Parisavtalet och Agenda 2030 kan stärka varandra

I Parisavtalet har världen enats att hålla sig under en global uppvärmning på 1,5 grader. FN:s globala utvecklingsmål, Agenda 2030, är en bredare agenda som bland annat handlar om att utrota fattigdom, konflikt, hunger och minska ojämlikhet till år 2030. Agenda 2030 antogs 2016, samma år som Parisavtalet trädde i kraft.

När kampen mot fattigdom och kampen för klimatet pågår parallellt – finns det då risk att de båda agendorna krockar? Det är frågan som två forskare på Stockholm Environment Institute, SEI, ställt sig i ett relativt ovanligt forskningsprojekt. Med hjälp av globala mätverktyg framtagna av olika forskargrupper har de studerat synergieffekter och konflikter mellan agendorna. Till exempel om målet att utrota fattigdom – som är det mål ett i Agenda 2030 (SDG 1) – går att uppnå inom ramen för 1,5-gradersmålet som satts upp i Parisavtalet.

– Vår analys säger att de båda agendorna är synergistiska på global nivå och om man verkligen vill implementera båda så kan man det, säger Adis Dzebo, en av SEI-forskarna bakom rapporten, till OmVärlden.

Ett exempel på en möjlig synergieffekt kan vara att luftföroreningar minskar när fossila bränslen fasas ut för att minska växthusgasutsläppen (Parisavtalet) samtidigt får människor av det bättre hälsa och dödligheten i lungsjukdomar minskar (SDG 3).

Det finns alltså inga större motsättningar i hur de båda agendorna är formulerade. Problemen kommer längre ned i kedjan, när målen ska förverkligas. Då kan det bli en fråga om vad som prioriteras över något annat.

Det tittar SEI-forskarna vidare på nu, i nio olika länder. Tidiga resultat tyder på att de SDG-mål som handlar om jämlikhet och stärkande av utsatta grupper spelar en viktig roll för att skapa – eller sätta käppar i hjulen för – synergieffekter mellan Agenda 2030 och Parisavtalet, berättar Adis Dzebo.

– Om man inte fokuserar på de målen så kommer de andra målen att påverkas negativt och tvärtom, säger han.

Annat som kan riskera att de båda agendorna i värsta fall motarbetar varandra är om myndigheter inte samarbetar. Exempel på det finns både i utvecklingsländer och i utvecklade länder, enligt forskarna.

– Det kan bero på att myndigheter är så pass specialiserade att de väljer att inte samarbeta med varandra. De har sådan expertis att det är svårt att få in andra perspektiv, säger Adis Dzebo.

Då är det svårare att skapa synergieffekter.

Forskarna har också tittat på vilka åtgärder som har potential att allra mest påverka alla andra mål i rätt riktning. Det visade sig vara två saker.

Det första är att göra framsteg när det gäller att mobilisera klimatfinansiering och utvecklingsbistånd. I dag har utvecklade länder inte levererat det klimatstöd till fattigare länder som man lovat och besvikelsen är stor. Sedan COP26 i Glasgow är det den kanske viktigaste frågan vid klimatmötena.

Det andra är att föra in klimatmålen i nationell lagstiftning och se till att de sipprar ner genom all verksamhet. Några få av världens länder plus EU har i dag skrivit in sin deadline för klimatneutralitet (netto noll utsläpp av växthusgaser) i lagstiftning. Det senaste att göra det var Taiwan.

Taiwan fick en klimatlag redan 2015. Men tre år efter att den kommit till såg man fortfarande få resultat, säger Chia-Wei Chao, klimatforskare vid National Taiwan university och en av ledarna för Taiwan Climate Action Network.

– Man kunde fortfarande inte få de stora utsläpparna att betala för sina utsläpp, och myndigheter försökte lämpa över ansvar på varandra, säger han när OmVärlden träffar honom i Taipei på ett café som i decennier har varit en mötesplats för aktivister här.

Chia-Wei Chao är en av de som tryckt på för att Taiwans mål om nettonoll utsläpp ska skrivas in i den nationella lagstiftningen så att de stora utsläpparna inte längre ska kunna komma undan. I flera år kämpade han tillsammans med politiker, civilsamhälle och andra forskare för att formulera ett förslag till en ny klimatlag.
De mötte motstånd mot att föra in bindande löften om nettonoll-utsläpp i lagen. Men en av forskarna i gruppen hade känningar i staben hos president Tsai Ing-wen och påtalade för henne hur viktigt det var att hon betonade nettonoll-målet i sina tal, berättar Chia-Wei Chao. När hon gjorde det blev det lättare. I januari i år klubbades klimatlagen av Taiwans parlament, med ett nettonoll-mål för år 2050 och ett avgiftssystem för stora aktörers koldioxidutsläpp.

Chia-Wei Chao kallade det på Twitter ”ett historiskt ögonblick”. Genom lagen anses Taiwan bli ett av de mest klimatprogressiva länderna i Asien.

Varför är det viktigt att målet finns i lag?
– Vi är ett folk som gör saker enligt lagen. Nu när målet är bindande kommer det att påverka allt, eftersom vi kommer att följa upp så att lagen följs.

Däremot är det svårt att stämma staten eller andra aktörer om de inte gör vad de ska, säger Chia-Wei Chao. Just möjligheten för till exempel civilsamhället att gå till domstol anges ofta som en viktig orsak att göra utsläppsmål bindande i lag. I Taiwan är lagen är skriven så att det måste finnas en drabbad person för att kunna driva målet.

– Det är synd, säger Chia-Wei Chao.

Forskaren Adis Dzebo vid SEI varnar för att vår ökade stress över klimatfrågan kan komma att utmana synergieffekterna vi ser av Parisavtalet och Agenda 2030 och göra att vi får mindre tid att reflektera över vilka långsiktiga konsekvenser vårt agerande kan ha på andra målen.

– Ju mer fönstret krymper för att uppnå målen i Parisavtalet, desto mer radikala lösningar kommer vi att testa, som storskalig manipulation av jordens klimatsystem (geoengineering) och tekniker för att reflektera bort solljuset från jorden, säger han.

Sådana lösningar riskerar att ställa till med konflikter mellan länder och inom länder kring vem som ska få fördelar och inte.

– Konflikter riskerar alltid att drabba de mest sårbara och således öka ojämlikheten. Om man inte tittar på de här agendorna tillsammans nu så kommer det att uppstå målkonflikter längre fram, säger han.