Den 23 december kom den nya regeringen med sitt allra första regleringsbrev till Sida. Detta regleringsbrev är startskottet för en historisk omläggning av svensk biståndspolitik, förklarade biståndsminister Johan Forssell (M). Men denna ”historiska” omläggning innebär också att Sverige bryter mot Parisavtalet för klimatet, de globala målen i Agenda 2030, Sendaiavtalet om katastrofförebyggande arbete och OECD:s Busanprinciper för biståndseffektivitet. Här är tre förklaringar till varför:
1. Klimat på bekostnad av annat bistånd strider mot Parisavtalet. Redan år 2009 enades världens länder om att från år 2020 mobilisera 100 miljarder USD per år för utvecklingsländers klimatbehov, upprepat i Parisavtalets nionde paragraf. Finansieringen ska vara ”ny och additional”, enades världen om på COP15 och COP16, i Parisavtalet uttryckt som ”beyond previous efforts”. Klimatbiståndet får alltså inte öka på bekostnad av annat bistånd – det ska vara tillkommande medel så att en satsning på klimat inte innebär ökat mänskligt lidande av andra skäl.
Detta återspeglas också i Agenda 2030:s globala målen, antagna den 25 september 2015 av FN:s medlemsländer. De är ”Integrerade och odelbara – vilket betyder att inget mål kan nås på bekostnad av ett annat – och framgång krävs inom alla mål för att vi ska lyckas med genomförandet.”
Sverige bryter nu mot Parisavtalet och Agenda 2030, genom regeringens regleringsbrev till Sida som slår fast att ”Sida ska utöka och effektivisera svenskt klimatbistånd både vad gäller klimatutsläppsminskningar och klimatanpassningsåtgärder” – samtidigt som det knappast gått någon förbi att regeringen och Sverigedemokraterna stryker enprocentsmålet för biståndet år 2023 och har aviserat successivt skärpta nedskärningar kommande år.
2. Mindre förebyggande och mer humanitärt stöd strider mot Sendairamverket. I budgetpropositionen för år 2023 ökas det humanitära och katastrofrelaterade biståndet på bekostnad av bland annat kärnstöd till flera FN-program, inklusive FN:s organ för katastrofriskreducering UNDRR, samt andra mer långsiktiga satsningar. Det strider mot Sendairamverket som FN:s generalförsamling enades om 2015, och som nu ratificerats av 187 länder, däribland Sverige.
Ramverkets sjunde paragraf slår fast att ”Det krävs bredare förebyggande angreppsätt mot risker. Praxis för katastrofriskreducering måste vara inriktad på flera risker och flera sektorer, och den måste vara inkluderande och tillgänglig för att kunna vara effektiv och ändamålsenlig. Regeringarna har en ledande, lagstiftande och samordnade roll, och måste söka samarbete med de relevanta berörda aktörerna.” Att dra ner på det långsiktigt förebyggande till förmån för det kortsiktigt katastrofhanterande, är raka motsatsen till FN-resolutionens innebörd.
3. Mer bundet bistånd strider mot OECD:s Busanprinciper för biståndseffektivitet. Sida ska enligt sitt nya regleringsbrev ”bidra till ökade synergier mellan utvecklingssamarbete, utrikeshandel och export- och investeringsfrämjande”; biståndet ska vara bra för svenska affärer. Det strider mot OECD:s Busanprinciper för biståndseffektivitet, antagna år 2011 med moderaten Gunilla Carlsson som svensk biståndsminister. Här slås fast att ”Vi kommer att accelerera våra ansträngningar att minska andelen bundet bistånd. Förutom att öka kostnadseffektiviteten, kan det ge möjligheter för lokal upphandling, affärsutveckling, arbetstillfällen och inkomstgenerering i utvecklingsländer. Vi kommer att förbättra kvaliteten, uthållighet och transparens i rapportering av andelen bundet bistånd.” Att i ökad utsträckning koppla svenskt bistånd till svenska varor och tjänster, står i skarp kontrast mot OECD:s principer som enligt EU är en grund för effektivt bistånd.
Mot detta kan argumenteras att FN:s klimatavtal inte har någon exakt definition av ”ny och additionell” finansiering, att Sendairamverkets årliga uppföljning inte fokuserar på efterlevnaden av enskilda paragrafer eller att OECD:s principer inte är legalt bindande. Det skulle då påminna om regeringens påstående att kompensationen för höjda elpriser visst var på plats innan första november 2022 – inte många utanför regeringen håller med. En bättre väg framåt är en snabb kurskorrigering i tre punkter:
• Maximera synergierna. Säkerställ att biståndet maximerar synergieffekterna mellan klimat och andra hållbara utvecklingsmål som fattigdomsbekämpning, jämställdhet, säkrad livsmedelstillgång, utbildning och hållbara städer och samhällen. Genom att lyfta klimatfrågan från dess stuprör, sker inte en ökad klimatfinansiering på andra områdens bekostnad utan synergier uppnås – som de Globala Målen och Parisavtalet betonar.
• Satsa på riktig effektivitet. Biståndsminister Johan Forssell betonar återkommande att biståndet ska bli mer effektivt. Han är säkert medveten om de talrika sammanställningarna av hur mycket billigare det är att förebygga katastrofer än att försöka hantera dem när de väl skett. Detta bör prägla svenskt bistånd; kostnadseffektivitet är att arbeta mer förebyggande, inte mindre – precis som Sendairamverket anger.
• Gynna handel, inte svenska affärer. Ett utvecklingsbistånd som i ökad utsträckning gynnar framväxten av handel och affärsmässiga utbyten, och där svenska företag konkurrerar med andra på lika villkor, kan gynna tekniköverföring och kapacitetsuppbyggnad, i linje med OECD:s Busanprinciper för biståndseffektivitet.
Sverige står vid ett vägskäl. Tilliten till staten från näringslivets sida, till Sverige som ordförandeland från övriga EU-länders sida och till oss som handelspartner i otaliga relationer världen över, bygger på att vi håller vårt ord. Regeringen är förstås välkommen att ge biståndet en ny inriktning, men inte på bekostnad av Sveriges trovärdighet nationellt, i Europa och globalt.
Mattias Goldmann, klimatdebattör och grundare av 2030-sekretariatet
