Beniamin Knutsson, Jonas Lindberg, Sofie Hellberg och Linus Bylund, forskare vid Göteborgs universitet

Beniamin Knutsson, Jonas Lindberg, Sofie Hellberg och Linus Bylund, forskare vid Göteborgs universitet

"Nytt globalt utbildningsramverk riskerar cementera ojämlikhet"

Idag lanserar FN ett nytt globalt ramverk för utbildning för hållbar utveckling. Forskare vid Göteborgs universitet välkomnar initiativet, men ser risker för att ojämlikhet cementeras och att hållbarhetsarbetet kraftigt begränsas.

Publicerad:

Hur kan vi utbilda för hållbar utveckling i en värld där människor lever under så fundamentalt olika livsvillkor? Den 17–19 maj genomförs FN-organet UNESCO:s världskonferens om utbildning för hållbar utveckling.

Under konferensen, som är digital och ett år försenad på grund av covid-19, lanseras officiellt ett nytt globalt ramverk: ESD for 2030. Ramverket sätter upp riktlinjer för de närmaste 10 årens globala arbete med utbildning för hållbar utveckling.

ESD for 2030 bygger på tidigare program, men kopplas tätare till FN:s Agenda 2030 och de 17 globala målen för hållbar utveckling. Målet med programmet är att bygga en mer rättvis och hållbar värld och arbetet sker inom fem prioriterade områden: policy, lärandemiljöer, lärare, ungdomar, och lokalsamhällen.

Givet de enorma hållbarhetsutmaningar världen står inför så är det goda nyheter att ett nytt ramverk finns på plats och att arbetet med utbildning för hållbar utveckling drivs framåt. Samtidigt är det viktigt att kritiskt granska det arbetet.

I ett pågående forskningsprojekt, finansierat av Vetenskapsrådet, gör vi just det. Projektet studerar hur utbildning för hållbar utveckling genomförs i rika och fattiga samhällen och hur ojämlikhet hanteras i dessa processer.

Ojämlikheten är viktig att belysa då den, jämte klimatförändringarna, beskrivs av FN som den avgörande frågan i vår tid. Dessutom är frågorna inte separata utan sammanflätade.

Några iakttagelser gällande ESD for 2030 kan göras. Det omedelbara intrycket är att tongångarna är allvarliga och att anslaget är globalt. Det poängteras att vår existens står på spel och att mänskligheten måste ta gemensamt ansvar för hållbar utveckling. Det är inte svårt att hålla med om det.

Tittar man närmare på ESD for 2030 blir det dock mer problematiskt. Ramverket betonar att utbildning för hållbar utveckling måste anpassas till människors lokala verklighet och att utbildningsinsatser som är relevanta för de som lever ett välbeställt liv inte nödvändigtvis är lämpliga för de som lever i fattigdom.

På ett plan är det naturligtvis rimligt att anpassa utbildning till lokala omständigheter. Ändå infinner sig här några problem.

För det första finns en risk att rika människors hållbarhetsutbildning anpassas till en masskonsumtionslivsstil medan hållbarhetsutbildning för fattiga omvänt anpassas till en basal självhushållande livsstil. Om så är fallet, vilket våra studier indikerar, är risken stor att ojämlikheten snarare cementeras samtidigt som arbetet för en transformation mot hållbarhet blir kraftigt begränsat.

För det andra, vilket våra studier också indikerar, finns en risk att den lokala verklighet som utbildningen ska anpassas till betraktas som given och isolerad, inte skapad genom relationer till andra samhällen. Hållbarhetsutbildning som anpassas till en lokal verklighet och försöker få människor att hitta konkreta lösningar på ”sina” problem riskerar att missa något avgörande. Relationer mellan olika samhällen, och hur makt och välstånd i vissa delar av världen hänger ihop med maktlöshet och miljöförstöring i andra, hamnar i skymundan.

Det tredje problemet är att ramverket förmedlar idén att det är lokalsamhällen och individer som är de viktigaste aktörerna för att åstadkomma förändring. Hur väl det stämmer med verkligheten är diskutabelt. Är det rimligt att ansvaret förläggs nedåt mot lokalsamhällen och individer, och inte uppåt mot aktörer med makt att åstadkomma större strukturella förändringar?

Om vi tar ojämlikhetsfrågan på allvar så är det svårt att se hur en anpassning av hållbarhetsutbildning till lokala livsvillkor, och ett ansvariggörande av lokalsamhällen och individer, kan åstadkomma verklig förändring. Snarare behövs en utbildning som sätter relationer mellan olika samhällen i centrum, kritiskt diskuterar vilka aktörer som har makt att åstadkomma strukturell förändring, och uppfordrar de rika att göra eftergifter till förmån för de fattiga.

De obekväma frågor som vi vill skicka till Sveriges regering, UNESCO:s övriga medlemsstater, sekretariatet, och de utbildningsinstitutioner som bedriver utbildning för hållbar utveckling (och här placerar vi naturligtvis oss själva i egenskap av universitetslärare) är följande:

Gör den utbildning vi bedriver egentligen något för att bekämpa ojämlikhet och miljöförstöring eller bidrar den snarare till att reproducera status quo?

Behövs en mer radikal utbildning som tar ramverkets mål om en rättvis och hållbar värld på allvar och som utmanar den rika världens resurs- och koldioxidintensiva livsstil?

Beniamin Knutsson, docent och projektledare, institutionen för didaktik och pedagogisk profession, Göteborgs universitet
Linus Bylund, doktorand, institutionen för didaktik och pedagogisk profession, Göteborgs universitet
Sofie Hellberg, docent, institutionen för globala studier, Göteborgs universitet
Jonas Lindberg, docent, avdelningen för kulturgeografi vid institutionen för ekonomi och samhälle, Göteborgs universitet

Mer läsning

Svante Axelsson, generalsekreterare Fossilfritt Sverige

”Låt de unga måla ut sin framtid”

Svante Axelsson, nationell samordnare för Fossilfritt Sverige, anser att Sveriges arbete med Agenda 2030 måste bli mer visionärt. ”Vi måste våga prata om att vi faktiskt vill skapa en bättre värld”, säger han till OmVärlden.