För två veckor sedan, den 21 mars, klubbade Ugandas parlament igenom en av världens mest strikta lagar för hbtqi-personer. Lagen innebär bland annat dödsstraff för ”förvärrad” homosexualitet och livstids fängelse för ”brottet homosexualitet”. Innan lagen träder i kraft måste president Yoweri Museveni godkänna den. Om han säger ja blir personer som är homosexuella kriminella bara genom att vara sig själva. Sverige måste göra allt för att stötta hbtqi-rörelsen och förhindra att lagen godkänns.
Att hbtqi-personer i Uganda möter svårigheter är inget nytt. Sedan den brittiska kolonialtiden har samkönat sex varit kriminaliserat. Intensivt missionerande bland konservativa missionärer från länder som USA, men även Sverige, har lett till framväxten av ett dödligt våld mot hbtqi-personer. Bland annat var det Gary Skinner, grundaren av landets största pingstförsamling, som 2009 tog initiativ till den ursprungliga lagskärpning som innefattade dödsstraff för samkönade samlag. En omarbetad version av lagen undertecknades av president Museveni i februari 2014.
Detta möttes av massiv internationell kritik. Efter att ugandiska människorättsaktivister överklagade lagen till författningsdomstolen upphävdes den några månader senare på formella grunder. De internationella påtryckningarna som riktades mot presidenten sägs ha bidragit till detta.
Under den perioden var det svenska engagemanget för frågan starkt. Tyvärr ser det inte ut så i dag. Det har inte gått att läsa några längre artiklar om den nya lagen och de svårigheter som hbtqi-rörelsen möter. I de korta nyhetsnotiser som har publicerats saknas ofta röster från den ugandiska hbtqi-rörelsen. Medlemmar i svenska systerförsamlingar till dem som predikar hat i ugandiska kyrkor är tysta.
Har Sverige slutat bry sig om hbtqi-personers rättigheter? Kanske. Den nuvarande regeringen säger sig stå upp hbtqi-personers rättigheter. Samtidigt tar regeringen Kristersson stöd av partier som aktivt motarbetar hbtqi-frågor i kommuner och som med retorik liknande den bland religiösa extremister i Uganda varnar för hbtqi-organisationers närvaro i skolan. Likt den tidigare regeringen företräder även Kristersson-regeringen en asylpolitik som slår hårt mot hbtqi-personer.
Detta är förstås oacceptabelt. Regeringen kan inte bara säga att de står upp för allas lika värde. Man måste visa det.
Förhoppningsvis kan detta ändras. Regeringen har nu uttryckt oro över utvecklingen och biståndsminister Johan Forssell (m) svarade på frågor från riksdagen om regeringens syn på händelserna i Uganda. Tyvärr uteblev medierapporteringen kring detta.
Det är bra att Sverige äntligen valt att sälla sig till skaran som öppet kritiserar utvecklingen i Uganda. Vissa menar, med president Museveni i spetsen och med medhåll från Rysslands ambassad i Kenya, att västerländskt stöd för hbtqi-personers rättigheter i andra länder är att blanda sig i suveräna staters självbestämmande och en form av nykolonialism. Men att stötta hbtqi-personer och deras rättigheter, både retoriskt och finansiellt, är inte nykolonialism – det är att stå upp för allas lika värde. Sverige bör vara fortsatt tydliga med sin kritik för att förhindra att presidenten skriver under lagen.
Men det räcker inte att bara fördöma lagen - hbtqi-personer behöver även akut hjälp. Stödet till civilsamhället är viktigt. Tyvärr krymper utrymmet för civilsamhället och ugandiska myndigheter har den senaste tiden stängt ned en rad viktiga civilsamhällesorganisationer. I ett allt mer auktoritärt Uganda, måste Sverige ha en tydlig strategi för hur det livsviktiga biståndet kan nå människorättsförsvarare och hbtqi-personer utan att de utsätts för risker.
Den ugandiska lagen är ett resultat av ett ökat våld och hatpropaganda gentemot hbtqi-personer. Sverige bör därför gå i dialog med länder såsom USA, för att diskutera strategier som kan förhindra att extrema religiösa organisationer eldar på hat mot hbtqi-personer. Svenska systerförsamlingar till de som predikar hat i Uganda måste reflektera kring sin egen roll i utvecklingen.
Situationen i Uganda är allvarlig. Skyddade boenden har blivit måltavlor och evakuerats av grannar och den ugandiska polisen, transkvinnor har fått sina kläder bortslitna på gatan och hbtqi-personer blir slagna, arresterade och vräkta från sina bostäder. Nu måste regeringen och sveriges politiker stå upp för hbtqi-personers rättigheter och hitta vägar för att stötta rörelsen – både i Uganda och i Sverige. Svenska religiösa församlingar har ett ansvar att engagera sig i frågan. Medierapporteringen måste öka.
Sverige kan inte passivt stå och se på medan människor trakasseras och förföljs i något som liknar ett folkmord.
Frank Mugisha , generalsekreterare SMUG, hbtqi- och människorättsaktivist, baserad i Uganda
Felicia Wartiainen, hbtqi- och människorättsaktivist, tidigare bosatt i Uganda