Gabi Björsson är ordförande för Emmaus Stockholm

Gabi Björsson är ordförande för Emmaus Stockholm

”Upp till bevis för Sverige att fördöma Marockos övergrepp i Västsahara”

En människorättsförsvarare i Västsahara våldtas av marockansk polis, och världen ser åt annat håll. Sveriges regering måste leva upp till sin feministiska utrikespolitik och agera, skriver Gabi Björsson, ordförande i Emmaus Stockholm.  

Publicerad:

Sedan vapenvilan mellan den västsahariska befrielserörelsen Polisario och ockupationsmakten Marocko bröts i november 2020 har våld och trakasserier mot västsahariska kvinnor och flickor från polis och militär ökat dramatiskt. Poliser har vandaliserat och plundrat hem, misshandlat och torterat människorättsaktivister, hindrat dem från att lämna sina hem, förhindrat dem tillgång till mat, medicin och behandling för skador orsakade av poliserna, utfärdat dödshot och genomfört offentliga förtalskampanjer, ofta på sätt som uppmuntrar till hat och våld mot aktivisterna. 

Det finns otaliga dokumenterade vittnesmål om fruktansvärda trakasserier och övergrepp gentemot kvinnor som är journalister och aktivister. Ett exempel är situationen för människorättsförsvararen Sultana Khaya och hennes familj. 

Sedan november 2020 har Sultana och hennes familjemedlemmar hållits i husarrest och systematiskt utsatts för olika typer av våld. I sex månader har hemmet varit omgivet av militär och poliser som har hindrat familjen från att lämna bostaden. 

Familjemedlemmar, vänner och kollegor som försökt besöka familjen har stoppats, ofta med våld. Den 12 maj kulminerade övergreppen då polis bröt sig in i huset, misshandlade sonen i familjen och våldtog Sultana och hennes syster Laura. 
 
Huruvida detta våld är sanktionerat av den marockanska staten eller ej påverkar inte ansvarsfrågan. En regering bär alltid det yttersta ansvaret för dem som verkar i statens namn. 

Det svenska utrikesdepartementet har själva i sin rapport om situationen för de mänskliga rättigheterna i Västsahara, från 2020, slagit fast att Marocko är ansvarigt för att upprätthålla de mänskliga rättigheterna i de delar av Västsahara som landet ockuperar. 

Poliser och militär verkar för tillfället med total straffrihet för övergrepp mot aktivister, inklusive våldtäkter. Om Sultana och Laura Khayas fall inte uppmärksammas befarar vi att den typen av våld mot aktivister kommer normaliseras på samma sätt som misshandel och trakasserier sedan länge varit. 

Systrarna har själva tydligt uttryckt att de fruktar att ifall världssamfundet inte reagerar kommer polisen vid nästa razzia göra verklighet av sina dödshot eller återigen utsätta dem för våldtäkter. 

Förutom det livslånga trauma som ett sexuellt övergrepp kan innebära för individen, är systematisk användning av det i konflikter även en attack mot hela befolkningsgrupper eller samhällen. Konsekvenserna av övergrepp blir därför kraftigt försämrade möjligheter för att fredligt lösa konflikter. 

Som icke-permanent medlem i FN:s säkerhetsråd röstade Sverige i oktober 2018 för en förlängning av FN-insatsen MINURSO i Västsahara. Regeringen uppgav då att ”Sverige framgångsrikt verkat för erkännande av kvinnors och ungas deltagande i den politiska processen, samt varit pådrivande i uppmärksammandet av den humanitära situationen för sahariska flyktingar.” 

Nu är det upp till bevis. Sverige måste säkerställa att idéen om att inkludera kvinnor i fredprocesser inte stannar vid formuleringar i FN-resolutioner, utan att det blir en reell möjlighet även för de västsahariska kvinnorna som av Marocko ses som oppositionella. 

Det räcker inte med att arbeta för att de västsahariska kvinnorna ska få en formell plats i byggandet av fred, när det i praktiken omöjliggörs på grund av det enormt höga priset kvinnorna, och deras anhöriga, får betala för sitt deltagande.  

Kvinnor som är människorättsaktivister i Västsahara är medvetna om de fruktansvärda konsekvenserna deras engagemang kan få, både för dem själva och deras familjer. Om förövaren dessutom åtnjuter straffrihet och det internationella samfundet inte reagerar så är det svårt att se att detta inte skulle förhindra andra kvinnors möjligheter att delta i fredsbyggande. 

Ett första och mycket grundläggande steg är att få stopp på det vad som ter sig som ett alltmer systematiskt sexuellt och könsbaserat våld riktat mot civilbefolkningen i Västsahara. 

Emmaus Stockholm uppmanar Sveriges regering att:  

  • i starkast möjliga ordalag fördöma det sexuella och könsbaserade våldet mot västsahariska människorättsaktivister, journalister och deras anhöriga. Systrarna Khayas fall bör specifikt uppmärksammas. 
  • påtala för Marocko att Sverige ser med stor oro på våldeskaleringen mot civilbefolkningen och militariseringen av städer i Västsahara, och att regeringen fortsatt kommer att följa händelseutvecklingen. 
  • uppmana Marocko att vidta åtgärder för att säkerställa att individer inom polis och militär omedelbart upphör utöva våld mot civila, samt hålla förövare av brott mot civila ansvariga. 

Mer läsning

Sarah Afrasiabi

"En kvinna är inte någons ägodel!"

Hedersmord står för 25 procent av alla mord i Iran. Det på grund av en patriarkal kultur som råder i det iranska samhället. ”Hur många fler kvinnor måste offras, hur många sörjande mödrar och hur många föräldralösa barn måste vi se, innan denna hederskultur får ett slut?”, skriver Sarah Afrasiabi från organisationen  #I_am_christian_too.

Hana Al-Khamri, journalist och nu författare av en bok om hennes tid på en kvinnoredaktion i Saudiarabien.

”Det råder total könsapartheid i Saudiarabien”

Hana Al-Khamri, är en 34 årig journalist som bor i Sverige och växte upp i Saudiarabien där hon arbetade på en kvinnoredaktion. Om detta och om kampen som kvinnliga saudiska journalister för skriver hon om i boken ”Väluppfostrade kvinnor skriver sällan historia” som släpps den 15 oktober. OmVärlden träffade henne för ett samtal.