta år. Till att börja med instrumental jazz med klara afrikanska förtecken, där han också utvecklar sin karakteristiska spelstil, med omväxlande stackaton och flödande melodiska partier.

Snart börjar han också plocka in andra influenser. Särskilt viktig blev stadens latin-scen, där afrokaribiska rytmer blandades med afroamerikanskt sound. Den här musiken hade även haft stor betydelse i Afrika, men fick inte spelas eller ges ut i Sydafrika.

– Senare i Västafrika såg jag vilket inflytande den karibiska musiken hade haft där, men i Sydafrika hade vi varit avskärmade från allt sådant.

Här och där, instuckna bland resten av hans material, finns också redan nu ilsket politiska sånger som Mace and Grenades, som beskriver Sharpevillemassakern, och Colonial man, där han i stället angriper kolonialismen som sådan.

När han till slut får en hit som gör honom till stjärna är det med den instrumentala och opolitiska Grazing in the Grass, men det är under den här tiden som han och Miriam Makeba, som också talar inför FN:s generalförsamling, lägger grunden för den fortsatta musikaliska kampen mot apartheid. Genom kontakterna i den amerikanska musikindustrin kan de nå ut i hela världen, på ett sätt som andra aktivister bara kan drömma om. Och när västvärldens stjärnor under 80- och 90-talet sluter upp i kampen mot apartheidregimen är det delvis frukten av ett hårt arbete av sydafrikaner i exil, bland dem Masekela och Makeba.

Se Hugh Maskela live framföra Grazing in the Grass:

Under 70- och 80-talet lever Masekela ett kringflackande liv i USA, Ghana, Guinea, Liberia och Storbritannien. Han spelar med Paul Simon, The Byrds, Bob Marley, Manu Dibango och Harry Belafonte. Han skriver också en av Miriam Makebas mest kända protestlåtar, Soweto Blues, om Sowetoupproret 1976, som blev ännu blodigare än Sharpevillemassakern.

På 80-talet grundar han en mobil studio i Botswana, nära gränsen till Sydafrika, där det är möjligt att ha en viss kontakt med musiker i det förtryckta hemlandet.

Nya tider krävde nya kampsånger

Efter att apartheids fall kunde Hugh Masekela till slut återvända hem.

– Det var både stort och sorgligt att komma hem efter så lång tid. Stort att få spela med sydafrikanska musiker igen men sorgligt att se vad man hade gjort med landet under trettio år.

Väl hemma ägnade sig Masekela åt arbetet med att bygga upp den inhemska musikindustrin, och mellan sina turnéer hjälpte han fram unga artister på den houseinfluerade kwaitoscenen.

Men stridslusten hade inte lagt sig, och nya tider födde nya kampsånger. Nu sjöng Masekela om att Mugabe borde avgå och i låten Bring it Back Home, som syftar på hans egen kamplåt med snarlikt namn, var det den egna ANC-regeringen som fick sig en känga, inlindat i glada trumpetriff. Han har också upprepade gånger uttalat sig om hur det fortfarande finns orättvisor att bekämpa, även i det fria Sydafrika, som när vi intervjuade honom inför inspelningen av filmen Fonko år 201.

– De fattiga blir fortfarande exploaterade. De har fått rösträtt och mindre polistrakasserier, men de är fortfarande billig arbetskraft åt samma företag som var där under apartheid.

Lars Lovén