Helena Myrman, projektledare Nätverket Schyst resande och Mats Wingborg, författare till rapporten ”Landgrabbing – en av turismens mörka sidor”.

Helena Myrman, projektledare Nätverket Schyst resande och Mats Wingborg, författare till rapporten ”Landgrabbing – en av turismens mörka sidor”.

”Svenska reseföretag måste motverka landgrabbing”

Restriktionerna på grund av pandemin avvecklas nu, inte bara i Sverige utan också i omvärlden. Det har satt ny fart på turism och resande. Just därför är det läge att skärpa kraven på en hållbar turism. Svenska reseföretag måste bland annat agera för att få bort landgrabbing inom turistsektorn, kräver Nätverket Schyst resande. 

Globala turistföretag har i samverkan med lokala myndigheter ofta kört iväg lokalbefolkning i fattiga länder för att bana väg för turism. I byn Panama i östra Sri Lanka vräktes 350 familjer och byn brändes ner för att bana väg för turister. I nationalparken Tayrona i Colombia har lokala fiskare och bönder tvingats att flytta av samma skäl. I Thailand har ursprungsbefolkning förlorat möjligheterna till försörjning när det byggts attraktioner för turister på deras tidigare mark. Detta är tre exempel på landgrabbing i syfte att bana väg för turism som under senare tid lyfts i den internationella debatten. 

En ny rapport från Schyst resande visar att landgrabbing ofta drivs på av globala företag inom turistsektorn, lokala markägare, lokala myndigheter och statsapparater. Inte sällan består företagen inom turistbranschen av transnationella storföretag. Charterföretag och globala hotellkedjor letar ständigt letar efter nya attraktiva platser för att bygga nya turistkomplex. Maktbalansen i samband med landgrabbing är med andra ord skev – på ena sidan finns aktörer med starka finansiella muskler och med tillgång till juridisk expertis. På den andra sidan lokalbefolkning, inte sällan bestående av etniska minoritetsgrupper och ursprungsbefolkning.

I takt med att turismen successivt sträcker sig allt längre bort har frågan om landgrabbing kopplat till turism blivit allt viktigare. För de så kallade ”minst utvecklade länder” är numera turism den viktigaste källan till inflöde av utländsk kapital. Det innebär att de ekonomiska påtryckningarna blir starka. Det är ofta svårt för lokala makthavare att säga nej även om investeringarna inbegriper landgrabbing. Förlorarna blir den svagaste länken i kedjan, de invånare som tvingas överge sin mark och flytta. Oftast handlar det om de fattigaste grupperna av människor i några av världens fattigaste länder. 

Turism till länder i syd brukar också motiveras med att den skapar ekonomisk tillväxt och sysselsättning. Men vilka effekterna blir av turismen beror på hur den är utformad. Om turismen inte är hållbar kan effekterna bidra till det omvända, det vill säga en ökad fattigdom och ett ökat slitage på jordens resurser. 

Mycket talar också för att ensidig massturism är en bräcklig strategi för att skapa utveckling. Istället bör turismen integreras med småskalig verksamhet och bli mer inbäddad i lokalsamhället. Det skulle kunna skapa en hållbar turism som långsiktigt bidrar till att rädda sårbara miljöer och lyfta människor ur fattigdom.

När turistindustrin nu gör en omstart efter Covid 19, existerar en unik möjlighet 

att genomföra förändringar som kan göra att turismen i högre grad gynnar utsatta befolkningsgrupper i fattiga länder. För att initiera en ny inriktning av turismen behövs en ökad global samverkan mellan organisationer som motsätter sig landgrabbing kopplat till turism. Särskilt viktigt är att stödja lokalbefolkningars organisering i syd och bistå med juridiskt kunnande. En annan avgörande fråga är att dokumentera den landgrabbing som förekommer, bland annat för att ha bevismaterial om det blir juridiska processer. 

Ett steg i rätt riktning vore om internationella turistorganisationer såsom UNWTO och WTCC (World Travel and tourism Council) verkade för att skydda lokala naturresurser och utsatta gruppers rätt att behålla mark och bostäder, istället för att omfamna en ohämmad turism. 

Uppmärksamheten kring landgrabbing i samband med turism ställer krav också på de svenska turistföretagen. Det är nu dags att de utformar uppförandekoder och policyer som tar avstånd från landgrabbing, Det är också viktigt att företagen löpande redovisar i sina hållbarhetsrapporter hur de arbetar med denna fråga. På denna punkt bör företagen anpassa sig till den rejäla skärpning av kraven på företags hållbarhetsredovisning som planeras träda i kraft i år. Dessutom kommer en ny EU-lag om Human rights due diligence inom kort där större företag blir skyldiga att kartlägga, hantera och redovisa sina risker kopplade till mänskliga rättigheter.

Hittills har svenska reseföretag inte engagerat sig i frågan om landgrabbing. Det är att stoppa huvudet i sanden. Det vore naivt att tro att inte även turism från Sverige varit beroende av landgrabbing. Nu är det hög tid att reseföretagen tar ställning och aktivt motverkar landgrabbing.

Helena Myrman, projektledare Nätverket Schyst resande
Mats Wingborg, författare till rapporten ”Landgrabbing – en av turismens mörka sidor”, utgiven av Schyst Resande 2022.

Mer läsning

Anna Tibblin, generalsekreterare We Effect, Erik Lysén, chef Act Svenska kyrkan, Charlotta Norrby, generalsekreterare SMR och Lena Ingelstam, generalsekreterare Diakonia skriver tillsammans med ytterliggare åtta andra under debattartikeln där de kräver att civilsamhället får plats vid bordet när toppmötet för katastrofriskreducering hålls i maj.

"Människor som drabbas hårdast av katastrofer måste vara en del av lösningen”

Alltför få länder ger civilsamhället en plats vid bordet när åtgärder för att förebygga och minska katastrofer diskuteras. Därmed utelämnas viktig kunskap och det katastrofriskreducerande arbetet tappar relevans och kvalitet. När toppmötet för katastrofriskreducering hålls i maj måste Sverige kliva fram och kräva att fler stater inkluderar civilsamhället.