Fem sätt mobiltelefoner räddar liv i kriser

När en humanitär kris uppstår är den första prioriteringen att nå ut till de som drabbats med förnödenheter. Då gäller det att veta var människor befinner sig. Men i många av de länder som drabbas av en humanitär kris finns det områden som saknar uppdaterade kartor över bebygglese, vägar och infrastruktur och så vidare. Utan korrekt kartinformation blir det svårare för det humanitära stödet att komma dit det behövs.

Därför startade amerikanska och brittiska Röda korset, Läkare utan gränser och organisationen Humanitarian OpenStreetMap Team projektet Missing Maps som går ut på att kartlägga särskilt utsatta områden. I appen Map Swipe identifierar digitala volontärer de satellitbilder som innehåller bebyggelse och vägar – sedan kan lokala volontärer och biståndsarbetare göra en mer detaljerad kartläggning. Därefter kan kartorna användas för att reducera risk och bättre nå fram med hjälpen.

I ett Sida-stött forskningsprojekt har forskare vid Karolinska utvecklat en metod för att övervaka naturkatstrofen i Mocambique. Med hjälp av satellitbilder kunde områden som översvämmats identifieras. Metoden kommer att användas framöver som ett stöd till hjälporganisationer, enligt forskarna.

Appen Merhaba Umut/Hello Hope är populär bland syriska flyktingar som kommit till Turkiet. Foto: Turkcell

Det finns många appar och hemsidor som används för att informera om och i kriser och katastrofer. Det kan handla om allt från att få larm om naturkatastrofer till hur man söker asyl som flykting i ett nytt land.

Appen Hello Hope (Merhaba Umut på turkiska) är ett exempel på det – där syriska flyktingar som kommit till Turkiet kan få hjälp med språk, översättningar, hur man registrerar sig och så vidare. Sedan appen lanserades av teleopertören Turkcell i september 2016 har den laddats ner av mer än 800 000 användare. Den har fått globalt erkännande från FN:s Global Compact och vunnit pris för att ha bidragit till de globala målen.

Sms är ett annat sätt att nå ut med information i kriser, i Zambia har till exempel Unicef samarbetat med teleoperatörer för att informera om sjukdomsutbrott och vaccinationskampanjer.

Sociala medier har också blivit ett viktigt verktyg i humanitära katastrofer. Ett varningssytem har till exempel utvecklats för att varna om flygbombingar i Syrien. Civilbefolkningen och biståndsarbetare får larm och notiser via Facebook eller Whatsapp för att på så sätt hålla sig informerad om bombningar och hur länge de varar. Antalet dödsfall i området som systemet bevakar har sedan lanseringen minskat med 27 procent.

När katastrofen inträffar är det i många fall på platser med begränsade resurser eller så har krisen slagit ut den infrastruktur eller service som finns.

Vissa sjukdomar kan vara svåra att diagnosticera utan avancerad utrustning. Det kan till exempel handla om att skilja hjärnhinneinflammation och cerebral malaria från varandra. Ett sätt är att titta på ögats näthinna, men då behövs särskild utrustning.

Med hjälp av ett verktyg som fästs på mobiltelefonen går det att undersöka skador på näthinnan, här undersöks en kvinna i Kenya av Peek Visions grundare Dr Andrew Bastawrous. Foto: Rolex / Joan Bardeletti

Organisationen Peek Vision har tagit fram ett billigt verktyg som kan fästas på en mobiltelefon, framförallt för att underlätta synundersökningar på platser som är svåra att ta sig till. Men det kan också användas för att identifiera skador på näthinnan som orsakats av malaria.

Ett annat sätt att diagnosticera sjukdomar via telefonen är genom så kallad telemedicin. Där läkare på olika platser i världen kan få råd av andra läkare. Man kan till exempel skicka röntgenplåtar eller ultraljud och få hjälp av läkare som sitter någon annanstans i världen. Läkare utan gränsers innovationsenhet arbetar med att ta fram en lösning för att kunna ge kirurgisk telesupport i realtid.

I en pilotstudie i Centralafrikanska republiken har en app testats av medicinsk personal för att rapportera in sjukdomar hos sina patienter. Studien visar att tekniken gör det lättare att tidigt identifiera och stoppa infektionssjukdomar från att bryta ut.

Mobiltelefoner används också för att samla in information om hur människor mår. Istället för att med papper och penna behöva sammanställa data för hand underlättar det att direkt i telefonen samla in till exempel information om undernäring hos barn eller göra hälsoundersökningar i flyktingläger. Något som Läkare utan gränser använt sig av i till exempel Cox Bazar.

Unicef har, tillsammans med UNFPA och WHO, tagit fram ett sms-system som till exempel vårdpersonal som arbetar på landsbygden i Rwanda kan använda för att registrera gravida kvinnor och sedan via sms ställa frågor eller rapportera om komplikationer.

WHO:s regionkontor i Afrika får via en app rapporter från vårdpersonal i 43 afrikanska länder. Personalen rapporterar om de träffar patienter som bär på infektionssjukdomar, som till exempel mässling, för att på så sätt förhindra epidemier.

Flera organisationer som arbetar med familjeåterförening har visat intresse för en app för ansiktsigenkänning som företaget Knowit tagit fram.

RapidFTR, vilket står för Rapid Family Tracing och Reunification, är en uppfinning från Unicef som används i katastrofområden för att kunna hitta och återförena familjemedlemmar som kommit från varandra. De som arbetar i den humanitära krisen samlar in information och fotografier om familjer som sedan finns tillgänglig i en databas i mobiltelefonen. Metoden har till exempel använts med framgång under tyfonen i Filippinerna och för att återförena familjer i flyktingläger i Uganda.

Företaget Knowit har tagit idén ett steg längre och utvecklat en app för ansiktsigenkänning. Appen fick pris i ett hackaton men finns ännu inte på marknaden, ambitionen är att den ska kunna användas för att hitta och identifiera saknade familjemedlemmar. Enligt företaget själva har flera organisationer som arbetar med humanitära katastrofer visat intresse.

Louise Gårdemyr