I april förra året meddelade Sofia Östmark att hon skulle lämna sin post som kanslichef på den biståndsorganisationen Union to Union. I samband med att en ny chef skulle rekryteras beslutade ägarna – LO, TCO och Saco – att den nya chefen skulle tituleras som generalsekreterare, vilket bättre ansågs återspegla arbetsuppgifterna.
Nu har du bara jobbat några dagar, men vad ska du börja med att ta tag i?
– Det finns ett inre och ett yttre liv. Det inre, jag ska börja med att träffa personalen här. Vi är ett tjugotal som jobbar på kansliet i Stockholm och jag vill lära mig vad deras styrkor och visioner är och sedan träffa våra medlemmar, alltså fackförbunden. Det blir en rivstart för mig, inte minst på grund av att det är valår och biståndsdebatten har som sagt dragit i gång.
Varför vill du jobba med fackliga biståndsfrågor?
– Det är superviktiga frågor. Det handlar om det mest grundläggande i människors liv. Alla människor har rätt att försörja sig på trygga jobb och leva anständiga liv.
Kan du berätta lite om din bakgrund?
– Jag är född och uppväxt i Luleå. Efter gymnasiet flyttade jag därifrån så fort jag kunde och har sedan dess bott på flera ställen. Jag pluggade till pol mag i Umeå och gjorde min praktik i Sydafrika där jag jobbade med mänskliga rättigheter i nästan ett år. När jag kom hem visste jag att jag vill jobba med internationella frågor. Jag fick en tjänst på fackförbundet Vision där jag efter ett tag blev internationell ombudsman. Sedan har jag jobbat på Unionen och Handels.
Finns det, enligt dig, någon skillnad mellan fackligt bistånd och annat bistånd?
– Jag kan inte göra någon rättvis jämförelse eftersom jag inte jobbat med annat bistånd. Men det jag tycker är speciellt med fackligt bistånd är att vi har en gammal och väl uppbyggd struktur och en enkel tanke; att ge människor kunskap och kraft att engagera sig på jobbet och förändra. Det handlar ofta om att få till ett möte där anställda pratar om hur det har det på arbetet, varför lönen är som den är och vad de vill förbättra i butiken, företaget eller på kontoret.
Vilken budget har Union to Union?
– Vi är en av de strategiska partnerorganisationerna med ett 80-tal projekt i 60 länder. Vår budget för det fackliga utvecklingssamarbetet i låg- och medelinkomstländer för 2021 var 105 miljoner från den del av Sida som kallas för Civsam och för vårt informations- och kommunikationsarbete i Sverige fick vi nästan 15 miljoner kronor.
– Sedan får vi två miljoner kronor för vårt arbete med Ethical Trading Initiative Sverige där företag, fack, civilsamhälle och offentliga aktörer jobbar för goda arbetsvillkor och mänskliga rättigheter i globala leverantörsled. Och fem miljoner kronor, fördelat på två år, från den svenska ambassaden i Addis Abeba. Så totalt hade vi 2021 en budget på 125 miljoner kronor.
Kan du nämna några konkreta projekt som ni jobbar med?
– Ett lyckat projekt som vi gärna pratar om här är det vi har i Ghana med Ghanas barnmorskeförbund GRMA och Svenska Barnmorskeförbundet. Samarbetet handlar om att rekrytera nya medlemmar, att stärka yrkesrollen och driva livsviktiga barnmorskorsfrågor i Ghana. Vi har även ett projekt med svenska Seko och det globala transportfacket ITF där vi jobbar med arbetsmiljöfrågor, som bland annat handlar om att komma till rätta med trakasserier och diskriminering av kvinnor som jobbar till sjöss.
Hur mår facken i världen i dag?
– Det har inte gått i rätt riktning. I rubrikerna i dag står det om krympande utrymme för det civila samhället, vi är en del av det. Medlemstalen krymper. Fackförbund lyckas inte rekrytera de grupper som har störst behov av att organisera sig, de som har de sämsta arbetsvillkoren och tillfälliga anställningar.
Apropå arbetsvillkor. För två år sedan granskade OmVärlden arbetssituationen på Union to Union. Då skrev vi om att många lämnat sina tjänster hos er. Anonyma källor uppgav också att flera fack inte vara intresserade av att visa upp sitt internationella arbete. Har du hamnat i ett getingbo nu?
– Nä, det har jag inte. Jag har förstås läst artikeln, men jag har besökt Union to Union i många år och känner väl till kansliet. Det här är mitt drömjobb och det är en arbetsplats med många kompetenta människor.
Men det som kom upp i vår artikel?
– Det är två år sedan. Jag var inte här då och jag har inte någon anledning att kommentera vad som stod i den. Att dessutom ha jättemånga ägare eller uppdragsgivare, precis som vi, är inte helt lätt. Här ska LO, TCO och Saco styra tillsammans och bara för att man är en fackförening betyder det inte att man har samma uppfattning om allting. Det ligger i mitt uppdrag att se till att vi tillsammans går åt rätt håll och respekterar varandra. .
Sida har tidigare kritiserat er för att driva för många projekt i för många länder. De har även haft synpunkter på brister i uppföljning och kontroll. Hur tänker du kring det?
– Vi har verkligen tagit kritiken på allvar och under åren har vi genomfört stora förändringar. Jag ser att kansliet har gjort ett bra och seriöst arbete, diskuterat åtgärderna med fackförbunden och tillsammans hittat nya rutiner och sätt att jobba. Allt kan givetvis alltid bli bättre, men jag är stolt över utvecklingen.
Har du något reseminne som format din syn på bistånd?
– På Handelsanställdas förbund jobbade vi med utvecklingssamarbete i Malawi, där arbetstagarna startade en fackförening i en butik. De lyckades snabbt förbättra sina villkor, sen började de fundera på hur de kunde göra sin stad bättre, varför valsystemet såg ut som det gjorde och hur man startar ett parti.
– Jag satt på ett möte och såg allt det här hända, precis där och då, i samma rum. Några år senare är den kvinna som var med och startade den här fackklubben ledare för ett nätverk av kvinnliga fackliga ledare i södra Afrika. Otroligt inspirerande och bevis på verklig facklig styrka! Det som hände i Malawi, det är en förebild för mig och något att komma ihåg en grå januaridag.
