Det senaste avslöjandet om att vissa politiska partier i Sverige har försökt att kringgå reglerna om partibidrag visar att det är hög tid att fundera över Sveriges relativt slappa lagstiftning inom detta område och överväga praktiska åtgärder för att förbättra insynen i finansieringen av politiska partier och valkampanjer i Sverige. Jämfört med de flesta länder i Europa är finansieringen av politiska partier löst reglerad i Sverige och bristande kontroll över penningflödet kan äventyra kvaliteten på det politiska styret, även i ett land som Sverige som ligger i topp vad gäller demokrati.
Enligt det nuvarande systemet kan politiska partier i Sverige ta emot bidrag från en stor mängd källor. Men gåvogivares identiteter anges inte offentligt så länge som deras gåvor ligger under ett visst tröskelvärde som fastställts till 24 150 kr. Det är visserligen allmän praxis i Europa att ha en sådan tröskel för redovisning, men det medför ofta en risk för att stora bidrag kan delas upp i mindre belopp som ligger under tröskelvärdet och därmed hålls anonyma. Om tröskelvärdet i Sverige är något som politiska partier är benägna att utnyttja, såsom visats genom mediernas granskningar, är det värt att överväga att sänka den nuvarande nivån.
Ekonomiska bidrag ska även ha slussats in i svensk politik och valrörelse genom utomstående organisationer. Dessa organisationer inkluderar vanligen stiftelser med kopplingar till partierna, insamlingsorganisationer och särskilda intressegrupper. Politiska bidrag från utomstående regleras för närvarande inte, vilket tyvärr har skapat ett kryphål som gör det möjligt att lämna stora anonyma bidrag till politiska partier genom stiftelser/föreningar. Detta kryphål har utnyttjats av vissa partier så långt tillbaka som 2019. Förutom att se till att utomstående omfattas av reglerna om partifinansiering bör den ekonomiska rapporteringsskyldigheten utökas för att omfatta sådana organisationer, i syfte att främja insyn och ansvar.
Sverige är ett av de få länderna i Europa som tillåter utländska bidrag. Enligt IDEA:s databas över politisk finansiering har 77 procent av alla europeiska länder, inklusive Finland, Island och Norge, sådana begränsningar för politiska partier i syfte att begränsa påverkan från utländska intressen på landets inrikespolitik. Sverige bör överväga att också införa sådana begränsningar. När det gäller privata bidrag finns det ingen gräns i Sverige i fråga om belopp eller hur ofta sådana bidrag ges. Majoriteten av Europas länder har någon sorts begränsning av storleken på bidrag både under valperioden och år när det inte är val.
I Sverige är politiska partier skyldiga att inkomma med en intäktsredovisning till Kammarkollegiet. I dessa intäktsredovisningar är de politiska partierna endast skyldiga att rapportera sina intäkter. Lagen innehåller inga krav på att politiska partier ska rapportera sina utgifter. Eftersom svenska riksdagspartier tar emot offentliga medel från staten (partistöd) finns det ett starkt argument för att skattebetalarnas pengar som politiska partier spenderar bör redovisas offentligt.
Det finns inga krav på att politiska partier ska inkomma med separat ekonomisk redovisning som särskilt avser valen. Val i Sverige hålls vanligtvis i september, men den årliga tidsfristen för redovisning är inte förrän i juli påföljande år, vilket betyder att det ofta förekommer en betydande fördröjning mellan valdatumet och information om hur partierna finansierade sina valkampanjer. I nästan tre fjärdedelar av länderna i Europa är politiska partier skyldiga att inkomma med separat ekonomisk redovisning för sina valkampanjer. Redovisning i god tid, följt av publicering av uppgifter om finansieringen av valkampanjer, såsom information om kandidaters och politiska partiers källor till finansiering, bidragsbelopp och hur pengarna spenderas, kan hjälpa till att säkerställa att valen är fria, rättvisa och tillräckligt väl finansierade. Kammarkollegiet, media, civilsamhällets organisationer och medborgare kan också använda sådana rapporter om valkampanjsfinansiering för att förebygga och upptäcka fall av manipulation eller otillbörlig påverkan genom pengar i valrörelsen. I slutändan skulle sådan rapportering om valkampanjsfinansiering tjäna till att öka allmänhetens förtroende för de svenska politiska partierna. Det bästa skulle vara om sådan rapportering och uppgifter om finansiering av valkampanjer även lämnades digitalt.
Andra internationella organisationer såsom gruppen av stater mot korruption (Greco) och OSSE:s kontor för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter (OSSE/ODIHR) har även gjort liknande rekommendationer vad gäller systemet för politisk finansiering i Sverige under åren och lyft fram potentiella brister vad gäller utländska bidrag, partiernas utgifter och rapporter över valkampanjsfinansiering. Det finns ingen metod som passar alla vad gäller reglering av finansieringen av politiska partier och valkampanjer, men politiska beslutsfattare såväl som media och civilsamhällets övervakningssystem bör inte låta den senaste skandalen gå obemärkt förbi, utan ta tillfället i akt att sätta igång en meningsfull reformdebatt. Risken är att om åtgärder för att förbättra Sveriges system för politisk finansiering inte vidtas nu kommer man att behöva vänta till nästa skandal, som har större sannolikhet att uppstå med tanke på bristen på lagstiftningsåtgärder. Ingen bör vilja det.
Yukihiko Hamada
Antikorruptionsexpert på International Idea
De åsikter som uttrycks i denna kommentar är författarens egna och avspeglar inte nödvändigtvis den institutionella ståndpunkten för International IDEA, dess grupp av rådgivare eller råd bestående av medlemsländerna.
