Go to main navigation
musikteater Bangladesh

Hanna - Sangeeta Chowdhury
Shapla - Mitali Das

Rokeya Rafique Baby har regisserat "Livets väv - Hanna och Shapla", en musikteater från Bangladesh som gästspelar i Stockholm. Sangeeta Chowdhury spelar Hanna och Mitali Das spelar Shapla.

Foto: Tarekul Islam

KULTUR

Teater från Bangladesh skildrar kvinnornas kamp i textilindustrin

I helgen är det Sverigepremiär för den bangladeshiska musikteaterföreställningen ”Livets väv – Hanna and Shapla” – en teater om textil och kvinnors kamp för rättvisa. 

Rokeya Rafique Baby, regissör och skådespelare, har i närmare 40 år varit i teatervärlden i Bangladesh. Hon leder i dag Theatre Art Unit, en populär teatergrupp i Dhaka som också turnerat i bland annat Indien, Pakistan och USA. Hon är också människorättsaktivist och engagerad i arbetarnas rättigheter i Bangladesh, framförallt de kvinnliga textilarbetarnas.

– Man kan säga att jag har två hattar och jag behöver båda två, de kompletterar varandra, säger hon när OmVärlden träffar henne i en i centrala Stockholm några timmar innan Sverigepremiären av en muskiteater som kombinerar just teater och de kvinnliga textilarbeternas kamp. 

Tillsammans med ett team på 19 personer från sin teatergrupp är hon i Sverige för att sätta upp musikteatern ”Livets väv – Hanna and Shapla”. Vi får följa allmogeväverskan Hanna från Sverige och textilarbetaren Shapla från Bangladesh i ett samtal efter döden. De har levt under olika tidsepoker i respektive land men deras världar vävs samman i den gemensamma passionen för textil.

Musiken står kompositören Selim Mahbub för. Rokeya Rafique Baby berättar att han har inspirerats av den svenska folkmusiken och tagit fram en ny slags bangladeshisk folkmusik som hjälper till att föra fram historien om Hanna och Shapla.

Frågor om konsumtion och tillverkning, om hur länder och människor hänger ihop – och textilens betydelse – är det som föreställningen bygger på. Men också de två kvinnornas kamp för sina rättigheter i patriarkala strukturer.

– Kvinnor, oavsett var de bor eller vilken kultur de lever i, delar många erfarenheter, det hoppas jag musikteatern visar, säger Rokeya Rafique Baby.

– I Bangladesh har det skett stora förbättringar, bland annat genom lagar, som stärkt kvinnans ställning i samhället. Men i verkligheten är det i många fall fortfarande sociala normer som styr - familjen är kärnan där mannen bestämmer och kvinnan målas upp som svag, säger Rokeya Rafique Baby.

När textilindustrin fick sitt uppsving i Bangladesh började kvinnor synas mer i det offentliga rummet och när kvinnor började ta plats, började också samhället förändras, berättar Rokeya Rafique Baby.

– Jag skulle beskriva det som den kvinnliga arbetarklassens revolution. Vi i medelklassen har fått dra nytta av förändringen som de skapat, säger hon. 

Klädindustrin i Bangladesh har uppmärksammats och kritiserats genom åren. Efter att textilfabriken Rana Plaza rasade 2013 och över 1 000 människor dog fick den ohållbara industrin ett obehagligt uppvaknande.  

Läs mer: Ett brutalt uppvaknande i Bangladesh

– När jag började engagera mig i arbetarnas rättigheter för över 30 år sedan var situationen fruktansvärd. Efter Rana Plaza har det blivit bättre – fabriksägarna tänker mer på säkerhet och det infördes minimilön. Men det finns fortfarande ett stort gap. Minimilönen räcker knappast för ett drägligt liv. Försäkringar finns, men inte åt alla. Vår regering behöver göra mer för arbetarna.

– Det går också att se hur moderniseringen av industrin i högre grad gynnar män. Fler maskiner kräver arbetare med högre utbildning och eftersom kvinnor har lägre utbildningsnivå så finns det alltså färre jobb för kvinnor. 

Det finns alltså mycket kvar att göra. Nyligen publicerade rapporter pekar på att företagen måste göra mer för de bangladeshiska arbetarna. Trots förbättringarna efter Rana Plaza rankas Bangladesh fortfarande som ett av de värsta länderna att arbeta i, enligt världsfacket ITUC.

– Egentligen är det ju ganska enkelt. Någon har sytt den tröjan du har på dig, en tröja som ger dig värme och trygghet. Då måste ju de som producerar kläderna också känna sig säkra och trygga, säger Rokeya Rafique Baby som ser fram emot att se hur den svenska publiken tolkar musikteatern som spelas på bangla. 

Louise Gårdemyr