Demonstration för kvinnors rättigheter i Kabul, efter talibanernas maktövertagande

Demonstration för kvinnors rättigheter i Kabul, efter talibanernas maktövertagande

Ny rapport kritiserar Sveriges bistånd till Afghanistan

I en ny rapport kritiseras Sveriges bistånd till Afghanistan för att ha satsat för mycket på statsbyggnad och för lite på långsiktig utveckling. Och nu har den afghanska staten rasat ihop som ett korthus, konstaterar utredaren. 

Publicerad:

Sverige lade ner för mycket tid och engagemang på att springa med klungan och kämpa för en plats vid de stora spelarnas bord i Afghanistan. Det svenska biståndet till landet har de senaste 20 åren kommit att handla alltför mycket om att stötta statsbyggande och multilaterala aktörer som FN och Världsbanken.

Den brittiska forskaren Adam Pain är tuff i sin kritik av det svenska biståndet till Afghanistan. Det framkommer i den rapport han gjort åt den statliga granskningskommittén, Expertgruppen för Biståndsanalys (EBA), Punching above it´s weight or running with the crowd? Lessons from Sweden´s development cooperation with Afghanistan 2002–2020.

Rapporten, som publiceras den 29 augusti, har varit under produktion sedan årsskiftet. Ett första utkast fanns klart redan i maj och under de sista veckorna innan färdigställandet fick Adam Pain raska på. Endast två veckor innan lanseringen var ett av de tre framtidsscenarier han beskriver i rapporten redan ett faktum.

– Jag hade i mitt första utkast en rätt tydlig ståndpunkt om tre utgångar. De var ett militärt dödläge, ett överläge av talibanerna med framtvingade förhandlingar eller att talibanerna tog makten. Det sista har nu skett, men mycket snabbare än vad jag kunnat föreställa mig. Hela det västerländska bygget har rasat som ett korthus, säger Adam Pain till OmVärlden.

Han säger att tillsammans med andra givare har Sverige gett Afghanistan en svag stat, med presidenter utan egentlig makt, samtidigt som USA redan från första början blockerade fredssamtal med talibanerna och jobbade tillsammans med lokala krigsherrar och narkotikahandlare. USA förhandlade med talibanerna utan regeringen och genomförde natträder och utförde bombanfall, ibland även på civila mål som konsekvens av bristfällig information, sen drog de sig ur. 

"Kunnat vara mer fantasifulla"

Sveriges roll har varit relativt liten. Militärt stod Sverige för ungefär 0,8 procent av insatsen, som också utvärderades redan 2017 och då fick underkänt. Vad det gäller biståndet har det handlat om 1–2,6 procent av hela det internationella samfundets bistånd. 

– Och jag tror trots allt att Sverige varit en förhållandevis duktig givare. Man får komma ihåg att det är en extremt svår miljö att arbeta i, men Sverige hade kunnat vara mer fantasifulla och ambitiösa i att genomföra sina egna prioriteringar, säger Adam Pain.

Som exempel lyfter Adam Pain slutsatserna i det brittiska parlamentets kommitté om Storbritanniens bistånd till Afghanistan. Kommittén pekade på att britterna bara gjorde vad USA sagt åt dem att göra, utan att försöka vara oberoende och utmana mer. Detsamma kan till viss del sägas om Sverige.

– Jag hade önskat eller trott att Sverige hade kunnat vara mer öppet kritiska mot de givarinsatser som pågick. Det går att ana en vis kritik på ett hövligt svenskt sätt, men det är inte nödvändigtvis så att någon väljer att lyssna på hövlig kritik. 

Fem svenska strategier

Sverige har sedan 2002 satsat 13,6 miljarder kronor på bistånd till Afghanistan. Under samma period har regeringen tagit fram fem strategier för Sveriges internationella utvecklingssamarbete med landet. Fokus för dem alla har varit utbildning, hälsovård, jämställdhet, mänskliga rättigheter och fattigdomsbekämpning.

Sveriges senaste strategi publicerades i april 2021 och skiljer sig inte mycket från tidigare, trots USA:s planerade tillbakadragande, enligt Adam Pain. Han säger att strategierna över tid är väldigt lika varandra och skriver också i rapporten att de saknar ”lärdomar från tidigare strategier och från kontextuella förändringar i landet.” 

”Ett behov av justering rör synen på statens ledande roll. Om vi lärt någonting av tidigare erfarenheter så är det att utifrån drivna förändringar varken skapar legitima eller kompetenta stater utan snarare blir en del av problemet. Det fortsatta behovet av engagemang med den afghanska saten måste balanseras av ett arbete för att bygga mer lokal ansvarighet, något som är mer anpassat till hur landet fungerar i verkligheten”, skriver han.

Lösningen framöver är inte mer bistånd, snarare mindre och mer nischat, och i större utsträckning i enlighet med svenska prioriteringar, menar Adam Pain. Aktörer vars arbete i landet Sverige borde ta lärdom av och satsa mer på är till exempel Svenska Afghanistankommittén, Rädda barnen och Mary Stopes International. Fortsatt stöd via FN och Världsbanken bör ske mer varsamt och genomtänkt.

– Utbildning och hälsovård är frön som sår långsiktig utveckling. Det är vad som leder till hållbarhet, när utbildade människor vill ha mer. Detta är också vad talibanerna nu måste konfronteras med. Kabul 2021 är väldigt annorlunda mot 1996. Två tredjedelar av befolkningen är under 25 år, mer välutbildad och med högre ambitioner. Jag vill argumentera för att vill man åstadkomma social förändring på lång sikt är det här, det sätt man ska göra det på, genom långsam, stegvis förändring. 

Misslyckat demokratibygge

Adam Pain påminner om att demokrati byggs nedifrån upp, inte uppifrån och ned, vilket biståndsgivarna försökt i Afghanistan i 20 år. Och misslyckats med. 

– Vi måste titta på hur talibanerna kommit till makten, genom gradvis ockupation och förhandlingar. De är politiskt och militärt strategiskt duktiga med stöd av miljoner av afghaner. Och de kan få slut på våldet, vilket är något som står högst på de flesta afghanernas önskelista. Den stat de kan vara på väg att bygga kan måhända vara en stat vi inte gillar, men det är en potentiell stat.

De många biståndsgivare som nu drar sig ur Afghanistan kan välja att låtsas som ingenting och försöka påskina att deras demokratiska projekt var bättre, medan sanningen är att det delvis lagt grunden till det som nu händer, menar Adam Pain. Det andra alternativet är att acceptera det, och i stället fokusera på att leva upp till alla löften till miljoner behövande afghaner. För att göra det måste relationer byggas med talibanerna, vare sig man vill eller inte.

Mer läsning

Gebre Selassie Araya, tigrean som bor i Malmö har inte längre någon kontakt med sin familj i Tigray.

“Det är inget annat än ett folkmord”

Förföljelse, godtyckliga gripanden och försvinnanden. Situationen för etniska tigreaner i Etiopiens huvudstad Addis Abeba blir allt svårare. ”Hatpropagandan mot tigreaner började efter att Abiy Ahmed tilldelades Nobels fredspris. Han säger öppet att tigreaner är ett ogräs som måste utrotas, säger Gebre Selassie Araya som växte upp i Tigray men nu bor i Malmö.