Go to main navigation
poet-2.jpg

"I Gaza lever man under många olika förtryck, krig och våld. Litteraturen blev en plats för mig att känna mig säker, och upptäcka att vi människor har mycket gemensamt", säger Sahar Mousa.

Foto: Matilda Rahm

KULTUR

Sahar Mousa flydde hoten i Gaza: ”Min poesi bar en kvinnas röst”

Hon väckte uppmärksamhet med sina "Krigsdagböcker" på Facebook, under Gazakriget 2014, och tvingades fly efter dödshot från islamister. Nu är hon gästförfattare i Sverige.
– Jag fick lära mig att kvinnor inte skulle höras – men min poesi bar en kvinnas röst, säger Sahar Mousa.

Den 21 mars är Världspoesidagen och kanske skriver och läser vi i dag mer än tidigare. Men poesin, som konstform, har möjligen en mindre framträdande position.

För många kan den dock vara livsavgörande.

– Vi förbrukas av de ekonomiska och politiska system och mänskligheten har förpassats till marginalen. Precis som poesin, men det är en plats där vi kan börjar vår skapelse och där vi kan behålla denna vackra del av oss, säger Sahar Mousa.

Hon är uppvuxen i Gaza, en plats där elektricitet saknas stora delar av dygnet. Där vattnet smakar salt och arbetslösheten är enorm. Det beskrivs ofta som öppet fängelse, gränserna vaktas av Egypten och Israel, både till havs och till land, och framtidsutsikterna är få.

– Litteraturen öppnade mina ögon för vilka vi är. I Gaza lever man under många olika förtryck, krig och våld, och litteraturen blev en plats för mig att dra mig undan till, där jag kunde vara säker. Litteraturen öppnade mina ögon för att vi människor har så mycket gemensamt, och att vi alla har en unik röst, säger Sahar, som influerats av författare som Gabriel García Márgues, Pablo Neruda och Mario Vargas Llosa.

Hittills har Sahar givit ut två poesiböcker: The Book of the Little Things” och ”Hanging on a cold window” (General Palestinians Writers Union), varit skribent och redaktör för flera tidskrifter, och under Gazakrigen 2012 och 2014 skrev hon den uppmärksammade Facebook-serien ”Krigsdagböcker”, som ledde till dödshot från en lokal IS-grupp och gjorde att hon tvingades fly. 


Dikt ur en kommande samling:


Hennes poesi rör sig kring teman om social orättvisa, politik, men det handlar också om sexualitet och död, ofta ur ett kvinnligt perspektiv. 

– Jag har lärt mig att slåss för min identitet. Jag upplevde ett så starkt förtryck från religionen, av politiken, från hela samhället. Till slut kom jag till en punkt när jag var tvungen att tänka helt om. När jag började skriva fann jag lusten att bestämma över mig själv och mitt liv, att dela med mig och visa min personlighet.

– Som kvinna var det speciellt, eftersom jag fått lära mig att inte höja min röst. Men i min poesi var det en kvinnas röst. Inom mig höll jag inte med om att jag skulle vara tyst för att jag är kvinna, och över tid utvecklade jag denna identitet i min poesi, vilket är väldigt ovanligt i arabisk litteratur. Jag såg saker från ett kvinnligt perspektiv och det gjorde min poesi unik.

Men också Freud har influerat henne mycket.

– Inte bara som psykoanalysens grundare utan också som någon som gav mig insikter och en inre gåva, han har påverkat mig mycket.

Kallar du dig feminist?

– Jag behöver inte det. Jag tycker alla normala människor, som respekterar sig själva, borde vara för kvinnors rättigheter, för feminism, på sitt eget sätt. Men ordet möter mycket motstånd i den arabiska världen.

Vad gjorde att du vågade höja din egen röst, i det externa och interna förtryck som du, och många, utsattes för, i Gaza?

–  Jag förstod att om jag höll tyst skulle det utrymme som jag hade inom mig tas ifrån mig. Så jag började uttrycka mina åsikter, om någon inte höll med mig var de välkomna att diskutera, kanske skulle någon av oss ändra åsikt.

Under Gazakriget 2012 och 2014 skrev hon "Krigsdagböcker" på Facbook om allt som hon upplevde. Men så började hoten komma. Först var de förtäckta, via ombud, från bekanta, via arbetsplatsen, men till slut hamnade Sahar Mousa på en dödslista tillsammans med 15 andra författare från Gaza och tvingades fly.

– Det var ett officiellt meddelande från en IS-grupp. Jag var väldigt rädd, säger hon.

Men hon har över tid varit mycket kritisk mot det nuvarande styret, Hamas, som tog över Gaza 2007.

– Hamas kom till makten på ett våldsamt sätt och under deras styre har vi förlorat hopp. Vi har sett så mycket död, blivit bombade under krigen, våra liv är hotade, men vår regering har också utsatt oss för detta, de drev på en dödskult, men vi ville inte det, vi var på gatorna och protesterade. 

Vad tänker du nu kring Gaza nu, när du är på distans?

– Mina vänner har arresterats och det är blod på gatorna i Gaza. Det har alltid varit farligt där. Jag tror vi börjar närma oss en punkt som den innan 2007. Det är ett extremt våld nu. Människor är trötta, utmattade, frustrerade. De som demonstrerat under The Great Return March försöker hålla fast vid ett hopp om en bättre plats, men blir beskjutna. De kokar under trycket i Gaza, säger hon.

Tror du på en tvåstatslösning eller på ett gemensamt Israel och Palestina?

– Det är svårt att veta. Men jag hoppas dessa två folk kan finna en väg att leva i fred tillsammans. Men det är inte lätt, människor glömmer inte våldet. Det blir reaktioner på aktioner på reaktioner. Människor agerar utifrån rädsla.

I dag är Sahar Mousa gästförfattare i Sverige, en av de 22 så kallade fristadskonstnärer som fått en tillfällig fristad här genom det International Cities Of Refuge Network, (ICORN). Sedan hon kom till Sverige har hon framträtt på flera litteraturdagar och några av hennes dikter finns översatta på Dissidentbloggen #27. För närvarande arbetar hon med att översätta flera.

– När jag först gick i exil kunde jag inte skriva på två år, jag tappade kontakten med allt omkring mig. I dag ser jag på alla mina erfarenheter med distans, det har förändrat mitt sätt att skriva och jag överaskar mig själv. Jag har en fridfullare relation till mitt skrivande nu och en ny relation till mig själv, säger hon.

Den 31 mars medverkar hon på Uppsala internationella litteraturfestival tillsammans med den egyptiske Mohammad Ashraf, som också har tillfällig fristad av Stockholms stad.

Ylva Bergman