I samband med att Tidöavtalet presenterades i oktober i fjol meddelade avtalsparterna att reformer var att vänta gällande det svenska biståndet. Enprocentsmålet – att en procent av Sveriges bruttonationalinkomst skall gå till bistånd – skulle avskaffas. När biståndsbudgeten väl presenterades, med en sänkning på 1,4 miljarder gentemot 2022, frikopplades biståndet från BNI och summan låstes för tre år framåt. I förhållande till BNI kommer därmed Sveriges bistånd med stor sannolikhet minska de kommande åren i takt med att vårt välstånd ökar. Därutöver möjliggörs att en budgetpost som i årtionden varit helgad från opportunism nu blir en bricka i det politiska spelet. Oddsen för ytterligare sänkningar framöver är låga.
Liksom tidigare Sidamedarbetaren David Nilsson underströk i en debattartikel i OmVärlden i november är detta ett historiskt, men också, ur geopolitisk synvinkel, logiskt beslut. Som senare års forskning pekat på var ett starkt bistånd en för Sverige närmast oundviklig nödvändighet för att erhålla en internationell plattform i en postkolonial efterkrigstid som under decennier även präglades av en för Sverige sårbar position mellan två stormaktsblock. Att med bistånd bidra till internationell säkerhet låg i det neutrala landets intresse och fungerade parallellt med den ”aktiva utrikespolitik” som liksom biståndspolitiken initierades under 1960-talet. Att ställningen som generös givare skapade en goodwill-bild av Sverige som ”moralisk stormakt” skadade naturligtvis inte heller näringslivet, som såg affärskontakterna med före detta kolonier som en framtidsfråga som kunde förvaltas genom bistånd. Som Nilsson påpekar gör den förestående Nato-anslutningen biståndets positionerande funktion mindre viktig. Därmed minskar också behovet av att upprätthålla det enprocentsmål som från tidigt 1960-tal varit synonymt med visionen för det svenska utvecklingssamarbetet.
Själva enprocentskonceptet var dock inte en enskilt svensk idé. Som biståndsforskarna Annika Berg, Mattias Tydén och Urban Lundberg visat, diskuterades under 1950-talet olika varianter av konceptet världen över, för att slutligen manifesteras som en del av Förenta nationernas satsning på 1960-talet som Utvecklingsdecenniet. De skandinaviska staterna ämnade stå först i ledet. Men när FN 1962 offentliggjorde givarstatistiken, för att strategiskt synliggöra rika länders bistånds(o)vilja, låg Sverige, som inte ens hade en biståndsmyndighet, på 0,12 procent.
Under några tumultartade inledningsår sågs så födelsen av både ett politikområde och en tillhörande myndighet. År 1968 ansåg riksdagen att Sverige var redo att försöka uppnå enprocentsmålet, vilket skulle ske 1974 så länge biståndsbudgeten höjdes med 25 procent varje år. Utrikesminister Torsten Nilsson (S) underströk att vägen dit skulle ställa betydande anspråk på Sidas informationsverksamhet om statsmakterna skulle ha möjlighet ”att vidmakthålla och stärka allmänhetens intresse och stöd” för biståndspolitiken. Sida tilldelades därför en av de mest påkostade posterna för samhällsinformation inom det svenska myndighetsväsendet och växlade upp till ett aktivt attitydförändrande arbete tänkt att leda till handling och engagemang hos svenskarna. Förmedlande av torra fakta var inte tillräckligt. Informationen skulle ”redovisa tolkningar” som biståndsmyndigheten uttryckte det. Endast om svenskarna kunde formas till att erhålla en mer ”realistisk – mindre nationellt begränsad – verklighetsuppfattning” kunde den uppskruvade biståndsbudgeten förankras hos folket.
Det gick nämligen inte att lita på att svenskarnas moraliska kompass per automatik pekade mot det globala syd. Samtida forskning visade att svenskarnas kunskap om, och intresse för, situationen i fattiga länder var låg. Det sågs som ett besvärande hinder i arbetet med att legitimera den förda politiken. Sociologen Stig Lindholm, vars avhandling U-landsbilden (1970) hade starkt inflytande på Sidas upplysningsarbete, menade att det fanns ett psykologiskt motstånd hos folket som måste övervinnas om man önskade minska sannolikheten för protester mot biståndspolitiken och mot de stigande anslagen.
Sida konstaterade att biståndets livsvillkor var att myndighetens information dels fick en ”epidemisk spridning” in i alla folklager, dels närde en levande debatt förd av kunniga och engagerade stämmor. Influenser över informationsarbetet kom också från FN som tryckte på välbeställda medlemsstater att göra allt för att övertyga sina medborgare ”snarare än att följa den allmänna opinionen” som det uttrycktes i en FN-publikation år 1970.
Året därpå lanserades Sidas påverkansplan som gick ut på att en majoritet av den så kallade u-informationen skulle nå mottagaren via en extern vidareinformatör. I första hand skulle folkrörelsesverige och fackföreningarna nyttjas. Men även journalister och kulturarbetare, så som filmare och författare, skulle få del av den svällande budgeten så att informationen dels fick en mer personlig röst, dels blev mer känslodriven, innovativ och experimentell. En avgörande egenskap hos vidareinformatörerna var att de förhoppningsvis inte uppfattades representera en byråkratisk statsapparat. Som informationsbyråns chef Bo Kärre uttryckte det låg vidareinformatörens uppgift i att fungera som en buffert mellan myndigheten och folket. Om informationen kom från mottagarens egen medlemsorganisation eller från en enskild kulturaktör kunde ett potentiellt hinder för informationsintaget hos folket undanröjas.
Denna omvägsstrategi förespråkades av FN:s Centre for Economic and Social Information som koordinerade mobiliseringen av biståndsopinionen i medlemsstaterna. Svenskarna var dock inga noviser på området. Även Sidas halvstatliga föregångare under 1950-talet, Centralkommittén för svenskt tekniskt bistånd, hade arbetat efter en liknande modell. Strategin, som på 1970-talets myndighetssvenska benämndes ”överflyttad samhällsinformation”, överensstämde även med de riktlinjer som togs fram av Nämnden för samhällsinformation som under 1970-talet samordnade svenska statens informationsverksamhet.
De omfattande satsningarna på biståndsinformation skall ses i ljuset av den informationspolitiska kommunikationskontext mellan stat och medborgare som etableras under slutet av 1960-talet. Som medievetaren Fredrik Norén påvisat ökade intresset att använda information som styrmedel i takt med att den svenska välfärdsstaten växte i komplexitet under efterkrigstiden, med nya rättigheter och skyldigheter som behövde medvetandegöras. Strategin med överflyttad information implementerades av flera myndigheter som likt Sida fick i uppdrag att finansiera ”pläderande” information, det vill säga upplysning som inte enbart redogör för faktiska förhållanden utan avser förändra en opinion eller attityd.
I jakten på kreativ beteendeförändrande information fann sig myndigheter som Socialstyrelsen, Invandrarverket och Sida plötsligt fungera som viktiga mecenater för svenska kulturarbetare. Stöd gick till teaterpjäser om preventivmedel, till serietidningar mot rasism, till konstutställningar om folkhälsa och till förskole-television om den väpnade kampen i Angola. En av svensk films mest uppmärksammade dokumentärer, Stefan Jarls Ett anständigt liv (1979), möjliggjordes genom ett bidrag från Socialstyrelsens informationsbudget. Sida var i sin tur en av finansiärerna bakom den internationellt prisbelönta långfilmen Pumans dotter (1994) som behandlade urinvånarnas situation i Guatemala. Filmskaparna Ulf Hultberg och Åsa Faringer tilldelades en guldbagge för bästa regi. Vidareinformationstrategin suddade onekligen ut gränserna mellan kultur- och informationspolitik.
I 1977 års statliga u-landsinformationsutredning underströks att det var samhällsinformationen som hade möjliggjort mångdubblingen av biståndsanslagen och förverkligandet av enprocentsmålet, som det året slutligen hade uppnåtts. Vidareinformatörernas roll lyftes fram i 1988 års utredning där det konstaterades att dessa hade bidragit till att göra den svenska biståndsvolymen politiskt möjlig. I samma utredning målades en tydlig bild upp av det epidemiska syftet bakom Sidas attitydpåverkan: att människor skulle ”t ex i diskussioner med grannen stödja biståndets idé.”
Sedan dess har informationen fortsatt flöda. I Sidas rådande informationsstrategi från 2016 återfinns välbekanta uttryck. Den förda biståndspolitiken kräver ”folklig förankring”, ”stärkt engagemang” och ”ökad kunskap”. Nya målgrupper skall ”engageras och involveras”. Och civilsamhällets organisationer och kulturarbetare skall alltjämt agera buffert i ”påverkansarbetet”.
I kölvattnet av enprocentmålets avskaffande är det med andra ord minst lika historiskt, och minst lika logiskt, att biståndsminister Johan Forssell (M) i 2023 års regleringsbrev stryper Sidas informationsbudget med nästan 90 procent. I ett andra steg skall de kvarvarande tio procenten eventuellt fasas ut helt. Regleringsbrevets effekt stod klart den 17 januari då Sida meddelade att stödet till civilsamhällets informationsarbete avvecklas. Organisationer som Svenska Röda Korset, RFSU och Kvinna till kvinna kommer därmed inte längre erhålla biståndsmedel med avsikt att som ”röstbärare och opinionsbildare” skapa folklig förankring för biståndspolitiken och givarviljan. Om den politiska viljan i Sverige är att biståndet som politiskt projekt gradvis bör nedmonteras är det logiskt att börja inom det område som av biståndets aktörer under 60 år setts som en förutsättning för politikområdets existens: den kunskapsgenererande och attitydförändrande samhällsinformationen. Vad vi behöver fråga oss är om vi vill leva i ett samhälle som inte aktivt främjar kunskap om omvärlden? Vill vi ha ett samhälle som präglas av en nationellt begränsad verklighetsuppfattning och som därmed inte heller driver oss att i samtal med grannen stödja biståndets idé?
Lars Diurlin, Fil dr. Filmvetenskap, Institutionen för mediestudier, Stockholms universitet
